Sara Stridbergs författarskap har sedan debuten Happy Sally 2004 nästan undantagslöst kretsat kring kvinnor på undergångens rand. I samtalet ”Att skriva politiskt” med Madelaine Levy på Kulturhuset i Stockholm (12/9) talar hon själv om sina romankaraktärer som ”fallande” eller ”störtande” kvinnor. Sally i Happy Sally är simmerskan som aldrig finner sig tillrätta på land, och tillslut lämnar man och barn för att låta sig uppslukas av havet. Drömfakulteten (2006) är en litterär fantasi om den feministiska ikonen Valerie Solanas som växer upp i ett trasigt hem i ett ökenlandskap i USA där solen bränner allt, för att sedan leva ett självförbrännande liv och tillslut dö ensam på ett hotellrum. I Darling River (2010) fortsätter Stridsberg historien om Lolita från Vladimir Nabokovs roman med samma namn, ytterligare en till undergång dömd kvinna. Och i Beckomberga (2014) störtar både män och kvinnor mot avgrunden på det mytomspunna mentalsjukhuset.
Och mytologiska är just vad platserna och naturen, som har en mycket framträdande roll, framstår som i Stridsbergs texter. Under samtalet berättar hon om hur hon inför arbetet med Beckomberga fick hjälp att ta sig in i den numera avspärrade byggnaden, men blev så rädd att hon sprang ut. Hon säger att det kanske inte är meningen att hon ska komma in på de platser hon skriver om. Och det är ett yttrande som ringar in platsens funktion i hennes verk. För trots att berättelserna om utsatta människor ofta är obarmhärtigt skitiga och brutala, är de aldrig socialrealistiska. Snarare bidrar miljöskildringarna till känslan av att befinna sig i mörka sagor. Stridsberg talar själv om ”arkaiska platser”. Där finns vidsträckta öknar med märkliga ökendjur, mörka vatten, och vidsträckta salar i mentalsjukhus där fåglar (målade i taket eller verkliga) flyger.
Den nya boken, Kärlekens Antarktis (Albert Bonniers förlag) är inget undantag. Tvärtom renodlar den många av det tidigare författarskapets teman. Den berättar historien om en ung kvinna i prostitution som blir styckmördad i en skog. Tankarna går till Catrine da Costa och andra verkliga kvinnor som behandlats som värdelösa objekt i livet och sedan mördats på de mest utstuderade men samtidigt rasande kvinnohatiska sätt. Stridsberg vill bokstavligen ge dessa kvinnor rösten åter genom att låta sin huvudperson berätta om sitt eget liv trots att hennes kropp delats upp i olika svarta plastsäckar som sopor. I den nya boken känner en direkt igen det Stridsbergska språket. Det starkt poetiska som inte drar sig för det överlastade, nästan barockt bombastiska, och faktiskt ibland kantrar i ren sentimentalitet. Också platskildringarna känns igen. I skogen dit huvudpersonen Kristina körts av en torsk för att mördas finns en ”urgammal”, mörk sjö, och ”vidunderliga” urtidsgamla träd. Stridsberg understryker själv elementet av mörk saga genom att kalla mördaren för en jägare och likna Kristina vid Snövit.
Kärlek kan lika gärna resultera i avstånd, ett avstånd som skapas när en sätter upp den älskade på en piedestal
Den döda och skändade kvinnokroppen är som bekant ett vanligt förekommande motiv i kultur och inte minst populärkultur. Där förekommer den för det mesta som fetisch eller som blott ett medel för att driva handlingen framåt. I sitt skrivande säger Stridsberg att hon har velat vända på perspektivet och göra dessa dödade eller dödsdömda kvinnor till subjekt. Under samtalet på kulturhuset berättar hon att hon behöver känna kärlek till alla sina karaktärer för att kunna skriva om dem. Och denna kärlek märks. I alla sina böcker tar hon fram personer som på olika sätt är marginaliserade och förkastade och lyfter in dem i sin sagoskimrande litterära värld där de nästan får något sublimt över sig.
Men ibland är gränsen mellan den kärleksfulla och den fetischerande blicken tunn. Så även hos Stridsberg. Det finns i hennes lyriska prosa ett romantiserande anslag mitt i all brutalitet som är svårt att bortse ifrån. Inte minst i den senaste boken. Kärleken mellan Kristina och hennes älskade Shane, samt mellan hennes föräldrar framställs som så stor och himlastormande att det känns som både ett romantiserande av den kärlek som uppstår i den totala utsattheten, ”bortom huslån och vab-dagar”, och ett slags överkompensation: det är som om personer i missbruk och prostitution måste visa sig kapabla att älska extra djupt för att fullt ut förtjäna vår empati. Faktum är att Kristina kommer tröttsamt nära ”Den Godhjärtade Horan” som vi känner igen från otaliga filmer och romaner, däribland Dostojevskijs Brott och Straff och Dumas Kameliadamen.
Madelaine Levy säger under samtalet att Stridsberg är en författare som lyfter sina gestalter ur myterna, ur stereotyperna. Men frågan är om de inte ändå blir kvar där, i de parallella världar som med sina mer eller mindre magiska landskap nästan i sig själva framstår som mytologiska. Sara Stridsberg säger sig skriva utifrån den kärlek hon känner för sina romanpersoner. Men kärlek innebär inte per automatik närhet. Kärlek kan lika gärna resultera i avstånd, ett avstånd som skapas när en sätter upp den älskade på en piedestal betraktar den med en blick som romantiserar och exotifierar. Och det är vad som händer i Kärlekens Antarktis. För trots att det är en bitvis förkrossande vacker och förkrossande sorglig berättelse är det stundtals nästan som att Stridsberg parodierar sin egen stil. Jag antar att det är en risk som uppstår när uppburna författare blir alltför bekväma och slentrianmässiga med sina tidigare hyllade litterära grepp.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.
