Ska man behöva skämmas för att man jagar reapriser, när endast den präktiga medelklassen har råd att förakta fyndhetsen?
Så har det låtit när högern i veckan diskuterat kommande reahögtiden Black Friday.

Och högerargumentationen för Black Friday är någonting på spåren, bland annat i Fria moderata studenters debattare i Aftonbladet, Patrik Lundbergs Expressen­essä och Moa Berglöfs ledare i Sydsvenskan.

Ska man spotta på en arbetar- eller underklass för att de tar möjligheten att skaffa sig en lika bra tv som chefen?
Frågan är dock alldeles felställd, och nämnda skribenter landar i ett platt avfärdande av ”medelklassens moralism”.

Löftet om materiellt välstånd och en ständigt ökande standard har svävat över Väst sedan efterkrigstiden. Det har fungerat bra, de allra flesta har fått det bättre, särskilt i länder där uppbyggnaden av starka välfärdsstater betonats. I takt med ökande ojämlikhet och nedmonterad välfärd pyr dock missnöjet. Här tjänar Black Friday som ett ideologiskt svar på verkliga problem, marknadens egna program för social utjämning, på samma sätt som den krisande detaljhandeln ser framtiden i lågprisvaruhus.

En dag om året där alla har råd att shoppa loss.
När Fria moderata studentförbundet lägger örat mot marken hör de verkligen någonting som stampar. Som kulturell form utgör Black Friday en orgie i fyndjakt. Videoklipp från köphögtidens ursprungsland, USA, visar rusande folkmassor där människor kläms, svimmar och trampar ner varandra. Det är enkelt att betrakta det som ett groteskt uttryck för konsumtionshets.

Vi kan även förstå det som ett event där lag och ordning delvis upphör att gälla, där ljudet som hörs är det av en skenande massa på jakt efter vad de utlovats. En fyndhets som tangerar spontana upplopp och plundringar, och i vilket ögonblick som helst riskerar att gå från det ena till det andra. Som höger, eller ”opolitisk”, skulle jag frukta det ljudet.

Om rean är den enda formen av social utjämning man är redo att försvara är det kanske inte arbetarklassens intressen man har för ögonen

Det gör ont med ökande klyftor, när belåningen av privathushåll växer i takt med att välfärden bantats ner och allt fler hamnar hos kronofogden. Det gör så ont att populismen skenar, och i flera länder ser vi också just massiva upplopp på gatorna.
Här ryms också en geopolitisk smärta. Det välstånd vi upplevt har till stora delar baserats på Kinas industrialisering. En underbetald kinesisk arbetarklass försåg västerländsk dito med prisvärda produkter, samtidigt som man pumpade upp den amerikanska ekonomin genom ett omfattande innehav av statsobligationer.

I spåren av enbarns-policyn har dock utbildningsnivån ökat – en familj med endast ett barn har större möjligheter att skicka sin avkomma till universitet. En framväxande medelklass i en alltmer kunskapsintensiv och högteknologisk industri utgör den indirekta grunden till handelskriget mellan USA och Kina. Balansen är rubbad.
Samtidigt står vi inför en recession, men en åldrande befolkning, avstannat bostadsbyggande och otillräckliga offentliga investeringar.

Om rean är den enda formen av social utjämning man är redo att försvara är det kanske inte arbetarklassens intressen man har för ögonen. Det låter snarare som en trött rossling från försvararna av ett inte särskilt välmående ekonomiskt system.

Klasskamp är att verka för arbetares intressen, både här som i låglöneländer. Klasskamp är att våga föreställa sig något annat än att hälften av befolkningen är servicearbetare och konsulter som aldrig får säga nej. Viljan till en värld där inga barn växer upp i fattigdom behöver komma med ett politiskt ställningstagande som sträcker sig längre än till att gnälla i spalterna.

Det är inte fel att reafynda. Inget skulle göra mig gladare än att du hittar något riktigt fint till ett riktigt bra pris. Men vi får inte glömma att vi är värda så mycket mer. Allt annat vore klassförakt.