Att döma av det senaste halvårets medierapportering tycks klimatkrisen vara på väg att lösas. Frågan har fått sekundärt nyhetsvärde och behandlas i bästa fall i notisform. För dem med svår klimatångest har det säkert varit skönt att slippa braskande rubriker om naturkatastrofer och nya temperaturrekord. Men det betyder inte att klimatförändringarna har saktat in. Tvärtom. Under sommaren nåddes rekordhöga temperaturer i delar av norra Sibirien. I Amazonas har ett rekordstort antal skogsbränder ödelagt regnskogen i Brasilien och Bolivia. I Antarktis har rekordstora ismassor störtat ned i havet. Medan halva mänskligheten sitter instängd störtar världen bara allt snabbare mot avgrunden.

Till detta kommer det faktum att covid-19 självt är ett resultat av rovdrift på naturtillgångar. Som Andreas Malm visar i boken Corona, climate, chronic emergency: War communism in the twenty-first century (Verso, 2020) är klimatkrisen och corona­pandemin intimt sammanflätade. Snarare än en ”exogen chock” är viruset ett symptom på den destabiliserande effekt som uppstår när kapitalackumulationen stöter mot den naturliga gräns som biosfären utgör. Men det hindrar inte de två problemen från uppfattas som åtskilda.

Samtidigt har den relativt effektiva hanteringen av coronaviruset (aldrig någonsin tidigare har ett vaccin tagits fram på så kort tid) gjort det omöjligt för många att inte dra paralleller till klimatkrisen. Tänk om politikerna hade tagit klimathotet på lika stort allvar, eller, för att tala med Andreas Malm; tänk om klimatförändringarna hade drabbat de äldre västerlänningar som utgör de flesta regeringars kärnväljare i första hand, och människor i det globala syd i andra hand. Hur snabbt hade det då inte gått att uppnå FN:s mål om en uppvärmning under 1,5 grader?

Solpaneler har installerats i Shanxi-regionen i Kina. Kina satte nyligen 2060 som mål för att uppnå koldioxidneutralitet. Hur Kina hanterar sina utsläpp kommer att få stora konsekvenser för kampen mot klimatförändringarna. Foto: Sam McNeil/AP/TT.

För den belgiske ekosocialistiske forskaren Daniel Tanuro är förhållandet mellan pandemin och klimatkrisen komplext.

– Precis som för andra kamper har kampen mot klimatförändringarna inskränkts av pandemin. Och det är uppenbart varför: de som är aktiva i den kampen vill också visa sig ansvarsfulla i kampen mot coronaviruset, på samma sätt som de undviker att flyga undviker de att samlas i stora grupper där viruset kan spridas. Däremot har många studier visat att de som inte tror att viruset är farligt, eller som tror att det har skapats i en konspiration, inte heller tror på klimatförändringarna, eller i alla fall inte att de är resultatet av mänsklig aktivitet. Det finns alltså en stark överensstämmelse mellan klimatförnekelse och pandemiför­nekelse, och den här krisen visar tydligt att båda reflexerna är reaktionära till sin natur, med starka inslag av rasism, machism och socialdarwinism, säger han till Flamman.

För kanadensiske Geoff Mann, som är professor i politisk ekonomi vid Simon Fraser-universitetet i Vancouver, har pandemin visat på behovet av att knyta kampen mot klimatförändringarna till andra kamper i ett enda stort emancipatoriskt projekt.

– Covid är en påminnelse om att klimatet inte är den enda existentiella frågan där ute. Det faktum att klimatet har fallit ur folks medvetanden under 2020 är illa, men fullt förståeligt. Därför kommer varje försök att konfrontera klimatförändringarna kräva att man håller dessa andra frågor (samt fattigdom, ojämlikhet, hälsa och så vidare) i centrum, så att kampen mot en innebär att man kämpar mot alla dessa saker, säger han.

Mann publicerade för ett par år sedan tillsammans med Joel Wainright boken Climate Leviathan (Verso, 2017). I den skisserar de fyra olika riktningar som det politiska svaret på klimatförändringarna kan ta. Det första, ”Climate Leviathan”, är ett scenario där staterna lyckas rädda kapitalismen med hjälp av en till synes ”grön keynesianism” och en mer interventionistisk stat. Det är med andra ord den som mest liknar dagens situation. I det andra scenariot, ”Climate Mao”, kommer en auktoritär socialistisk stat att reglera alla staters utsläpp och införa hårda befolkningskontroller. Det tredje scenariot, ”Climate Behemoth”, påminner om vad som skulle hända om Donald Trump ansvarade för politiken: internationellt samarbete skulle ersättas med nationalistisk isolationism och stängda gränser, till gagn för de rikaste och på bekostnad av de fattigaste länderna. Slutligen finns ”Climate X”, den enda framtiden som inger hopp, präglad av en massrörelse för klimatet som tvingar in politikerna på rätt bana.

Geoff Mann är professor i politisk ekonomi vid Simon Fraser-universitetet i Vancouver. För honom är den rådande globala klimatpolitiken långt ifrån tillräckligt ambitiös. ”Vi har knappt gjort något för att hantera klimatförändringarna, men vi fortsätter att upprepa samma misslyckade processer som tidigare, som om de snart kommer att börja fungera. Ännu ett COP-möte, ännu ett ’löfte’, ännu en ’task force’. Det här är ett elitlett projekt som fortfarande är dömt att misslyckas”, säger han. Foto: Institute for New Economic Thinking.

Geoff Mann är skeptisk till de ambitiösa klimatmål som flera länder har ställt upp det senaste året och menar att det mesta just nu tyder på att vi går mot Climate Leviathan.
– Med förbehållet att vi ser dessa scenarier som planetära och inte som något som kommer att variera mycket mellan länder, tycker jag att den nuvarande vågen av klimatlarm och löften om ”koldioxidneutralitet” till 2030 tyder på att någon version av Climate Leviathan är den dominerande trenden, även om den ännu är i sin linda. Problemet med dessa olika regimer är inte bara att de kommer att lämna existerande maktförhållanden intakta, utan också att de med stor sannolikhet kommer att misslyckas. Tror någon på allvar att Storbritannien kommer att vara koldioxidneutralt till 2030? I den bemärkelsen ser Leviathan-scenariots misslyckanden ut som den troligaste framtiden.
Det betyder dock inte att de andra scenarierna kommer att bli inaktuella.

– Vi kommer så klart att ha Behemoths också. USA under Trump är det hittills bästa exemplet på detta, möjligen med undantag för Brasilien. Men dessa regimer kommer att bli ohållbara till slut. Mao är fortfarande en möjlighet, det beror på vilken väg Kina väljer att gå i sina klimatåtaganden och hur snabbt, säger han.

Trots det dystra rådande läget, som enligt Tanuro håller på att gå från katastrof till ”kataklysm”, och som enligt Mann också måste kompletteras med framväxten av ”ekofascistiska” rörelser, ser de båda orsaker till hopp. Tanuro nämner rörelser som den latinamerikanska bonderörelsen Via Campesina, den amerikanska senatorn Alexandria Ocasio-Cortez, den amerikanska vänsterns framgångar generellt och ungdomars engagemang över hela världen som anledningar att behålla hoppet.

Mann instämmer:

– Det låter töntigt men mitt svar är unga människor. Detta är inte en sekundär fråga för dem. Det finns en generation unga politiskt engagerade människor över hela världen som bokstavligen håller på att förflytta debattens råmärken. Jag vet inte vart det kommer att föra oss, eller om det kommer att vända utvecklingen, men de försöker i alla fall.

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.