Samtidigt som det franska samhället står inför en sanitär, ekologisk, ekonomisk och social kris har det drabbats av en serie ytterligare slag i form av terrorattentat.
Som svar vill man mobilisera för ”krig”. Ännu en gång. Men eftersom fienden ofta är svår att upptäcka krävs varje gång en större arsenal än sist. Kanske inte – eller inte än – kanoner och fallskärm sjägare, men ytterligare inskränkningar av de medborgerliga fri- och rättigheterna. Och vem vågar försvara dessa efter ett attentat eller under en epidemi? Restriktioner införs och accepteras således utan debatt. Det är bara en parantes säger man; de kommer att upphöra så fort viruset eller terrorismen besegrats och de lyckliga dagarna är tillbaka. Men de lyckliga dagarna kommer inte tillbaka. Och ett samhälle som är underkastat en sådan regim kan lätt spricka sönder. Det var i en sådan kontext som en fanatisk islamist, efter att ha nåtts av ett falskt vittnesmål som spreds på sociala medier, halshögg en lärare som han inte kände – ett dåd som skakade ett helt folk. En tjetjen utan någon direkt koppling till någon terrorgrupp, med få medbrottslingar och nästan helt utan stöd inom landets gränser: i en annan tid hade mordet på Samuel Paty snarare påmint om något som en sinnessjuk kunde ha gjort. Men det ägde rum i ett historiskt sammanhang präglat av islamistiska terrordåd, som bara är förbundna av ett eller två ord: Salman Rushdie, elfte september, Bali, Madrid, Mohammed Merah, Charlie Hebdo, Bataclan, Nice, och så vidare.
Attentat och dödshot har drabbat författare, judar, karikatyrister, kristna – och även lett till muslimers död. Det var därför särskilt oansvarigt när vissa efter mordet i Conflans-Sainte-Honorine snabbt lyckades övervinna sina känslor och basunera ut att ifråga om övervakning och repression ”har vi inte gjort något på 30 år”. Detta för att sedan kräva att staten vidtar exceptionella åtgärder mot muslimer och migranter.
Högern talar om att ändra grundlagen, inrikesministern är oroad över de ”etniska hyllorna i matvarubutiker”, journalister kräver att det rådgivande organet Conseil d’État (”statsrådet”), konstitutionsrådet och Europadomstolen för mänskliga rättigheter ska hålla tyst, så att ingen längre kan hindra att godtyckliga förordningar utfärdas och att personer fängslas motiverade av ett enkelt polisformulär. Samma personer vill också förbjuda ”hatiska uttalanden” på sociala medier, utan att märka att de själva ger uttryck för precis lika vidriga åsikter, fast i tv-kanaler på bästa sändningstid.
Brottets vidrighet skulle ha kunnat ge upphov till ett brett och enigt folkligt stöd till lärarna, som av en serie olika regeringar har reducerats till en budgetär justeringspost och utelämnats åt påtryckningar från elevföräldrar som är mindre bekymrade över deras arbetsförhållanden än över undervisningens innehåll. I stället sprids nu än en gång ”civilisationernas kamp”-retorikens unkna odör. Den kommer bara att ytterligare splittra det franska folket, vars medlemmar – inte bara muslimska fanatiker och extremhögern – systematiskt reduceras till sin grupp, sin familj, sin gud. Det är åt denna infernaliska maskin som ”vi inte har gjort något på 30 år”.