De länder som hittills har lyckats hantera coronaviruset bäst är Sydkorea, Nya Zeeland, Australien, Kuba och Vietnam. Förutom att tre av dem är önationer och tre är högt utvecklade länder sticker två ut på ett annat sätt: Kuba och Vietnam är inte rika. Trots det har man nästan lyckats utplåna viruset i båda länderna.
Av dessa har Vietnam den kanske mest spektakulära statistiken, med bara 329 fall av coronavirus hittills och inte ett enda dödsfall. Det i ett land med 95 miljoner invånare och en 1 444 kilometer lång gräns mot Kina. Kubas fall är dock om möjligt ännu intressantare då landet i princip är ekonomiskt isolerat och dessutom aktivt hjälper andra länder.
Söndagen den 7 juni rapporterade Kuba den åttonde dagen utan något corona-relaterat dödsfall. President Miguel Diaz-Canel förklarade i ett tal att pandemin är ”under kontroll” och meddelade att ett successivt lättande av restriktionerna som infördes i mars kommer att inledas. Totalt hade 2 205 fall av coronaviruset och 83 dödsfall registrerats i landet i början av juni. Av dem hade 1 862 tillfrisknat, vilket innebär att antalet aktiva fall bara var 244 i en befolkning på 11,2 miljoner. I jämförelse har Panama, vars befolkning är 4 miljoner, över 16 000 fall och minst 386 döda.
Kubas hälsovård bygger på förebyggande vård. Det gäller också för coronaviruset. Läkare, sjuksköterskor och medicinstuderande går runt till alla hushåll dagligen och frågar hur familjerna mår. Så snart smitta misstänks tas prover och de tas in till sjukhus.
Det är knappast några nyheter att Kuba är särskilt framstående inom hälsa och sjukvård. Världshälsoorganisationen har beskrivit det som ”ett av världens mest effektiva och unika” system och FN:s tidigare generalsekreterare Ban Ki-moon har kallat det för ”en modell” för andra länder. Som vid andra typer av katastrofer, inte minst orkaner, har landet och dess system med obligatoriska evakueringar av svaga befolkningsgrupper visat sig överlägset nästan samtliga grannländer, inklusive världens rikaste land. Det har sina förklaringar.
Medicinstudenter besöker hem på den kubanska landsbygden för att kontrollera för corona-symptom. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT
Gratis allmän sjukvård är naturligtvis en grundläggande förutsättning för att kunna skydda befolkningen från en pandemi. Kuba har även det högsta antalet läkare per invånare i världen: 8,4 per tusen invånare enligt Världsbanken. Därtill kommer en hög medellivslängd på 79 år – strax under den i ledande nationer som Japan, Schweiz och Singapore – samt en av de lägsta barnadödligheterna i världen.
Det höga läkarantalet gör det möjligt att arbeta förebyggande på ett sätt som är otänkbart i många andra länder med i övrigt liknande förutsättningar. Zoltan Tiroler är ordförande i Svensk-kubanska föreningen, en partipolitiskt obunden vänskapsförening som arbetar för att främja solidaritet med önationen. Enligt honom är just denna förutsättning en viktig komponent i landets strategi.
– Kubas hälsovård bygger på förebyggande vård. Det gäller också för coronaviruset. Läkare, sjuksköterskor och medicinstuderande går runt till alla hushåll dagligen och frågar hur familjerna mår. Så snart smitta misstänks tas prover och de tas in till sjukhus, säger han till Flamman.
Kubas system har länge byggt på hembesök och lokalt förankrad vård, med ett nätverk av hundratals allmänkliniker som spänner över hela ön. Redan i januari antogs en plan för förebyggande och kontroll. Den innehöll utbildning av medicinsk personal, förberedelse av vård- och karantänlokaler och informering av befolkningen – inte minst dem aktiva i turistnäringen – om symptom och förebyggande åtgärder.
När de tre första fallen upptäcktes den 11 mars fanns därför redan ett system för spårning och isolering av kontakter på plats. Tiotusentals husläkare, sjuksköterskor och nästan 28 000 medicinstudenter skickades ut för att knacka dörr och undersöka om de boende hade symptom som feber eller hosta och utföra tester. Det gjorde att många tidiga fall upptäcktes innan de hann smitta andra.
Den 20 mars, när bara 21 fall hade bekräftats, förbjöd man all turism. Regler för hemarbete, isolering av riskgrupper, omplacering av arbetare till prioriterade sektorer samt nya regler för stärkt anställningstrygghet och social hjälp infördes också. När det visade sig att masker och social distansering inte räckte för att stoppa spridningen ställdes all offentlig trafik in. I stället sattes såväl statligt anställda som privata förare att skjutsa patienter och samhällsviktiga arbetare. För att minska trängseln i affärer infördes ett distributionssystem baserat på internethandel.
Till detta kommer strikta säkerhets- och karantänregler. Ansiktsmasker är obligatoriska. Personer som misstänks vara smittade isoleras i offentliga karantänlokaler. Bryter man mot reglerna riskerar man böter och till och med fängelsestraff.
– Men ingen lämnas vind för våg. Alla är garanterade mat. I Kuba skulle man aldrig komma på tanken att vräka någon om de inte kan betala räkningar, säger Zoltan Tiroler.
Ett kubanskt sjukvårdsteam anländer till Malpensa-flygplatsen i italienska Milano den 22 mars. Foto: Antonio Calanni/AP/TT
Kubas höga läkarantal och effektiva hantering av viruset har till och med gjort det möjligt för landet att fortsätta skicka medicinsk hjälp till andra länder, mitt under en pågående pandemi på hemmaplan. De ”vita rockarnas brigader” har en lång tradition av att assistera under de värsta tänkbara hälsokriserna runtom i världen. De senaste sex decennierna har minst 400 000 sjukvårdare skickats för att arbeta i över 160 länder. Kubansk personal fanns i Pakistan efter den förödande jordbävningen 2005, de hjälpte till att hantera koleraepidemin i Haiti 2010 och de var på plats under ebola-utbrottet i Västafrika 2014, för att bara nämna några sentida uppdrag.
– Kuba har gett hälsovårdsbistånd sedan början av 1960-talet. Sedan 2005 är det i form av väl förberedda och välutbildade medicinska brigader som kan sättas in vid naturkatastrofer och epidemier. Dessa brigader, som för närvarande verkar i dussintals länder med tusentals läkare, gör Kuba populärt bland dem som får ta emot läkarnas tjänster, företrädesvis fattiga människor som tidigare inte haft tillgång till hälsovård, säger Zoltan Tiroler.
När coronaviruset började sprida sig över världen kom dock rop på hjälp från platser som annars inte brukar höra till kubanska läkares vanliga arbetsområden. I Kanada, som vanligen skryter med ett av världens mer generösa sjukvårdssystem, bad flera ursprungsbefolkningsstammar, så kallade First Nations, som drabbades särskilt hårt av viruset att den federala regeringen i Ottawa skulle skicka kubanska läkare till deras områden. Under de värsta veckorna i mars och april hälsades kubanska sjukvårdsteam som hjältar när de anlände till Italien och Spanien för att avlasta överarbetad lokal personal. Totalt har hjälp skickats till över 24 länder. Hälsoministern José Angel Miranda twittrade i slutet av mars att Kuba aldrig har skickat hjälp till så många länder på så kort tid och beskrev det som ”utan motstycke”.
För vissa är den här typen av ”medicinsk diplomati” provocerande. USA:s regering har föga förvånande försökt diskreditera programmet. Både president Donald Trump och utrikesminister Mike Pompeo har uppmanat världens länder att säga nej till kubansk hjälp med argumentet att personalen exploateras och att man bidrar till ”människohandel”. I själva verket väljer många kubanska läkare att arbeta utomlands eftersom de ofta tjänar mer pengar själva.
– Det stör USA som inlett en kampanj där man anklagar Kuba för att göra affärer och utnyttja läkarna som slavarbetare. Men kampanjen har inte haft någon större framgång och allt fler länder, också europeiska, har bett om kubanskt bistånd. USA svarar nu med att hota länder som tar emot sådant bistånd med sanktioner, säger Zoltan Tiroler.
En annan regering som inte är så välvilligt inställd till läkarna är Brasiliens. Där kastade president Jair Bolsonaro förra året ut den kubanska personal som fanns i landet, något som knappast har underlättat hanteringen av pandemin i det landet, som nu hör till de värst drabbade i världen.
En familj blir testad för covid-19 i Havanna den 14 maj. Foto: Ismael Francisco/AP/TT
Kubas medicinska expertis vilar även på en viktig inhemsk produktion av mediciner. Den farmaceutiska forskningen är välutvecklad och tre laboratorier för virustester finns på ön.
– Man har åtminstone tre olika mediciner som framgångsrikt används för att stärka kroppens immunförsvar mot covid-19, säger Zoltan Tiroler.
En av dessa är den inhemska Interferon alfa-2b, en 30 år gammal antiviral medicin som används över hela världen, inte minst i Wuhan, för att reducera antalet dödsfall. Det kanadensiska läkemedelsföretaget Betterlife håller nu på att utföra kliniska tester för att förbereda massproduktion av medicinen.
En annan faktor i Kubas framgång är den omfattande testningen. I början juni hade 18 825 tester utförts i landet. Det motsvarar en ratio på 25:1. I jämförelse har grannlandet Jamaica 16:1 och Dominikanska Republiken 3:1. I Tyskland, som har Europas mest omfattande testprogram, är siffran 10:1, i USA 5:1 och i Storbritannien 4:1. I Vietnam, ett annat socialistiskt styrt land som också lyckats väl med att skydda sin befolkning från viruset, är test-ration hela 100:1.
Den omfattande testningen har också gett resultat. Omkring 40 procent av positiva testresultat i Kuba har kommit från asymptomatiska fall. Testerna är dock dyra: 50 amerikanska dollar styck. Och om Kuba är en medicinsk stormakt är de ändå långt ifrån en ekonomisk sådan.
Landets framgångar framstår som än mer häpnadsväckande om man tar dess svaga ekonomi i beaktande. Den centralt planerade ekonomin gör det möjligt för staten att snabbt mobilisera och rikta resurserna dit de behövs. Men om resurserna inte finns är det inte mycket av en fördel längre. Till exempel gör den kroniska bostadsbristen att folk bor trångt, vilket gör det svårare att idka social distansering.
USA:s pågående blockad av landet utgör det främsta hindret. När den avgående presidenten Barack Obama började lätta på sanktionerna under sitt sista år vid makten såg det ut som att situationen skulle kunna börja förändras. Men sedan Trump valdes har sanktionerna åter förstärkts. Så sent som i oktober 2019 infördes nya regler som innebär att internationella företag och banker riskerar att stämmas om de gör affärer i landet. Även USA:s sanktioner mot Venezuela har drabbat Kuba, som är beroende av oljeimporten från grannlandet i söder. I september förra året fick Kuba bara 30 procent av sina vanliga oljeleveranser. President Miguel Díaz-Canel lät då införa regler för energisparande. Till exempel sänktes kvoterna för dieselanvändning på landsbygden drastiskt. I januari sänkte regeringen även gasransonerna sedan USA infört sanktioner mot det statliga energibolaget.
Detta har även skapat brister på andra varor. Redan före krisen var till exempel flera basala hygienartiklar, såsom tvål och tandkräm, svåra att få tag på eftersom de höga energipriserna på den öppna marknaden, med handelsminister Betsy Díaz ord, har tvingat regeringen att ”välja mellan att upprätthålla stabila matleveranser” och import av hygienartiklar. I en pandemi är det inte svårt att se de potentiellt dödliga konsekvenserna av en sådan situation.
Enligt Zoltan Tiroler är det ett av målen med USA:s politik.
– Blockaden har bland annat hindrat Kuba från att köpa respiratorer från företag i Schweiz. Den har också hindrat transporten av donationer från Kina, säger han.
En kvinna handlar grönsaker på en marknad i Havanna. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT
Hittills har inget USA gjort rått på den kubanska modellen. När blockaden infördes av utrikesdepartementet 1960 var det med det uttryckliga målet att ”åstadkomma hungersnöd, desperation, och att regeringen störtas”. Kuba är dock ett av få länder i Latinamerika som i princip har utrotat hungersnöden enligt FN. I de statliga livsmedelsbutikerna, så kallade bodegas, säljs basala matvaror som bönor, ris, socker och olja till subventionerade, symboliska priser. Barn får tre kilo pulvermjölk till sju års ålder, vilket har utrotat undernäringen.
Den senaste tiden har dock priserna börjat gå upp på vissa matvaror, och svarta bönor, ett av de vanligaste livsmedlen, har varit slut hela året. Förra sommaren införde regeringen priskontroller på mat för att hålla nere inflationen. Det har visserligen gjort det möjligt för offentliganställda att fortsatt ha råd med mat, men kontrollerna riskerar också att göra att jordbruksproduktionen i den privata sektorn sjunker. Bönder som av ekonomiska skäl har tvingats använda oxar i stället för traktorer kan inte heller väntas producera tillräckligt för att täcka matbehovet.
USA:s sanktioner har också gjort att inkomsterna från den viktiga turistnäringen har sjunkit. Ett tecken på hur viktig turismen är för Kuba är det faktum att landet valde att fortsätta välkomna turister långt in i mars, efter att andra länder stängt gränserna. Något som sannolikt bidrog till att öka spridningen av viruset på ön.
Om Kubas framgång ska bli långvarig och permanent krävs att landet ges de ekonomiska förutsättningarna att klara sig. Om Trump får bestämma kommer det inte att ske. Men med tanke på coronavirusets härjningar i utvecklade länder med utsvultna välfärdssystem, och där sjukvården snabbt blivit den viktigaste politiska frågan, är det möjligt att Kubas prioritering av befolkningens hälsa kan komma att ses i ett annat ljus framöver.
För Zoltan Tiroler är det uppenbart vilket system som är mest humant.
– Trots att det finns enorma materiella brister i Kuba når man betydligt bättre resultat än det rika och välutrustade USA. Det beror givetvis på att Kuba sätter människan främst, medan profiten sätts i främsta rummet i USA. Just nu läser jag om en man i Seattle som överlevt covid-19. Han har fått en sjukvårdsräkning på 1,1 miljon dollar. Sådant är totalt främmande för en kuban, där hälsovård är en rättighet. Det borde det vara för alla.
