Vid månadsskiftet februari-mars är Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna i en rad opinionsmätningar jämnstora. När Erdoğan öppnar gränserna åker Jimmie Åkesson till Turkiet och delar ut flygblad om att Sverige är fullt, bilderna på honom på flygplanet på väg till Turkiet cirkulerar i media.
Samtidigt skildrar ett flertal reportage flyktinglägren i Moria, och den pågående humanitära krisen. På högerkanten talas det om att ”ett nytt 2015 hotar”, som Moderaterna uttrycker det. Debattens ramverk är detsamma som alltid de senaste åren, baserat på Sverigedemokraternas problemformulering.
Den fick rejält fäste för dryga fyra år sedan och är väl belagd: idén om välfärden och dess begränsade resurser. På så vis kan invandrare utgöra ett parasitärt subjekt i evig skuld till välfärdsstaten, i konflikt med till exempel hårt arbetande pensionärer om ändliga resurser. Lägg till den ofta förekommande föreställningen om att invandraren är mindre villig att arbeta och bidra till samhället. Resultatet av en sådan kombination är fenomenet välfärdschauvinism.
– Sverigedemokraterna slåss för ett monopol på pessimism, som handlar om skräcken för invandrare, säger Henrik Arnstad, historiker och författare till bland annat boken Älskade fascism.
Och sedan hösten 2015 har flera andra partier accepterat just den pessimismen som sin egen verklighet. Socialdemokraterna har steg för steg anammat samma retorik och stundtals politiska förslag som Sverigedemokraterna. Med Eskilstunas kommunalråd Jimmy Jansson och socialdemokratiska idétidskriften Tidens chefredaktör Payam Moula i spetsen har man drivit fram lokala regleringar för tiggeri, erkänt ”Det kulturkrig som blivit politikens nya frontlinje” och förklarat behovet av att värna svenska intressen och begränsa asylrätten.
Linjen har dock inte vunnit i opinionen. Med rekordlåga siffror och låsta till januariavtalets liberala reformer eroderade Socialdemokraterna i början av mars. Men så kom coronautbrottet. En dryg månad senare är positionerna omkullkastade.
– Nu ser vi hur Sverigedemokraterna mulnar för att folk är rädda för virus. Det har slagit mig hur svårt de har att klara det här, säger Henrik Arnstad.
Sverigedemokraterna slåss för ett monopol på pessimism, som handlar om skräcken för invandrare
För första gången på länge är inte problemformuleringen Sverigedemokraternas. Jimmie Åkesson lyser med sin frånvaro i det mediala rampljuset.
– Nu ligger andra frågor i förgrunden. Forskningsläget är ganska tydligt i att partier gynnas av att deras frågor ligger på dagordningen. Det väljaren gör är att välja parti baserat på sin uppfattning om fråga X/Y/Z i stället för fråga A/B/C, skriver Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, i ett mejl till Flamman.
Regeringen matar visserligen in miljarder i krisande företag för att bibehålla marknadsekonomins status quo, men i debatten klingar nya toner: stärk välfärden, säkerställ medicin- och utrustningsleveranser och stärk civil beredskap hörs från så väl vänster som höger. Delar av vänstern har utnämnt coronakrisen till en vägröjare för en socialistisk vänstersväng i politiken.
Men till en början är det ofta den som sitter vid makten, om krishanteringen sköts någorlunda, som gynnas av kris. Det är redan nu tydligt: under månaden som gått har Socialdemokraterna fångat upp förlorade procent, förtroendet för Stefan Löfven har ökat stadigt.
– Krisen leder eventuellt till att å ena sidan sätta välfärdens resurser under press medan å andra sidan behoven ökar. Möjligen kan vi se en ökande förståelse hos alla partier för en keynesiansk politik med stora offentliga stöd och satsningar som motor ur krisen. Kortsiktigt kan det kallas ”vänster” och påminner eventuellt om efterkrigstidens rätt stora förståelse över blockgränser för utbyggd offentlig sektor i många europeiska länder, skriver Jonas Hinnfors.
Men med tanke på tiden före coronautbrottet och Socialdemokraternas linje för stramare invandring och och en välfärd som är beroende av volymmått, kan utvecklingen också gå i en protektionistisk riktning.
– Det är svårt att veta säkert, men det skulle kunna bli så att Socialdemokraterna blir mer välfärdschauvinistiskt. Frågan är om det fungerar internt och i relation till MP, C och L, skriver Jonas Hinnfors.
Men det är heller inte säkert att Socialdemokraternas uppgång kommer att hålla i sig. Jonas Hinnfors hänvisar till forskning efter finanskrisen 2007 som pekar på att när väl arbetslösheten fått fäste i befolkningen är det snarare flankpartier som gynnas, och människor vänder sig snarare mot den sittande regeringen.
Även Henrik Arnstad ser nya hot vid horisonten. För även om Sverigedemokraterna står i bakgrunden nu, så väntar andra tider.
– En klassisk lärdom om fascism är att det inte går bra under kriser. Det är snarare när hjulen börjar snurra igen. Det gick inte så bra för Hitler 1929, det var först när det kom igång igen vid 1932, säger han.
Det har att göra med att fascismen som sådan är en optimistisk ideologi. Medan till exempel klimatfrågan är nattsvart och saknar snabba lösningar, erbjuder fascismen en mycket enklare strategi.
– Fascismen har en quick fix – att rensa ut människor som är fel och annorlunda. Därför är de bra på att fånga upp en gryende framtidsoptimism. Ut och heila mer, liksom, säger Henrik Arnstad.
Så trots att det nu råder kris och arbetslöshet och Sverigedemokraterna går ned i opinionen, så tror han att de kan komma tillbaka starkare.
– Så när vi slutar oroa oss för krisen, om ett par år när allt kommer igång igen, så lär SD ha en klassisk framgångsperiod. Vi kan börja förbereda oss för det redan nu.