”Den regnbågsfärgade pesten” pekas ut som huvudfiende i polska valet: ”I Polen har det aldrig varit lätt att leva utanför normen”

Utrikes

Vi är en tåglast med Berlinbor som strömmar ut på perrongen i Szczecin i nordvästra Polen. Vår kontaktperson Marta Szuster möter oss och meddelar, stående på en bänk, att vi kommer att gå till prideområdet till fots. Meddelandet korrigeras kvickt av en av de många poliser som närvarar: av säkerhetsskäl ska vi ta spårvagn. Vi eskorteras mellan perrong och hållplats och från nästa hållplats till en liten gräsplätt vid en motorväg, där det finns fyra stånd från olika organisationer, en liten scen och en hoppborg. Folkmassan i parken domineras av unga människor och vi från Berlin drar upp medelåldern något.

Förra årets pride i Szczecin var stadens första. Paraden attackerades av ett femtiotal motdemonstranter som kastade föremål, förolämpningar och fyrverkerier mot deltagarna, vilket ledde till 25 frihetsberövanden. Det senaste året har fientligheten mot hbtqi-rörelsen trappats upp över hela Polen. I slutet av juli blev en prideparad i den östpolska staden Białystok våldsamt attackerad av numerärt överlägsna motståndare med högerextrema, nationalistiska och katolska motiv. Polisen var oförberedd och misslyckades att skydda pridedeltagarna. 32 politiska aktiviteter var registrerade i staden samma dag, varav majoriteten utgjordes av protest­aktioner mot pridefestivalen. En av dem var en familjepicknick organiserad av regeringspartiet Lag och Rättvisa, PiS.

I oktober är det parlamentsval i Polen. PiS har konsekvent målat ut hbtqi-personer som ett hot mot landets säkerhet, något som ofta ses som en motsvarighet till partiets hetsande mot muslimska invandrare under valkampanjen inför den gångna mandatperioden. Partiet stöds av katolska kyrkan som är pådrivande i de trans- och homofobiska kampanjerna. Den polske ärkebiskopen, Marek Jedraszewski, har kallat hbtqi-rörelsen ”den regnbågsfärgade pesten.”

Det är mot denna bakgrund som prideorganisatörerna i Szczecin i förväg gick ut och bad om stöd utifrån inför årets festival. I Berlin har en avdelning av den ursprungligen New York-baserade hbtqi-organisationen Voices4 nyligen grundats. De spred ordet om Szczecin Pride i tyska medier och organiserade resan till den polska staden, som ligger 150 kilometer och två timmar bort med tåg. Runt 500 personer från olika delar av Tyskland tog sig till slut till Szczecin, för att i solidaritet med den polska systerrörelsen delta i festivalen.

Under det här årets pride har en motdemonstration planerats på platsen för förra årets paradavslut. Den lokala politikern och PiS-medlemmen Darius Matecki, vars valaffischer kantar gatan där paraden ska gå, har gått ut med en uppmaning om att infinna sig på Solidarności-torget med sopkvastar och rengöringsmedel. Detta för att ”desinficera” staden från ”parasiter, smuts och fiender,” det vill säga den hotfulla hbtqi-”ideologin”. Evenemanget har förberetts tillsammans med Allpolsk Ungdom, en högerextrem politisk organisation. Knappt 50 personer samlas strax före paradens avgång för att med sopkvastar och vatten tvätta bort en regnbåge som har målats på torget framför Szczecins Filharmoni (i Warszawa brändes regnbågsmonumentet Tęcza varje år i samband med prideparaden fram till dess att det att det slutligen plockades bort av staden 2015). Vi hinner skymta dem där de står och ropar om kärn­familjens vikt och det är i princip det enda märkbara motståndet vi kommer att möta under paradens gång.

Anledningen till den något oväntade frånvaron av våld från motdemonstranter är förmodligen det stora säkerhetspådraget – det mest omfattande i stadens historia, enligt en presstalesperson från polisen. 1 100 poliser närvarar på det av mellan 4 000 och 6 000 deltagare besökta eventet. Kravallpoliser till fots kantar paraden som täta väggar, och längst bak följs vi av ett dussin piketbussar. Ridande polis, polishundar och drönare: man har försäkrat sig om att ingenting ska kunna hända. Vi går där, i slutet av tåget, jag och några vänner från Berlin, och plötsligt ser vi hur en person ur paraden förs åt sidan av polisen. Ytterligare en festivaldeltagare har stannat upp och bevittnar ingripandet. Hen har en likadan flagga som sin vän, en örn i vapensköldstil med en regnbåge över. Jag frågar vad som händer, och får veta att flaggan har tolkats som en överträdelse av polsk lag. Landets statssymbol har kombinerats med symbolen för pride, och här är det ett brott att skända en symbol för staten. Straffet är upp till tre års fängelse (med tanke på flaggkontroversen i Sölvesborg kan denna scen möjligen ge en fingervisning om den framtid som Sverigedemokraterna önskar se i Sverige).

Den polske ärkebiskopen, Marek Jedraszewski, har kallat hbtqi-rörelsen ”den regnbågsfärgade pesten”

Ett flak fullpackat med dansande människor kommer från Berlinfesterna Gegen och Golosa. Dess närvaro utgör en påminnelse om de skillnader som råder mellan oss som besöker och de som bor här. Geografiskt ligger Berlin och Szczecin nära varandra, men mellan de respektive möjligheterna till ett queert liv ligger en kontinent. I Polen finns inget rättsligt skydd mot homo- eller transfobiska hatbrott och ingen möjlighet att ingå registrerat partnerskap för samkönade par. Frånvaron av ett i lagen specificerat skydd mot homo- och transfobiska hatbrott gör att det saknas officiell statistik över sådana. Organisationerna Lambda Warszawa och Kampania Przeciw Homofobii har sammanställt en rapport som slår fast att åtminstone 120 homofobiska och transfobiska våldsbrott begicks under 2014, men mörkertalet är förmodligen stort.

Men även om säkra uppgifter om utvecklingen av hat och våld riktat mot hbtqi-personer är svår att hitta är det desto synligare är att diskursen hårdnar. Hbtqi beskrivs av fientliga röster som ett dekadent politiskt projekt. Ett exempel är den regeringsnära tidskriften Gazeta Polska, som nyligen tryckte upp klistermärken med texten ”hbtqi-fri zon” och lokala auktoriteter i fyra sydöstliga vojvodskap (ungefär motsvarande svenska län) har antagit en resolution för att motverka spridningen av ”hbtqi-ideologi”.

Enligt flera personer jag talar med är Szczecin ändå en av de bättre städerna för hbtqi-personer i Polen. Det har att göra med närheten till Västeuropa, säger 18-åriga Lucja, som förklarar:
– Det är som att det finns två Polen; Polen A och Polen B, där Polen A är det mer moderna, accepterande Polen, som finns i stora städer nära Tyskland, medan Polen B är det mer traditionella Polen, med alla de människor som inte vill ha någon förändring eftersom det skrämmer dem. Detta är mer i södra och östra Polen, säger hen.

Situationen för hbtqi-personer i landet har förvärrats snabbt och bara under det senaste året har det skett en märkbar intensifiering av det redan aggressiva tonläget från konservativa grupperingar.

Ändå är det ett problem som har äldre rötter än PiS regeringsinnehav, menar 43-åriga Alexandra, som går bredvid mig i paraden och är Szczecin­bo sedan födseln.
– I Polen har det aldrig varit lätt att leva utanför normen. Jag är här för att visa att det finns en tolerant sida av Polen också, säger hon.

Hur tillåtande det är just i Szczecin beror på vem man frågar. En representant från det socialdemokratiska partiet SLD säger att hen kan leva fritt och säkert i staden, medan en ung aktivist hävdar att ett samkönat par som håller varandras händer offentligt löper risk att bli utsatta för homofobiska attacker. Oavsett vilken av dessa utsagor som är mest representativ vittnar det stora säkerhetspådraget om att risken för våld är betydande.

Paraden blir till slut till en klunga på Adam Mickiewicz-torget, där olika talare rundar av dagen. Därefter tar sig en del tillbaka till den lilla parken där vi började, medan andra beger sig hemåt. En efterfest påbörjas på ett ställe i närheten och Monika Pacyfka Tichy, aktivist och medgrundare av Lambda Szczecin, organisationen som har organiserat dagens festival, talar i parken. Hon går hårt åt regeringen.

”Blodet från queer-fientligt våld är på era händer,” säger hon, och: ”Vi vill bara vara oss själva, det är allt!”

Marta Szuster, vår kontaktperson i prideorganisationen, är nöjd med dagens utgång. Jag frågar henne vad hon tänker om valåret och vad PiS:s framställning av hbtqi-personer som ett hot kan väntas leda till. Hon svarar, lite förvånande, att partiet kan komma att tona ned hetsen något för att inte framstå som homofober.

Rémy Bonny, statsvetare och expert på östeuropeiskt hbtqi-motstånd, håller en föreläsning på en bar bredvid parken. Han säger att valet av hbtqi-rörelsen som syndabock är en taktik med begränsad potential:

– PiS nådde framgång i 2014 års valrörelse genom att hetsa mot muslimer, men i Polen finns det knappt några muslimer. Nästan alla känner dock någon, eller åtminstone någon som känner någon, som är hbtqi. Det är inte säkert att folk kommer att köpa det, säger han.

Eller som den unga aktivist jag talar med i paraden säger:

– Vi finns överallt.

Det är ett hoppingivande faktum.