Inrikes/Nyheter 26 november, 2021

Den stora flyktingillusionen

Under flyktingkrisen 2015 förutspådde besluts­fattare, experter och debattörer att Sveriges ekonomi skulle sargas hårt. I stället blev de följande årens statsfinanser de starkaste på länge. En ny bok, som varken regeringen eller högern vill att någon ska läsa, ifrågasätter nu tanken på flyktinginvandrare som en ekonomisk kostnad.

Under den dramatiska hösten 2015, när karavaner av flyktingmigranter från främst Mellanöstern kunde ses vandra längs europeiska vägar i hopp om att få asyl någonstans, etablerades snabbt ett ord i media som kom att beteckna händelsen: ”flyktingkrisen”. En i princip helt samstämmig mediekör frågade sig om Sverige, Tyskland och de andra länderna som inte redan hade stängt sina gränser hade råd att ta emot de hundratusentals människorna som sökte ett nytt hem. I den mån någon avvikande åsikt uttrycktes handlade det om ett annat svar på den frågan: vänstern och de mer invandringspositiva delarna av det politiska spektrat hävdade att Sverige hade råd, och accepterade därmed också premissen att invandrare är en ekonomisk kostnad.

I borgerlig media var tongångarna om landets ekonomiska framtid närmast apokalyptiska. Finansminister Magdalena Andersson varnade för att Sverige, vars ”lador” redan var ”tomma”, skulle behöva dra åt svångremmen. Hon slog fast att staten måste låna pengar för att ”klara flyktingkrisen” och att statsbudgeten skulle gå med underskott de kommande åren.

Anledningen var att de 163 000 flyktingarna som sökte asyl i landet skulle kosta staten pengar. Detta eftersom de behövde pengar och husrum och i gengäld inte förväntades kunna bidra till samhället i form av skatteintäkter.

Men katastrofen uteblev. Den 10 januari 2017 publicerade Riksgälden ett oskyldigt formulerat pressmeddelande på sin hemsida:

”Statens totala in- och utbetalningar under 2016 resulterade i ett överskott på 85,3 miljarder kronor. Riksgäldens prognos från oktober var ett överskott på 79,7 miljarder kronor. Skillnaden förklaras till större delen av högre skatte­inkomster.”

Trots domedagsprofetiorna var den svenska statens slutsaldo det bästa på nästan ett årtionde. Farhågan att den ekonomiska skadan skulle uppenbara sig först senare kom också på skam. Året därpå rapporterade Riksgälden ett överskott på 61,8 miljarder kronor för 2017. Myndighetens egen prognos var ett överskott på 28,3. De följande åren ökade överskottet igen till 80 och sedan 112 miljarder kronor. I stället för stora budgetunderskott och dyra lån lyckades Sverige ta emot 163 000 flyktingar utan att låna en krona, vilket Magdalena Andersson till och med skröt om i september 2017 när hon presenterade budgeten för 2018. Trots att staten hade spenderat mer än den hade gjort på länge för att hantera mottagandet vändes de befarade underskotten i de största överskotten landet hade upplevt på flera år. Krisen förvandlades till en ekonomisk framgång. Vad hade egentligen hänt?

Enligt Peo Hansen, som är professor i statsvetenskap vid Linköpings Universitet, visar den svenska flyktingkrisen att den dominerande föreställningen om hur sambandet mellan invandring och nationalekonomi ser ut är helt felaktig. I sin nya bok Migrationsmyten: sanningen om flyktinginvandringen och välfärden – ett nytt ekonomiskt paradigm nagelfar han hur flyktingkrisen hanterades i Sverige och Tyskland av både politiker och media, och kommer till en skoningslös slutsats: ingen hade förstått hur det egentligen förhåller sig, vilket förklarar varför alla fick så fel.

Han menar att det faktum att Magdalena Anderssons felaktiga förutsägelser inte blev till ett politiskt problem för henne och regeringen säger mycket om svensk media.

– Hennes retorik visar hur svag svensk stormedia är, eftersom den inte kan ställa några tuffa frågor. Hon gick ut vitt och brett och varnade för att ”det här är inte hållbart, vi kommer få underskott och behöva låna, nu blir det tufft, nu måste vi skära ned”. Och sedan plötsligt vänder hon på klacken 2017 och skryter med att vi inte har lånat en enda krona för att finansiera flyktingkrisen. Ingen journalist påminde henne om vad hon hade sagt 2015 när allt skulle gå åt helvete, säger han till Flamman.

Anledningen till att inga sådana frågor ställdes tror Peo Hansen beror på att kunskapen om hur migration och ekonomi egentligen förhåller sig till varandra är låg överallt, även hos experter och beslutsfattare. Gemensamt för den överväldigande majoriteten av kommentatorerna är att deras tänkande präglas av vad Hansen kallar för ”sunda statsfinanser”.

– Det är samma sak med hela den ekonomiska expertisen. Ekonomistyrningsverket, Finanspolitiska rådet och Konjunkturinstitutet resonerade på samma sätt. De tror att regeringen kan bestämma vilka inkomster den ska ha, och därför bestämma om den ska gå med överskott eller om den ska underskottsfinanseria. Men det kan den inte. För man kommer bara att veta vad budgetsaldot blir långt efteråt. Under räkenskapsåret är staten en aktör bland andra. Den privata sektorn gör som den gör och den utländska sektorn som den gör. Om staten tror att den går med underskott för att den spenderar mycket så är det inte konstigt att den får fel, för då går den privata sektorn och kommunsektorn på högvarv. Det kan inte bli underskott när hjulen snurrar och skatteintäkterna bara väller in. Men det här misstaget görs om hela tiden, säger han.

Detta synsätt som bygger på neoklassisk nationalekonomi går ut på att statens utgifter är avhängiga dess skatteinkomster. Det är därför det blir så viktigt att staten går med överskott. Mot detta synsätt, som lärs ut på nationalekonomiska grundutbildningar över större delen av världen, ställer Hansen ett annat, kontroversiellt perspektiv.

Bokens svenska titel Migrationsmyten påminner om den amerikanska ekonomen Stephanie Keltons bok Underskottsmyten som kom på svenska förra året. Det är ingen slump, för det ekonomiska ramverket som används är detsamma som hon blivit till en världskänd representant för, nämligen det som på svenska kallas modern penningteori – även känt som MMT, eller modern monetary theory. Det är ett ekonomiskt perspektiv som går ut på att en stat som trycker och belånar sig i sin egen valuta inte behöver oroa sig för underskott eftersom den inte kan gå i konkurs. För Peo Hansen är MMT det perspektiv som bäst kan förklara vad som skedde i Sverige under åren 2015 och 2016, när neoklassiska kommentatorer varnade för att utgiftsökningarna skulle leda till stora budgetunderskott.

– Det är det här med resursbegränsningar och sättet som MMT:are vänder upp och ned på det. Den grundläggande beskrivning som MMT ger är helt nödvändig för att kunna gå i clinch med den neoklassiska mainstream-­ekonomin, som helt dominerar migrationsforskningen. Det jag beskriver är hur den neoklassiska synen följer med in i politisk ekonomi och filosofi och etik om migration. Så jag kände att det här måste göras om och göras rätt. Också för att det finns en massa progressiva politiska ekonomer som är neoklassiska utan att veta om det.

Enligt Peo Hansen gjorde utgiftsökningarna under flyktingkrisen att Sverige förvandlades till en ”laboratoriemiljö” för den moderna penningteorin. I ett kapitel om de svenska kommunerna visar han hur många dittills svältfödda kommuner plötsligt upplevde ett oväntat ekonomiskt uppsving.

– Till och med det faktum att det gick så bra ekonomiskt för kommunerna har förtigits. De gjorde enorma överskott med hjälp av stödpengarna, som ofta var mer än de behövde. Men sedan ökade också skatteintäkterna i kommunerna, eftersom det blev rulle på konsumtionen och produktionen. Vi har inte haft så hög offentlig konsumtion sedan 70-talet. Kommunerna hade varit så svältfödda fram tills dess att de äntligen kunde börja lappa och laga saker och göra investeringar.

Orsaken till att ingen förutsåg den ekonomiska framgångssagan menar Hansen är att det neoklassiska synsättet enbart fokuserar på finansiella resurser, i stället för vad som kallas ”reella resurser”. Med andra ord frågar sig ekonomer i första hand varifrån pengarna ska komma, i stället för att fokusera på behovet av till exempel arbetskraft. Detta är skillnaden mellan ett tänkande präglat av sunda statsfinanser och vad som brukar kallas funktionella finanser. I det förra perspektivet utgår man, likt ett hushåll, från en budget innan man bestämmer vilka problem som kan lösas, medan man i det senare fokuserar på de reella problemen i första hand och pengarna i andra hand. I Sverige opererade rikspolitiken med sunda statsfinanser medan kommunpolitiken sysslade med funktionella finanser under 2015-2016, enligt Hansen.

– Finansiella resurser för ett land som ger ut sin egen valuta är inte ett problem på det sätt som det beskrivs på i neoklassisk ekonomi, utan de verkliga begränsningarna ligger alltid i det som kallas reella resurser. Det kan vara arbetskraft, kunskap, råvaror, och andra saker. Enligt funktionella statsfinanser behöver vi inte nödvändigtvis ändra på budgetprocessen. Däremot bör vi börja med att se på de reella behov som finns och i vilken utsträckning man kan möta dem.

Staten kan med andra ord trycka de pengar den behöver, men den kan inte skapa den arbetskraft eller de råvaror som behövs. När flyktingarna anlände till fattiga avfolkningskommuner utgjorde de en välbehövlig injektion av ekonomisk efterfrågan och arbetskraft, vilket avspeglade sig i de höjda skatteintäkterna, som i sin tur gjorde att staten gick med överskott. Hansen menar att coronapandemin visade på samma förhållande när den drog in över landet förra våren.

– Plötsligt kunde Sveriges regering pytsa ut miljarder till kommunerna utan problem. Men den kunde inte göra det med sjuksköterskor. Det är där begränsningarna finns på allvar. Politikens konst blir därför att utröna hur samhället kan förse sig med de resurser som det behöver. Om vi vill ha en välfärdsstat gäller det att få folk att vilja bli lärare eller sjuksköterskor eller socialarbetare. Med det finanspolitiska ramverket och principen om sunda statsfinanser har vi hela tiden lurats att tro att det är pengarna som är bristvaran. Men när pandemin kom borde vi ha sett att det inte var det, utan de reella resurserna som var bristvaran.

Den framgång som flyktingmottagandet innebar för kommunerna illustreras tydligt av en intervju som SVT gjorde förra året med en kommunpolitiker i Laxå, som Hansen citerar.

”Reportern: ’Vad vore Laxå utan sina invandrare?’

Bo Rudolfsson (KD), kommunstyrelsens ordförande i Laxå kommun: ’Fattigare. Både ekonomiskt och vi hade inte haft det här, vad ska jag säga, livet, att det syns att det går människor på gatan, utan det hade varit tomt. Så jag är mycket glad att människor har kommit till Sverige, kommit till Laxå och stannat kvar i Laxå.’”

Att den invandrarvänliga kommunpolitikern är borgerlig är ingen slump. Flyktingkrisen gjorde att konflikten mellan lokalpolitiken och rikspolitiken ställdes i öppen dager. På riksnivån rasade borgerliga politiker mot det ekonomiskt ”oansvariga” mottagandet och kallade Socialdemokraternas förslag om extrajobb för ”hittepå-jobb”. Men samtidigt förvandlades borgerliga politiker i kommun efter kommun av nöden till vad Hansen har kallat ”flyktingkeynesianer”.

– De insåg att de här människorna är reella resurser och att det inte kan gå fel för dem eftersom det blev ett slags överlevnadsstrategi för småsamhällen med krympande befolkningar som behöver arbetskraft. Så det finns en konflikt mellan rikspolitiken och lokalpolitiken som inte alltid syns. I grund och botten handlar den om att rikspolitiken präglas av sunda statsfinanser medan lokalpolitiken har funktionella statsfinanser. Och där försvinner ofta de politiska färgerna eftersom vissa kommuner kan ha det så extremt tufft. Därför kan en moderat kommunpolitiker tycka att det här med extrajobb är världens bästa idé, medan inte ens sossarna riktigt kan försvara dem på riksnivå när Moderaterna och Centerpartiet kallar dem för hittepå-jobb.

– Rikspolitiken behövde aldrig konfronteras med detta på allvar eller svara på några frågor. Jag drömmer om att rikspolitiker får konfronteras med kommunpolitiker i Agenda där kommunpolitikerna får svara på frågan om det är bra att vi snålar så mycket på riksnivå. Då skulle man få se så sjuka koalitioner mellan kommunpolitiker som annars aldrig håller med varandra.

Du kritiserar även vänstern för att använda sig av en retorik baserad på sunda statsfinanser. Till exempel citerar du ekonomer som Branko Milanovic och Wolfgang Streeck, som båda ser invandring som en kostnad som vi antingen har råd med eller inte. Vad anser du är problemet med vänstern?

– De flesta i vänstern vill åt samma håll så jag vill inte att bidra till att göra detta till en allt för stor motsättning. Det jobbigaste är när folk använder en marxistisk retorik och talar om arbetarklassen och ställer den mot migranter och flyktingar, och hävdar att det är de som har klassperspektivet och anklagar alla andra för att vara flummiga humanister som inte förstår att det är de inhemska arbetarna som får betala för kalaset när invandrare kommer – som det har blivit ganska vanligt att man gör. Min kritik är att de gör det för enkelt för sig, det är fulspel.

– För det första blir det lite som ett falskt medvetande. Vänstern måste lära sig basal makroekonomi. Sedan kan man så klart säga att man vill ha revolutionär utveckling, men så länge vi pratar om vad vi ska göra inom det system vi har så är det lika bra att lära sig hur det fungerar. Det andra är att synen på invandrare som en börda bara spär på rasismen. Det bidrar till ett samhällsklimat som spelar Sverigedemokraterna och extremhögern i händerna.

I länder som Tyskland har flyktinginvandrare fått specialdesignade jobb med lägre löner än inhemska arbetare, vilket har spätt på kritiken om att det rör sig om ett sätt att pressa ned lönerna. Hur ser det ut i Sverige?

– Hos oss har vi problemet med segregerade arbetsmarknader. Vi har en överrepresentation av utrikes födda och deras barn i vissa sektorer. Minst två LO-förbund har i dag en majoritet utrikes födda bland medlemmarna. Det är restaurang och hotell, samt fastighetsskötare. Det är ju väldigt intressant. Sedan har vi också skapade arbetsmarknader med låga löner, till exempel dem som uppstått på grund av rut-avdraget där vi också har överrepresentation av utrikes födda.

Ett av vänsterns argument mot fri invandring är att vi redan har massarbetslöshet och att migranter bara kommer att öka konkurrensen om jobben till kapitalisternas fördel. Stämmer inte det?

– Där är forskningen ganska enig. Till exempel har Sandro Scocco visat att invandrare inte tar svenskars jobb, utan de hamnar längst ned i hierarkin. Det är därför Fredrik Reinfeldt kunde säga att ”etniska svenskar mitt i livet har det bra”. Han trodde att han var neutral, men han borde fått mindre skit för det. I stället borde man ha analyserat situationen som han beskrev. Före pandemin var arbetslösheten väldigt låg bland infödda och mycket högre bland utrikes födda. Om effekterna är dåliga beror det snarare på att fackföreningarna inte har tagit sitt ansvar. När folk börjar säga att vi kan inte göra något för invandrarna tar våra jobb, då måste facket steppa upp ifall det finns sådana tendenser.

En aspekt av MMT som stör vissa inom vänstern är att det inte finns något klassperspektiv. Är det inte bara ett mer effektivt och rationellt sätt att förvalta klassamhället på?

– Nej det stämmer, MMT står öppet för vem som helst att använda. Nazisterna använde en typ av MMT, och sossarna i Sverige och New Deal-demokraterna i USA. I Sverige var det viktiga att vi övergav guldet på 30-talet. Jag har en artikel av den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss från den tiden där han spekulerar om vad det kan innebära att lämna guldet. Ja, det innebar välfärdsstaten, grattis. Jag har också läst en massa rapporter som skrevs efter 90-talskrisen. Det är samma sak där. När Sverige övergav den fasta växelkursen som var peggad till D-marken innebar det att Sverige fick en flytande växelkurs för första gången sedan 30-talet. Men vad gjorde sossarna då? I stället för att bygga ut välfärden som på 30-talet skar de ned den. För man införde ett finanspolitiskt ramverk, som egentligen är anpassat efter en fast växelkurs eller guldmyntfot.

– Men i sin deskriptiva form är MMT öppet för vem som helst, för det är redan så det fungerar. Sedan bygger vi politiska ramverk och begränsningar för att få folk att tro att det är ekonomiska lagar som styr politiken. Trots att varje gång man tar bort ramverken så ser man att det är politiken som bestämmer ekonomins ramar. Jag är livrädd för när extremhögern upptäcker detta på riktigt. Viktor Orbán i Ungern är redan ett exempel på detta. Man glömmer ofta bort att det är den enda anledningen till att han sitter kvar. Ingen pratar om hur han otroligt skickligt navigerade ur Ungern ur banan mot euron. Marine Le Pen är den jag alltid har varit mest rädd för. Hon sade vid förra valet att 70 procent av hennes politik inte går att genomföra under euron. Nu har hon släppt det där lite. Men jag tror att detta kommer att bli en stor fråga inom eurozonen, där länderna inte har någon monetär suveränitet alls.

Efter att ha läst din bok inser man dock att om det är något svenskt parti som inte lär hoppa på MMT-tåget så är det Sverigedemokraterna.

– Nej, jag tror att de är väldigt lata där i toppen. Det finns vissa tendenser till detta ute i Europa men det har ännu inte slagit igenom brett. I Italien finns det vissa på högerkanten som pratar om detta. Men den dagen man ser att de börjar intressera sig för detta på riktigt då är det allvarligt.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)