Den stora flyktingillusionen

Inrikes

Under den dramatiska hösten 2015, när karavaner av flyktingmigranter från främst Mellanöstern kunde ses vandra längs europeiska vägar i hopp om att få asyl någonstans, etablerades snabbt ett ord i media som kom att beteckna händelsen: ”flyktingkrisen”. En i princip helt samstämmig mediekör frågade sig om Sverige, Tyskland och de andra länderna som inte redan hade stängt sina gränser hade råd att ta emot de hundratusentals människorna som sökte ett nytt hem. I den mån någon avvikande åsikt uttrycktes handlade det om ett annat svar på den frågan: vänstern och de mer invandringspositiva delarna av det politiska spektrat hävdade att Sverige hade råd, och accepterade därmed också premissen att invandrare är en ekonomisk kostnad.

I borgerlig media var tongångarna om landets ekonomiska framtid närmast apokalyptiska. Finansminister Magdalena Andersson varnade för att Sverige, vars ”lador” redan var ”tomma”, skulle behöva dra åt svångremmen. Hon slog fast att staten måste låna pengar för att ”klara flyktingkrisen” och att statsbudgeten skulle gå med underskott de kommande åren.

Anledningen var att de 163 000 flyktingarna som sökte asyl i landet skulle kosta staten pengar. Detta eftersom de behövde pengar och husrum och i gengäld inte förväntades kunna bidra till samhället i form av skatteintäkter.

Men katastrofen uteblev. Den 10 januari 2017 publicerade Riksgälden ett oskyldigt formulerat pressmeddelande på sin hemsida:

”Statens totala in- och utbetalningar under 2016 resulterade i ett överskott på 85,3 miljarder kronor. Riksgäldens prognos från oktober var ett överskott på 79,7 miljarder kronor. Skillnaden förklaras till större delen av högre skatte­inkomster.”

Trots domedagsprofetiorna var den svenska statens slutsaldo det bästa på nästan ett årtionde. Farhågan att den ekonomiska skadan skulle uppenbara sig först senare kom också på skam. Året därpå rapporterade Riksgälden ett överskott på 61,8 miljarder kronor för 2017. Myndighetens egen prognos var ett överskott på 28,3. De följande åren ökade överskottet igen till 80 och sedan 112 miljarder kronor. I stället för stora budgetunderskott och dyra lån lyckades Sverige ta emot 163 000 flyktingar utan att låna en krona, vilket Magdalena Andersson till och med skröt om i september 2017 när hon presenterade budgeten för 2018. Trots att staten hade spenderat mer än den hade gjort på länge för att hantera mottagandet vändes de befarade underskotten i de största överskotten landet hade upplevt på flera år. Krisen förvandlades till en ekonomisk framgång. Vad hade egentligen hänt?

Enligt Peo Hansen, som är professor i statsvetenskap vid Linköpings Universitet, visar den svenska flyktingkrisen att den dominerande föreställningen om hur sambandet mellan invandring och nationalekonomi ser ut är helt felaktig. I sin nya bok Migrationsmyten: sanningen om flyktinginvandringen och välfärden – ett nytt ekonomiskt paradigm nagelfar han hur flyktingkrisen hanterades i Sverige och Tyskland av både politiker och media, och kommer till en skoningslös slutsats: ingen hade förstått hur det egentligen förhåller sig, vilket förklarar varför alla fick så fel.

Prenumerera på Flammans nyhetsbrev – klicka här

Han menar att det faktum att Magdalena Anderssons felaktiga förutsägelser inte blev till ett politiskt problem för henne och regeringen säger mycket om svensk media.

– Hennes retorik visar hur svag svensk stormedia är, eftersom den inte kan ställa några tuffa frågor. Hon gick ut vitt och brett och varnade för att ”det här är inte hållbart, vi kommer få underskott och behöva låna, nu blir det tufft, nu måste vi skära ned”. Och sedan plötsligt vänder hon på klacken 2017 och skryter med att vi inte har lånat en enda krona för att finansiera flyktingkrisen. Ingen journalist påminde henne om vad hon hade sagt 2015 när allt skulle gå åt helvete, säger han till Flamman.

Anledningen till att inga sådana frågor ställdes tror Peo Hansen beror på att kunskapen om hur migration och ekonomi egentligen förhåller sig till varandra är låg överallt, även hos experter och beslutsfattare. Gemensamt för den överväldigande majoriteten av kommentatorerna är att deras tänkande präglas av vad Hansen kallar för ”sunda statsfinanser”.

– Det är samma sak med hela den ekonomiska expertisen. Ekonomistyrningsverket, Finanspolitiska rådet och Konjunkturinstitutet resonerade på samma sätt. De tror att regeringen kan bestämma vilka inkomster den ska ha, och därför bestämma om den ska gå med överskott eller om den ska underskottsfinanseria. Men det kan den inte. För man kommer bara att veta vad budgetsaldot blir långt efteråt. Under räkenskapsåret är staten en aktör bland andra. Den privata sektorn gör som den gör och den utländska sektorn som den gör. Om staten tror att den går med underskott för att den spenderar mycket så är det inte konstigt att den får fel, för då går den privata sektorn och kommunsektorn på högvarv. Det kan inte bli underskott när hjulen snurrar och skatteintäkterna bara väller in. Men det här misstaget görs om hela tiden, säger han.

Detta synsätt som bygger på neoklassisk nationalekonomi går ut på att statens utgifter är avhängiga dess skatteinkomster. Det är därför det blir så viktigt att staten går med överskott. Mot detta synsätt, som lärs ut på nationalekonomiska grundutbildningar över större delen av världen, ställer Hansen ett annat, kontroversiellt perspektiv.

Bokens svenska titel Migrationsmyten påminner om den amerikanska ekonomen Stephanie Keltons bok Underskottsmyten som kom på svenska förra året. Det är ingen slump, för det ekonomiska ramverket som används är detsamma som hon blivit till en världskänd representant för, nämligen det som på svenska kallas modern penningteori – även känt som MMT, eller modern monetary theory. Det är ett ekonomiskt perspektiv som går ut på att en stat som trycker och belånar sig i sin egen valuta inte behöver oroa sig för underskott eftersom den inte kan gå i konkurs. För Peo Hansen är MMT det perspektiv som bäst kan förklara vad som skedde i Sverige under åren 2015 och 2016, när neoklassiska kommentatorer varnade för att utgiftsökningarna skulle leda till stora budgetunderskott.

– Det är det här med resursbegränsningar och sättet som MMT:are vänder upp och ned på det. Den grundläggande beskrivning som MMT ger är helt nödvändig för att kunna gå i clinch med den neoklassiska mainstream-­ekonomin, som helt dominerar migrationsforskningen. Det jag beskriver är hur den neoklassiska synen följer med in i politisk ekonomi och filosofi och etik om migration. Så jag kände att det här måste göras om och göras rätt. Också för att det finns en massa progressiva politiska ekonomer som är neoklassiska utan att veta om det.

Enligt Peo Hansen gjorde utgiftsökningarna under flyktingkrisen att Sverige förvandlades till en ”laboratoriemiljö” för den moderna penningteorin. I ett kapitel om de svenska kommunerna visar han hur många dittills svältfödda kommuner plötsligt upplevde ett oväntat ekonomiskt uppsving.

– Till och med det faktum att det gick så bra ekonomiskt för kommunerna har förtigits. De gjorde enorma överskott med hjälp av stödpengarna, som ofta var mer än de behövde. Men sedan ökade också skatteintäkterna i kommunerna, eftersom det blev rulle på konsumtionen och produktionen. Vi har inte haft så hög offentlig konsumtion sedan 70-talet. Kommunerna hade varit så svältfödda fram tills dess att de äntligen kunde börja lappa och laga saker och göra investeringar.

Orsaken till att ingen förutsåg den ekonomiska framgångssagan menar Hansen är att det neoklassiska synsättet enbart fokuserar på finansiella resurser, i stället för vad som kallas ”reella resurser”. Med andra ord frågar sig ekonomer i första hand varifrån pengarna ska komma, i stället för att fokusera på behovet av till exempel arbetskraft. Detta är skillnaden mellan ett tänkande präglat av sunda statsfinanser och vad som brukar kallas funktionella finanser. I det förra perspektivet utgår man, likt ett hushåll, från en budget innan man bestämmer vilka problem som kan lösas, medan man i det senare fokuserar på de reella problemen i första hand och pengarna i andra hand. I Sverige opererade rikspolitiken med sunda statsfinanser medan kommunpolitiken sysslade med funktionella finanser under 2015-2016, enligt Hansen.

– Finansiella resurser för ett land som ger ut sin egen valuta är inte ett problem på det sätt som det beskrivs på i neoklassisk ekonomi, utan de verkliga begränsningarna ligger alltid i det som kallas reella resurser. Det kan vara arbetskraft, kunskap, råvaror, och andra saker. Enligt funktionella statsfinanser behöver vi inte nödvändigtvis ändra på budgetprocessen. Däremot bör vi börja med att se på de reella behov som finns och i vilken utsträckning man kan möta dem.

Staten kan med andra ord trycka de pengar den behöver, men den kan inte skapa den arbetskraft eller de råvaror som behövs. När flyktingarna anlände till fattiga avfolkningskommuner utgjorde de en välbehövlig injektion av ekonomisk efterfrågan och arbetskraft, vilket avspeglade sig i de höjda skatteintäkterna, som i sin tur gjorde att staten gick med överskott. Hansen menar att coronapandemin visade på samma förhållande när den drog in över landet förra våren.

– Plötsligt kunde Sveriges regering pytsa ut miljarder till kommunerna utan problem. Men den kunde inte göra det med sjuksköterskor. Det är där begränsningarna finns på allvar. Politikens konst blir därför att utröna hur samhället kan förse sig med de resurser som det behöver. Om vi vill ha en välfärdsstat gäller det att få folk att vilja bli lärare eller sjuksköterskor eller socialarbetare. Med det finanspolitiska ramverket och principen om sunda statsfinanser har vi hela tiden lurats att tro att det är pengarna som är bristvaran. Men när pandemin kom borde vi ha sett att det inte var det, utan de reella resurserna som var bristvaran.

Den framgång som flyktingmottagandet innebar för kommunerna illustreras tydligt av en intervju som SVT gjorde förra året med en kommunpolitiker i Laxå, som Hansen citerar.

”Reportern: ’Vad vore Laxå utan sina invandrare?’

Bo Rudolfsson (KD), kommunstyrelsens ordförande i Laxå kommun: ’Fattigare. Både ekonomiskt och vi hade inte haft det här, vad ska jag säga, livet, att det syns att det går människor på gatan, utan det hade varit tomt. Så jag är mycket glad att människor har kommit till Sverige, kommit till Laxå och stannat kvar i Laxå.’”

Att den invandrarvänliga kommunpolitikern är borgerlig är ingen slump. Flyktingkrisen gjorde att konflikten mellan lokalpolitiken och rikspolitiken ställdes i öppen dager. På riksnivån rasade borgerliga politiker mot det ekonomiskt ”oansvariga” mottagandet och kallade Socialdemokraternas förslag om extrajobb för ”hittepå-jobb”. Men samtidigt förvandlades borgerliga politiker i kommun efter kommun av nöden till vad Hansen har kallat ”flyktingkeynesianer”.

– De insåg att de här människorna är reella resurser och att det inte kan gå fel för dem eftersom det blev ett slags överlevnadsstrategi för småsamhällen med krympande befolkningar som behöver arbetskraft. Så det finns en konflikt mellan rikspolitiken och lokalpolitiken som inte alltid syns. I grund och botten handlar den om att rikspolitiken präglas av sunda statsfinanser medan lokalpolitiken har funktionella statsfinanser. Och där försvinner ofta de politiska färgerna eftersom vissa kommuner kan ha det så extremt tufft. Därför kan en moderat kommunpolitiker tycka att det här med extrajobb är världens bästa idé, medan inte ens sossarna riktigt kan försvara dem på riksnivå när Moderaterna och Centerpartiet kallar dem för hittepå-jobb.

– Rikspolitiken behövde aldrig konfronteras med detta på allvar eller svara på några frågor. Jag drömmer om att rikspolitiker får konfronteras med kommunpolitiker i Agenda där kommunpolitikerna får svara på frågan om det är bra att vi snålar så mycket på riksnivå. Då skulle man få se så sjuka koalitioner mellan kommunpolitiker som annars aldrig håller med varandra.

Du kritiserar även vänstern för att använda sig av en retorik baserad på sunda statsfinanser. Till exempel citerar du ekonomer som Branko Milanovic och Wolfgang Streeck, som båda ser invandring som en kostnad som vi antingen har råd med eller inte. Vad anser du är problemet med vänstern?

– De flesta i vänstern vill åt samma håll så jag vill inte att bidra till att göra detta till en allt för stor motsättning. Det jobbigaste är när folk använder en marxistisk retorik och talar om arbetarklassen och ställer den mot migranter och flyktingar, och hävdar att det är de som har klassperspektivet och anklagar alla andra för att vara flummiga humanister som inte förstår att det är de inhemska arbetarna som får betala för kalaset när invandrare kommer – som det har blivit ganska vanligt att man gör. Min kritik är att de gör det för enkelt för sig, det är fulspel.

– För det första blir det lite som ett falskt medvetande. Vänstern måste lära sig basal makroekonomi. Sedan kan man så klart säga att man vill ha revolutionär utveckling, men så länge vi pratar om vad vi ska göra inom det system vi har så är det lika bra att lära sig hur det fungerar. Det andra är att synen på invandrare som en börda bara spär på rasismen. Det bidrar till ett samhällsklimat som spelar Sverigedemokraterna och extremhögern i händerna.

I länder som Tyskland har flyktinginvandrare fått specialdesignade jobb med lägre löner än inhemska arbetare, vilket har spätt på kritiken om att det rör sig om ett sätt att pressa ned lönerna. Hur ser det ut i Sverige?

– Hos oss har vi problemet med segregerade arbetsmarknader. Vi har en överrepresentation av utrikes födda och deras barn i vissa sektorer. Minst två LO-förbund har i dag en majoritet utrikes födda bland medlemmarna. Det är restaurang och hotell, samt fastighetsskötare. Det är ju väldigt intressant. Sedan har vi också skapade arbetsmarknader med låga löner, till exempel dem som uppstått på grund av rut-avdraget där vi också har överrepresentation av utrikes födda.

Ett av vänsterns argument mot fri invandring är att vi redan har massarbetslöshet och att migranter bara kommer att öka konkurrensen om jobben till kapitalisternas fördel. Stämmer inte det?

– Där är forskningen ganska enig. Till exempel har Sandro Scocco visat att invandrare inte tar svenskars jobb, utan de hamnar längst ned i hierarkin. Det är därför Fredrik Reinfeldt kunde säga att ”etniska svenskar mitt i livet har det bra”. Han trodde att han var neutral, men han borde fått mindre skit för det. I stället borde man ha analyserat situationen som han beskrev. Före pandemin var arbetslösheten väldigt låg bland infödda och mycket högre bland utrikes födda. Om effekterna är dåliga beror det snarare på att fackföreningarna inte har tagit sitt ansvar. När folk börjar säga att vi kan inte göra något för invandrarna tar våra jobb, då måste facket steppa upp ifall det finns sådana tendenser.

En aspekt av MMT som stör vissa inom vänstern är att det inte finns något klassperspektiv. Är det inte bara ett mer effektivt och rationellt sätt att förvalta klassamhället på?

– Nej det stämmer, MMT står öppet för vem som helst att använda. Nazisterna använde en typ av MMT, och sossarna i Sverige och New Deal-demokraterna i USA. I Sverige var det viktiga att vi övergav guldet på 30-talet. Jag har en artikel av den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss från den tiden där han spekulerar om vad det kan innebära att lämna guldet. Ja, det innebar välfärdsstaten, grattis. Jag har också läst en massa rapporter som skrevs efter 90-talskrisen. Det är samma sak där. När Sverige övergav den fasta växelkursen som var peggad till D-marken innebar det att Sverige fick en flytande växelkurs för första gången sedan 30-talet. Men vad gjorde sossarna då? I stället för att bygga ut välfärden som på 30-talet skar de ned den. För man införde ett finanspolitiskt ramverk, som egentligen är anpassat efter en fast växelkurs eller guldmyntfot.

– Men i sin deskriptiva form är MMT öppet för vem som helst, för det är redan så det fungerar. Sedan bygger vi politiska ramverk och begränsningar för att få folk att tro att det är ekonomiska lagar som styr politiken. Trots att varje gång man tar bort ramverken så ser man att det är politiken som bestämmer ekonomins ramar. Jag är livrädd för när extremhögern upptäcker detta på riktigt. Viktor Orbán i Ungern är redan ett exempel på detta. Man glömmer ofta bort att det är den enda anledningen till att han sitter kvar. Ingen pratar om hur han otroligt skickligt navigerade ur Ungern ur banan mot euron. Marine Le Pen är den jag alltid har varit mest rädd för. Hon sade vid förra valet att 70 procent av hennes politik inte går att genomföra under euron. Nu har hon släppt det där lite. Men jag tror att detta kommer att bli en stor fråga inom eurozonen, där länderna inte har någon monetär suveränitet alls.

Efter att ha läst din bok inser man dock att om det är något svenskt parti som inte lär hoppa på MMT-tåget så är det Sverigedemokraterna.

– Nej, jag tror att de är väldigt lata där i toppen. Det finns vissa tendenser till detta ute i Europa men det har ännu inte slagit igenom brett. I Italien finns det vissa på högerkanten som pratar om detta. Men den dagen man ser att de börjar intressera sig för detta på riktigt då är det allvarligt.