Hur kommer det sig att upplysta, moderna människor med berått mod driver sin enda planet mot värmekaos och artdöd?

Jag ska börja med en anekdot. En höst för några år sedan gjorde min vän och kollega Sara Parkman och jag en resa till trakterna kring Lycksele för att under några dagar umgås med Sveriges skogsbrukselit (syftet var research till en Riksteaterföreställning). Det var den återkommande höstexkursionen med Föreningen Skogen.

En avverkningsledare som skulle gå i pension tackades av med en jätteost på ett hygge. Han lovordade det välplanerade kalhyggesbruket. Talade om den varma känslan av att komma hem på kvällen och känna att man bidrar. Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist stod i lingonriset och berömde hyggesbrukade tallskogar för att leva upp till flera av de uppsatta produktionsmålen. Men biologisk mångfald var något skogsbruket måste bli mycket bättre på, sade Sundqvist, och alla höll med.

Vi var ett par hundra personer som vallades runt med bussar till olika planterade skogar i Västerbotten. De flesta jobbade på bolag men där fanns också myndighetspersoner, forskare från SLU och en representant för Naturskyddsföreningen. När exkursionen var över tog folk sina bilar hemåt. De som hade långt att resa flög. På kvällen på Umeå centralstation var vi fyra personer från exkursionen som satt och väntade på nattåget. Två kulturarbetare. En biolog från Sveaskog. Och Naturskyddsföreningens Malin Sahlin vars sammanfattning löd: ”En deprimerande reality check”.
Ett av svaren på frågan varför människorna har så svårt att sluta förgöra sitt ett enda hem kan vara: det finns ingen trovärdig plan för hur det ska gå till. I Sverige hoppas man på att stora, nya fabriker för grönt stål och batterier kombinerat med intensivt skogsbruk ska göra jobbet. Stammarna suger upp kol. Skogen kan bli biobränsle. Elektricitet löser resten. Längs vägen ska branschfolk fraktas runt i bilar och flygplan och lägga upp strategin för business-as-usual.

I en bättre värld, i ett drömscenario, skulle de planetära kriserna hanteras genom att samhällets olika aktörer satte sig ned tillsammans och lade upp en strategi. ”Hur ska vi tolka forskningen? Vad ska vi fortsätta med, vad ska vi sluta med eller göra annorlunda?” Att det inte riktigt går till så blir tydligt i DN-journalisten Lisa Röstlunds nya bok Skogslandet. Röstlund visar hur det som beskrivs som en strid om skogen i mångt och mycket bottnar i ledande industrifolks ovilja att skifta fokus när världen förändras.

Skogslandet förstärker intrycket jag fått efter att ha träffat bolagens människor: det destruktiva kalhyggesbruket drivs av människor som inte orkar föreställa sig andra sätt att ta hand om skogen. Det ligger i deras intresse att ha en Skogsstyrelsechef (Herman Sundqvist) som själv tar upp hyggen i egna skogar och som med tveksamma metoder styr och ställer på sin myndighet för att minska arthänsynen i skogsbruket.

Röstlund visar i detalj mycket av det som jag fick föraningar om under dagarna i Lyckseletrakten. Kärnan i skogsnäringen utgörs av gamla kompisar från ”Skogis”, jägmästarutbildningen på SLU. I deras kretsar är det coolt att rösta på Moderaterna och att vilja hugga ned så mycket som möjligt. Svampexperter anses vara närsynta extremister som inte förstår komplexiteten i frågan.
Röstlund tränger ned i vetenskapen och hittar att det på många sätt vore bäst för både artmångfalden och koldioxidupptaget att låta gamla skogar stå. Ja, att lämna fler skogar överhuvudtaget. I stället jämnas de med marken. Bolagen bollar med siffror, relativiserar studier och stångar sig blodiga mot äganderätten, visar Röstlund.

Branschfolk – om någon av dem läser den här artikeln – kommer att skratta åt mig. ”Har Gren ens haft ett par gummistövlar på sig?” Men Röstlunds bok gör mig än mer övertygad: idén om totalavverkning är förlegad. Röjning, plöjning och plantering tillhör 1900-talet. Med Sara Lidmans ord står hyggena där och ”darrar av skam”. Vad lösningen är vet vi nog inte. Men troligen en kombination av att hugga mindre och att där det fungerar gå över till hyggesfria metoder. På exkursionen kallades åsikten att lämna kalhyggesbruket ”att svära i kyrkan” av en högt uppsatt på statliga Sveaskog. Det är dags att svära utav bara fan.