Under söndagseftermiddagen presenterade de norska regeringspartierna Høyre och Fremskrittspartiet en regeringsuppgörelse med det liberala Venstre. Efter månadslånga förhandlingar lade statsministern och Høyre-ledaren Erna Solberg fram en 85-sidig lunta som ska tjäna som politisk plattform för den nya minoritetsregeringen.
Att konservativa Høyre och högerpopulistiska Fremskrittspartiet fortsätter i regering var ingen oväntad nyhet. Frågan var bara med vilka de skulle samarbeta. Efter valet 11 september meddelade det ena stödpartiet, Kristlig Folkeparti, att de tänker lämna samarbetet. Kvar var det lilla Venstre som knappt hade klarat sig över riksdagsspärren. Enligt analytiker har ledningen i partiet, som länge gjort en hederssak av att inte samarbeta med invandringsfientliga Fremskrittspartiet, kommit fram till att ett regeringsdeltagande är det enda sättet att inte göra sig helt irrelevanta.
Högerpopulistisk normalisering
Men enligt den vänsterpartistiske riksdagsledamoten Ali Esbati som länge bott i Norge och har stor kunskap om norsk politik är Venstres omsvängning inte oväntad.
– Det är en lång glidning som nu kulminerar i inträde i gemensam regering. För tio år sedan skulle detta ha varit otänkbart. Inför valet 2009 var Venstre tydliga med att de inte ville ge något stöd till Fremskrittspartiet i regeringssamarbete. Vid valet 2013 hade den positionen ändrats så att det blev regeringsförhandlingar, men även om det slutade med att Venstre och Kristlig Folkeparti inte kom med i regeringen så budgetförhandlade de och höll högerregeringen vid makten. Utvecklingen har liknat den i andra europeiska länder. Högerpopulistiska Fremskrittspartiet har blivit en naturlig del av borgerligheten, samtidigt som de har kommit att förskjuta det som anses som mainstream gällande asyl och integration långt högerut, säger han.
Högerpopulistiska Fremskrittspartiet har blivit en naturlig del av borgerligheten, samtidigt som de har kommit att förskjuta det som anses som mainstream gällande asyl och integration långt högerut
Venstres besked att sätta sig i regering med Fremskrittspartiet lär dock få konsekvenser för det bräckliga partiet. Trots att bara två av partiets 19 regionala ledare (så kallade ”fylkesledare”) har sagt nej till ett samarbete med Høyre och Fremskrittspartiet har beskedet mötts av stor kritik inom partiet. Flera tunga regionalpolitiker har redan meddelat att de kommer att lämna partiet medan andra inte vet om de kommer att kunna fortsätta arbeta för ett parti som gjort tvärt emot vad de själva lovade i valrörelsen. Att man som stödparti har hållit en regering med Fremskrittspartiet i flytande under en hel mandatperiod verkar dock inte ses som lika allvarligt. Enligt Esbati kan det bero på det politiska systemet i Norge.
– Det är trots allt ytterligare ett steg att sätta sig i regering. I Norge har dessutom parlamentet en starkare roll gentemot regeringen. Venstre utanför regeringen skulle i samverkan med andra partier ha kunnat vara ett hinder mot delar av regeringens politik. Det spelar roll att detta nu ändras. Och det är en helt annan nivå av daglig och operativ samverkan inne i en regering jämfört med parlamentariskt samarbete, säger han.
Bluffmotståndare
Enligt det socialistiska partiet Rødts ledare Bjørnar Moxnes stämmer det inte att Venstre och Fremskrittspartiet var varandras huvudmotståndare under valrörelsen.
– Som regeringspartner kommer Venstre och Fremskrittspartiet att få fram det värsta i varandra. Att de framstod som huvudmotståndare under valrörelsen var bara bluff. Skalar man av retoriken från valrörelsen är bägge partier för de få, inte för de många, säger han till nyhetsbyrån NTB.
Ali Esbati håller med om den beskrivningen.
– Ja, det är ett påstående som uppenbart stämde i valrörelsen och som nu har materialiserats genom Venstres steg in i regeringen. Men det är nog många Venstre-väljare och sympatisörer som ändå är överraskade i dag.
Partierna ligger framförallt nära varandra i den ekonomiska politiken. Enligt norsk media har Fremskrittspartiet återigen fått stort inflytande över invandringspolitiken medan Venstres påverkan är svårare att urskilja.
– Det verkar som att man kommer överens om det mesta som är viktigt, medan Venstre i praktiken har fått till stånd mycket begränsade ändringar av regeringens tidigare positioner. Det talas om ett förlängt stöd till elbilar och ett kommande förbud mot pälsfarmar, som antagligen hade blivit av inom kort ändå. Flyktingpolitiken ser ut att skärpas ytterligare. När det gäller oljeutvinning i de arktiska regionerna blir det i bästa fall en liten tidsförskjutning, säger Ali Esbati.
Arbetarfientlig politik
Mest eniga är partierna i synen på arbetsmarknaden och skatter. Enligt Bjørnar Moxnes kan man vänta sig en mer extrem variant av den föregående högerregeringen.
– Jag fruktar att Venstre kommer visa sig från sin mest fackföreningsfientliga sida, medan Fremskrittspartiet i ännu högre grad kommer föra en politik för den ekonomiska eliten. På viktiga områden är det här inte ett steg mot mitten, tvärtom. För arbetare, sjuka och arbetslösa är jag rädd att vi nu kommer få se en mer extrem regering, säger han till NTB.
Inte heller Esbati tror att Venstre kommer att ha någon mildrande inverkan på regeringen.
– När det gäller välfärdsfrågor och arbetsrätt står Venstre troligen till höger om Høyre redan sedan tidigare, så det blir tyvärr antagligen inte så svårt att komma överens om mer arbetarfientlig politik på de områdena, säger han.
Ännu har ministerposterna inte fördelats men att Fremskrittspartiet får fortsätta ta hand om finans- och invandringspolitiken verkar många vänta sig. Vad Venstre kan räkna med att få är mindre klart.
