Utrikes

”Det är en neokolonial situation”

Spänt läge. Soldater ur det Bolivarianska nationella gardet vaktar en broövergång mellan Venezuela och Colombia den 23 februari. Foto: Fernando Llano/AP/TT.

I Venezuela blir en militär intervention troligare för varje dag som går. Joaldo Dominguez arbetar för organisationen Kommittén för avskaffandet av illegitima skulder (CADTM). Privat är han anhängare av den bolivarianska revolutionen i hemlandet, men numera kritisk till regeringen. Flamman träffade honom för att diskutera krisen i Venezuela.

Utrikes

Flamman (F): De gångna veckorna har den venezolanska oppositionen försökt föra in hjälpsändningar från USA i landet. Nicolás Maduros regering har dock förhindrat det. Samtidigt har USA fortsatt att skärpa sanktionerna. Vad är sambandet mellan dessa åtgärder?

Joaldo Dominguez (J): Det finns en extrem dubbelmoral här eftersom sanktionerna främst drabbar folket. USA och andra västländer har blockerat Venezuelas tillgångar i utlandet. De summor som Venezuela förgäves har försökt kalla hem från USA, Storbritannien och värdepapperscentralen Euroclear i Belgien uppgår tillsammans till över 32 miljarder dollar. Och nu försöker USA ge ”bistånd” på 20 miljoner dollar, vilket inte är någonting i sammanhanget. Det är uppenbarligen en ursäkt för att öppna för en intervention.
USA spelar en central roll men samtidigt vill de inte leda en militär intervention. Därför försöker de få de latinamerikanska grannländerna att göra det. De senaste veckornas händelser var ett stort misslyckande för oppositionsledaren Juan Guaidó eftersom hans mål var att få in biståndet i landet. Guaidó har tidigare vägrat säga att alla korten ligger på bordet (d.v.s. att en intervention inte är utesluten). Men nu har han till slut också gjort det. Vid mötet med Lima-gruppen i Bogotá förra måndagen bad flera latinamerikanska länder USA:s vice-president Mike Pence att inleda en intervention. Men USA sade nej, förmodligen för att det folkliga stödet visade sig vara så litet. I stället för de en miljon människor som man hade väntat sig dök bara 50 000 människor upp vid oppositionens stödkonsert vid den colombianska gränsen för två veckor sedan.

F: Dagens kris kan sägas vara kulmen på en process som började när oppositionen vann kontrollen över nationalförsamlingen 2015. Maduros kanske viktigaste verktyg för att lyckas behålla makten har i sin tur varit den konstituerande församlingen som tillsattes 2017. Kan du förklara vad den spelar för roll i Venezuela?

J: Den konstituerande församlingen har till uppgift att utarbeta en ny konstitution för landet. Under Hugo Chávez epok tillfrågades folket först, innan man tillsatte den konstituerande församlingen 1999. När Nicolás Maduro valde att tillsätta en ny konstituerande församling 2017 gjorde han det med stöd av konstitutionen. Men man tillfrågade inte folket först, vilket konstitutionen också kräver. Då sade regeringen ”vi gör det senare”. Så det är uppenbart att det var ett strategiskt politiskt drag. Och det var effektivt eftersom man lyckades blockera oppositionen som kontrollerade parlamentet och försökte fälla regeringen genom gatuprotester.
Genom församlingen har man lyckats splittra oppositionen. Den har visserligen alltid varit splittrad mellan den hårda högern och den mer demokratiskt lagda. Men den enda gången de har vunnit framgång var i parlamentsvalet 2015, just för att de då valde den demokratiska vägen. Sedan dess har splittringen gjort att de inte har något tydligt budskap, även i de egna anhängarnas ögon. På så sätt lyckades regeringen med sitt drag.
Däremot diskuterade man aldrig öppet orsaken till att man sammankallade församlingen. Problemet är att det inte finns någon uppenbar anledning att ändra Chávez konstitution. Det är en fundamental motsägelse. Det finns vissa anledningar, men de är inte några som de kommer att vinna röster på. Till exempel projektet att öppna ett gigantiskt område kring Orinoco-floden med guldfyndigheter och andra mineraler för utländsk exploatering, vilket inte är möjligt enligt den nuvarande grundlagen. Men det kan de så klart inte säga öppet.

F: Ända sedan den politiska krisen inleddes har konstitutionen stått i centrum för konflikten. Båda sidor stödjer sig på den för att argumentera för sin sak, vilket kan göra situationen förvirrande för utomstående. Ur ett strikt konstitutionellt perspektiv, vilken är Nicolás Maduros respektive Juan Guaidós legitimitet?

J: Maduros legitimitet grundar sig på det folkliga stödet och segern i presidentvalet förra året. Men det är sant att han håller på att förlora sitt stöd. Under Chávez epok hade regeringen ofta ett stöd på mellan 70 och 80 procent i valen, och valdeltagandet var i regel högt. Förra året var valdeltagandet bara 46 procent. Maduro fick 67 procent av rösterna. Det finns också misstankar om att de köpte röster genom klientelism. Men man måste komma ihåg att oppositionen inte heller har erkänt när regeringen har vunnit demokratiskt fläckfria valsegrar. De erkänner bara valen när de själva vinner.
Juan Guaidós legitimitet grundar sig på att han är talman i parlamentet som valdes demokratiskt av folket. Oppositionspartierna har sedan 2015 turats om att styra parlamentet och nu kom turen till det högerextrema partiet Voluntad Popular. Men eftersom partiledaren Leopoldo Lopez sitter i husarrest har Juan Guaidó tagit hans plats. Hans försök att upprätta ett slags parallell stat är dock helt surrealistiskt. Det är uppenbart att det var noga förberett i förväg tillsammans med USA och länder som Colombia och Brasilien. Reaktionen i dessa länder var för snabb för att det skulle verka normalt. I efterhand har oppositionen också erkänt att man hade organiserat möten i förväg. Nu har Guaidó erkänts som Venezuelas president av en rad länder, men konstitutionellt sett råder ingen tvekan om att Maduro är landets president.

Man måste komma ihåg att oppositionen inte heller har erkänt när regeringen har vunnit demokratiskt fläckfria valsegrar. De erkänner bara valen när de själva vinner

F: Argumentet tycks vara att Guaidó är legitim som president eftersom Maduro är illegitim. Vad baseras denna analys på?

J: När oppositionen vann en majoritet i parlamentsvalet 2015 rådde en viss konstitutionell oklarhet eftersom tre ledamöter från staten Amazonas misstänktes ha valts med hjälp av fusk. Oppositionen valde trots det att låta dem sitta kvar. Högsta valtribunalen beslutade då att de inte var legitima. Regeringen borde naturligtvis ha utlyst nya val, men problemet var att om oppositionen hade vunnit två av dessa med legitima kandidater i ett omval skulle den ha fått en kvalificerad majoritet i parlamentet, vilket hade gett dem möjlighet att avsätta Maduro. Oppositionen hävdar att Maduro där och då övergav konstitutionens ramar och att han därför är inte längre är legitim, medan Guaidó är vald av folket.

F: Det finns även personer inom vänstern som betraktar Maduro som illegitim, bland annat på grund av oegentligheterna i förra årets val. Hur ser du på den analysen?

J: Man måste ha bevis för att hävda att det var fusk. Det finns dock vittnesmål om att väljare på vissa håll tvingades registrera sig för att rösta på regeringen för att fortsätta få bidrag. Maduro sade till och med öppet att det var ett ”givande och tagande”. Dessutom lämnade det brittiska företaget Smartmatic, som har utvecklat valsystemet, Venezuela eftersom de sade att det totala röstantalet inte stämde.
Den hårda delen av oppositionen bojkottade valet men resten ställde upp. Så det beror på hur man tolkar valet. Det går att hävda att det avlöpte enligt västerländsk standard. Men man kan också peka på att Maduro valdes med ett totalt stöd på omkring 30 procent av väljarkårens röster (på grund av det låga valdeltagandet). Då kan regeringsanhängare dock peka på Donald Trump och andra som inte heller valdes av en majoritet av väljarna.
Nu håller Maduro dock på att tappa sitt stöd, eftersom regeringsanhängare har fått se sin levnadsstandard snabbt försämras på grund av hyperinflationen. Venezuela är det enda landet i världen där folk inte vill ha löneförhöjningar eftersom de driver upp inflationen. Det faktum att regeringen först förnekade att folk flydde bidrog knappast heller till att förbättra dess image. Nu har man börjat repatriera venezolaner eftersom de utsätts för främlingsfientliga attacker i grannländerna, men det rör sig bara om några tusen.

F: Flera oppositionspartier bojkottade valet. Samtidigt hindrades vissa partier från att ställa upp.

J: Det stämmer också att flera partier hindrades från att ställa upp i valet, till exempel genom att de förbjöds från att använda sina ursprungliga namn. Det gäller framförallt några mindre partier till vänster. Det är en viktig faktor för att förstå hur regeringspartiet PSUV, som gör anspråk på hegemoni inom vänstern men som har svårt att acceptera kritik, nu sakta håller på att fjärma sig från arbetarklassen. Sedan finns det naturligtvis en rad politiker till höger som hindrades från att ställa upp eftersom de är fängslade eller befinner sig i exil.

F: Hur många politiska fångar finns det i Venezuela i dag?

J: Det kan jag inte svara på. Först måste man skilja på fängslade politiker och politiska fångar. Den viktigaste fängslade politikern är Leopoldo Lopez. Sedan finns det en rad som har flytt landet, såsom Julio Borges. De flesta är fängslade antingen för att de har planerat kuppförsök eller för att de har uppmanat till våldsamma protester. De här människorna skulle ha fängslats i vilket annat land som helst i världen. Det som stör mig är att oppositionen, som talar om mänskliga rättigheter i den här frågan, aldrig talar om mänskliga rättigheter när det kommer till de över 3 000 personer som dödades av militären under Caracazo-protesterna 1989, och där flera av de ansvariga fortfarande är aktiva inom oppositionen. Eller när det kommer till Alcedo Mora som försvann 2015 efter att ha kritiserat korruptionen och oljesmugglingen – här är även regeringen ansvarig. Eller när det kommer till ursprungsfolksledaren Sabino Romero och alla de andra bönder som mördats av storgodsägare. Och man talar inte om det när det kommer till de afro-venezolaner som dagligen skjuts till döds i de fattiga kvarteren.

Joaldo Dominguez

Joaldo Dominguez.

F: Du var länge regeringsanhängare. När övergick ditt stöd till kritik?

J: Jag stödjer inte längre regeringen men jag kommer aldrig att stödja den venezolanska högern, och ännu mindre en statskupp. Jag slutade stödja regeringen när jag märkte att den inte vidtog meningsfulla åtgärder för att garantera folkets grundläggande behov när de ekonomiska förhållandena började försämras. Det finns visserligen bidragsprogram såsom Clap, men de är inte tillräckliga. Jag anser att det var oförlåtligt att de valde att betala tillbaka på statsskulden och reducera importen när många knappt hade råd med mat. Det mest grundläggande misstaget hos både Chávez och Maduros regeringar var dock att inte diversifiera ekonomin. Det gäller visserligen för alla venezolanska regeringar efter att man upptäckte oljan. Men för ett projekt som chavismen, som innebar en social transformation, är det tragiskt att behöva konstatera att man fortfarande är så långt ifrån självförsörjning. Nu ser vi konsekvenserna av detta misslyckande.

Venezuela är det enda landet i världen där folk inte vill ha löneförhöjningar eftersom de driver upp inflationen

F: Hade situationen i dag sett mycket annorlunda ut om Chávez regering hade sparat delar av oljevinsterna i stället för att, som man gjorde, direkt investera dem i den sociala ekonomin?

J: Venezuelas roll i den internationella arbetsfördelningen är att producera och exportera råvaror. Det är en neokolonial situation där man fortfarande är beroende av de rika länderna. Chávez hävdade att det fanns en ”social skuld” i landet som han valde att betala genom att investera pengarna i sociala program. Vilket så klart var helt korrekt. Men det är sant att om man hade valt att spara en del av pengarna, eller som en venezolansk intellektuell nyligen formulerade det, ”att så oljan”, hade det varit bra. Genom att betala den sociala skulden har man i stället gjort landet ännu mer oljeberoende.
Det är dock orättvist att säga att regeringen inte försökte diversifiera ekonomin. Men Venezuela präglas av en fundamental motsägelse: den stora majoriteten av befolkningen bor i tre städer, Caracas, Valencia och Maracaibo, som alla ligger i norr. Så nästan alla bördiga områden är i princip folktomma. Man försökte uppmuntra folk att flytta dit, men det var väldigt få som ville det. Det togs intressanta initiativ, såsom programmet med kommunerna, men där kommer den andra motsägelsen in: hur garanterar man människors autonomi om man samtidigt fruktar att förlora makten? Hur respekterar man deras självbestämmande om man samtidigt gör dem beroende av pengarna som man ger dem? I dag är det tydligt att de befolkningsgrupper som har klarat sig bäst under krisen är de som har varit minst beroende av staten ekonomiskt.

F: Högern saboterade också försöken att diversifiera ekonomin.

J: Ja, när Chávez försökte genomföra ett ambitiöst reformprogram valde den ekonomiska eliten att försöka störta honom i kuppen 2002. De lyckades inte så efter det genomförde man i stället en lockout i oljesektorn, vilket gjorde att staten förlorade stora intäkter. Efter det valde regeringen att sluta försöka reformera ekonomin. Men trots det vann Chávez en jordskredsseger i återkallningsomröstningen två år senare. Det var då som det chavistiska projektet var som allra starkast.

F: Det är en annan sak som skiljer Maduro från Chavez: synen på val och omröstningar.

J: Under Maduro har regeringen aldrig accepterat återkallningsomröstningarna. I stället har man börjat fördröja de olika valen. Det är ett problem när regeringen väljer att skjuta upp val för att de tror att de kommer att förlora och sedan tidigarelägga dem när de vet att de kommer att vinna. Det var fallet i guvernörsvalet 2017. Efter att regeringen vann en förkrossande seger sade man: ”Jaha, så ni vill hålla presidentval. Då gör vi det.” Och så tidigarelade man presidentvalet ett halvår. Det var därför som Maduro svors in igen först i januari i år, trots att valet hölls för nästan ett år sedan. När Jimmy Carter sade att Venezuela har de mest transparenta valen i världen gällde det då, 2012. I dag är det inte samma sak längre.

F: Majoriteten av det venezolanska folket stödjer inte längre regeringen. Men de vill heller inte ha en statskupp. Vad innebär det konkret?

J: Det innebär att man inte kan förstå Venezuela utifrån den enkla tolkning som västerländsk mainstreammedia gör av situationen. Att majoriteten inte längre stödjer Maduro betyder inte att den stödjer Guaidó. Venezuela är väldigt komplext, det går inte att förstå situationen med en binär logik. När oppositionen vann parlamentsvalet 2015 ökade deras röstandel med 500 000 röster medan den bolivarianska sidan förlorade två miljoner röster. Mainstreammedias tolkning var då att dessa två miljoner väljare hade anslutit sig till oppositionen, vilket så klart inte var fallet. Det venezolanska folket har utsatts för mycket förakt i media. Det är ett folk som har betett sig väldigt intelligent politiskt. De accepterar varken statskupper, utländska interventioner eller att lyda medierna, samtidigt som det uttrycker rättmätig kritik mot regeringen.

F: I dag används Venezuela som ett argument av högern i nästan varje land i världen för att beslå den inhemska vänstern med att stödja en ”diktator” och för att bevisa att socialismen inte fungerar. Så nu kommer miljonkronorsfrågan: är Venezuela socialistiskt?

J: Venezuela är inte socialistiskt enligt den marxistiska definitionen av termen. Men de som använder det argumentet ställer sig aldrig frågan om kapitalismen är ett effektivt ekonomiskt system, fastän det finns tusentals bevis för att det inte är det. I Venezuela har det gjorts seriösa försök att skänka social rättvisa åt folket. Vissa projekt har fungerat, andra inte. Varje folk måste hitta sitt sätt att lösa de sociala problemen. Jag tycker det är fullständigt groteskt att använda dagens Venezuela som ett bevis på att varje socialt reformprojekt är dömt att misslyckas.

F: Det märkliga är att den privata sektorn i Venezuela är större i dag än den var innan Chávez kom till makten samtidigt som skatter knappt existerar. Om definitionen av socialism är storleken på den offentliga sektorn eller skattetrycket – vilket många till höger verkar anse – får ju ganska många länder, inklusive USA, sägas vara mer socialistiska än Venezuela.

J: Ja, det är därför jag inte kan ge ett entydigt svar på frågan. Det beror på vad man menar med socialism. Det finns folk som har det väldigt gott ställt i Venezuela. Media målar ofta upp en bild av ett land där ingen har råd med mat och så vidare. Och det är så klart en svår situation för många. Men de som har pengar kan köpa vad de vill. Om man går förbi restauranger står alltid lyxbilar parkerade som vanligt. Vid stränderna ligger fortfarande lyxvillor. Det är inte samma verklighet för alla. De som tjänar pengar i dollar eller euro lever inte på samma sätt som de fattiga.

F: Guaidó svälter inte, så att säga.

J: Nej, det tror jag knappast. Dock ska det tilläggas att Guaidó inte kommer från det rikaste befolkningsskiktet, vilket de flesta politiker inom oppositionen gör. Det var ett strategiskt drag av högern att kunna visa att deras ledare inte är en vit man från de rikaste kvarteren av Caracas, utan en brunhyad man från medelklassen. Men det är tydligt att han beter sig som USA:s satellit likafullt.

F: I vilken utsträckning är Venezuela rasistiskt i dag efter 20 år av chavism?

J: Jag skulle kunna tala i timmar om detta ämne. Men för att fatta mig kort kan jag säga att Venezuela fortfarande är ett av de mest rasistiska länderna i världen. Den spanska kolonialmakten lämnade efter sig en pyramidal struktur som tar sig uttryck i rastermer. Längst upp finns en minoritet spanskättade vita. Därefter kommer deras kreolska ättlingar vars förfäder föddes i Venezuela. Sedan kommer de vita som utförde fysiskt arbete. Sedan kommer los pardos, det vill säga vita som blandats med urfolken. Efter dem kommer de infödda urfolken. Sedan kommer los sambos, ursprungsbefolkning som blandats med svarta. Och längst ner är afro-venezolanerna. Det är en extremt stratifierad struktur. Om man gör en analys av vilka familjer som historiskt har haft tillgång till jordegendom, utbildning, sjukvård, representation på tv och så vidare så har det alltid varit vita, och viss mån mestiser, men aldrig svarta eller människor ur ursprungsbefolkningen. Med Chavez förändrades det lite. Folk från de lägre klasserna blev sedda för första gången och vissa har lyckats klättra socialt. Men själva strukturen finns kvar. Det är fel att säga att oppositionens demonstrationer bara innehåller vita i dag, men majoriteten är vit, medan majoriteten mörkhyade stödjer regeringen.

F: Ser du någon lösning på dagens kris?

J: Ekonomiskt ser jag en lösning men jag vet inte om de kommer att gå den vägen. Lösningen vore för det första att införa ett skuldmoratorium. Därefter bör man tillsätta en revision av statsskulden för att avgöra vilka delar av den som är legitima och vilka som inte är det. Pengarna som man då sparar bör direkt gå till köp av förnödenheter och sedan till massiva investeringar i utveckling av jordbruket så att landet kortsiktigt kan göra sig mindre beroende av import. Sedan bör man se till att alla pengar som har förts ut ur landet genom korruption återbördas till staten och införa en progressiv skatt som taxerar lyxprodukter hårdare än basvaror.
Politiskt är det så klart väldigt svårt att se någon lösning. Men för det första kan man säga att ingen främmande makt bör lägga sig i Venezuelas angelägenheter. Det sista vi behöver är ett inbördeskrig. Sedan måste det ske en förändring inom regeringen. De kan inte fortsätta att hävda att ekonomin kommer att gå bättre av sig självt.
Det bästa alternativet är nu förmodligen den internationella dialog som Mexiko har inlett i Uruguay med stöd av FN. Men det bidrar knappast till avspänning när EU samtidigt börjar skrika om ”demokratiska, fria och transparenta val”. Man kan inte tala så till något suveränt land 2019. Det bekräftar bara vilken neokolonial status Venezuela har.

F: Guaidós plan är att få militären att överge Maduro. Det har inte hänt än. Vad är hans alternativ om så inte blir fallet?

J: Planen var att på kort sikt få militären att gå över till hans sida. Men det har uppenbarligen inte hänt. En del har deserterat, inklusive två generaler, men de utgör fortfarande en bråkdel av de väpnade styrkorna (FANB) som mönstrar omkring 350 000 soldater. Maduro har gett mycket inflytande åt militären eftersom han inte har samma legitimitet hos dem som Chávez hade, som kom från deras led. Regeringen fängslade först Guaidó, men sedan släppte man honom eftersom man inte vill skapa en martyr. Nu tappar oppositionen i stället fart. Så jag tror att dödläget kommer att fortsätta.

 

Detta är en längre version av en intervju som publicerades i Flamman nr 10/2019.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

  • Hugo Chavez
  • Juan Guaidó
  • Nicolás Maduro
  • Venezuela

Utrikes