Förra året kände bara 17 procent av det svenska folket förtroende för landets politiska partier.
Under pandemiåret tycks en viss enighet ha sänkt sig över landet, och förtroendet för statliga och demokratiska institutioner har enligt SOM- institutet ökat. För våra politiska partier har andelen som känner förtroende ökat med ansenliga tolv procent. Men trots det ligger de fortfarande sist i listan. Trots det har sju av tio inget förtroende för dem.
Det stämmer ganska väl överens med en global trend av missnöje med om inte demokratin som sådan (den har svensken gott förtroende för) som hur den förvaltas. Endast åtta procent av Europas befolkning uppgav i en stor undersökning 2018 att de hade något inflytande över politiken.
Det finns förstås gott om möjligheter att bli besviken. Politiker på riksnivå pratar gärna om hur de ska göra saker bättre, men nämner sällan vilka kostnader eller uppoffringar det kommer att medföra. Samtidigt är de glada att tala om vilka katastrofala effekter deras motståndares förslag kommer att få. Detta framstår av naturliga skäl som en smula falskt när allt trots ledningsbyte inte blir bättre, bara fortsatt sämre på ett lite annorlunda sätt.
De som diskuterar det här med demokrati på forskarnivå brukar se två möjliga vägar för att återupprätta förtroendet. Antingen tunnar man ut demokratin, och låter färre, bättre kvalificerade personer sköta det där. Eller så fördjupar man den: flyttar besluten närmare folket, ordnar fler folkomröstningar, medborgardialog och så vidare.
Men även dessa båda utvecklingar syftar till att bevara det rådande i någon form. De politiska partiernas demokrati är fortsatt grund-stenen. Och frågan är om man inte kringgår problemet genom att diskutera demokratins funktion som sådan.
I ett decennium har svenska folket, med övertygande majoritet, velat slänga ut profitörerna ur välfärden. De har också röstat fram flera regeringar som lovat detsamma. Trots det har man inte fått som man vill. En liknande situation råder gällande klimatet: en bred folkvilja anser att mer måste göras snabbare. Ändå händer ganska lite. Trots att politiker i alla läger lovat guld och bokstavligen gröna skogar.
Socialdemokratiska försvarare har under mandatperioden med nästan manisk frekvens påpekat att det parlamentariska läget är komplicerat, och att det man vill göra måste stå tillbaka för det som är praktiskt möjligt att genomföra.
Delvis är tanken med vårt demokratiska system också att undvika ett slags pöbelvälde, där populistiska demagoger eggar upp massorna och får dem att tycka lite vad som helst. Man kan ifrågasätta människosynen som ligger till grund för den oron, men så är i alla fall tanken.
Problemet är att folk har blivit ganska vana vid att bli struntade i. Vi röstar på politiker i hopp om att de ska göra något bättre, snarare än förtroende.
För andra som är intresserade av landets styre ser det annorlunda ut. Det fanns aldrig något folkligt tryck för att avskaffa värnskatten och det finns inte heller någon bred uppslutning bakom att införa marknadshyror, för att använda två aktuella exempel.
Ändå är det första genomfört och det andra möjligen redan så långt gånget att det är svårt att stoppa.
Det har varit en tacksam förklaringsmodell att se detta som effekten av att Nyamko Sabuni vridit upp armen bakom ryggen på Stefan Löfven. Vad ska han göra, han kommer ju inte loss.
Men det är att flytta konflikten ned på en personlig nivå. Vad det handlar om är inte företrädarna, eller ens deras partier. Det handlar om att folket gärna behåller sina låga hyror, är ok med att rika betalar lite mer skatt och helst inte vill att någon ska tjäna grova pengar på att snåla med fikat hos deras gamla mormor.
På andra sidan står, faktiskt, kapitalet. Att den sidan så ofta får som den vill, och inte bara när dess politiska företrädare bestämmer, är grunden i vårt demokratiska problem.
