Det är inte polarisering om det bara finns en pol

Ledare

När SVT:s Anna Hedenmo nyligen anklagades för att ha ställt för få kritiska frågor till SD:s chefsideolog Mattias Karlsson, bland annat av en tidigare partiledare som nu har sadlat om till kulturdebattör, försvarade hon sig med att lite halvhjärtat hänvisa till att kritik mot SVT bara bidrar till polariseringen.

Så var vi igång igen.

Under fredagsmorgonen hävdade Jimmie Åkesson i Aftonbladet att Stefan Löfven sysslar med livsfarlig polarisering eftersom Socialdemokrater sjunger Internationalens ”Uppviglande rader” på första maj.

Demokratiminister Åsa Lindhagen skriver i ett svar att det är Åkesson själv som polariserar.

Aftonbladets Jonna Sima hade dessförinnan hävdat att polariseringen hotar demokratin och att socialismen behöver liberalism för att fungera. Barometerns Martin Tunström gjorde en spännande utvikning där han förklarade att modern arkitektur ligger bakom polariseringen som i sin tur leder till gängvåld, och på söndags­morgonen rullades det riktigt tunga artilleriet ut, när Sveriges malligaste morgontidning lät chefredaktören Peter Wolodarski avfyra ännu en bredsida mot SVT.

Runt och runt går det.

Polariseringen har blivit det slags mediala sanning som aldrig behöver påvisas och som kan anses vara boven bakom nästan vad som helst. Stormningen av Kapitolium berodde förstås på polariseringen. SD:s intåg? Polariseringen. Dysfunktionell välfärd? Polarisering.

Polarisering betyder, om man ska vara petig, att allting dras mot en av två motsatta poler. Det antyder att mitten tunnas ut och att hela offentligheten präglas av en knivskarp motsättning mellan två extrempositioner.

Att påstå att det är vad som präglar ”samhället vi lever i” eller ”vår tid” stämmer dåligt.

Så sent som förra året kunde statsvetaren Henric Ekengren Oscarsson – för övrigt betrodd att stå för analysen i just SVT:s valvaka – konstatera i en intervju med Flamman att den polarisering som alla talar om åtminstone inte går att se i Göteborgs universitets dataserier.

Jämför man med till exempel 70- eller 90-talet finns det till och med fog för att hävda att det svenska samhället snarast är ovanligt politiskt enat. I en rad centrala politiska frågor råder faktiskt samförstånd, även om det sällan beskrivs som det. Sverige anses behöva fler poliser och färre invandrare. Klimatet ska räddas – men inte på ett sätt som kräver några större ansträngningar för våra företag.

De politiska skiljelinjerna räknas oftare i procent eller kronor. Mer sällan i riktning.

Regeringsmakten har sedan det senaste valet konstruerats kring en uttalad ambition att isolera riskdagens båda ytterkantspartier.

Detta är inte en kultur av allt vassare knivar, det är en kultur av tvångsmässigt överslätande.

Förflyttningen går inte i två motsatta riktningar: den går i samlad tropp högerut.

En situation som skulle kunna beskrivas som polarisering i USA används trots det som mall för att förstå Sverige.

Polariseringsdebatten antyder dock något annat än att högern har svårt att enas om huruvida rasism är bra eller dåligt. De två polernas retorik öppnar för ett slags upp­daterad kålsuparteori som säger att all extremism är dålig – utan att ta hänsyn till att det är extrem­högern som hela tiden som för­söker avskaffa demokratin, medan vänstern för det allra mesta låter bli.

Det finns fortfarande skäl att oroa sig för att fascister även här ska ta till storskaligt våld. Men här beror det åtminstone inte på att politiska motsättningar har skakat om den tidigare så sött sovande bikupa som är samhället. Det beror snarare på att högerextremisterna inte har fått tillräckligt med smörj.

Ändå tycks de händer som sträcks ut för att överbygga motsättningar och skapa en ny era av samförstånd alltid bara gå från mitten och högerut.

Obehagligare är dock att själva analysen antyder att motstånd mot högerradikalism inte bara är meningslöst, utan direkt skadligt. Ett slags politisk kvicksand: ju mer du kämpar, desto fortare sjunker du.

Så kan det för all del kännas ibland. Det betyder inte att det är sant.