I måndags började klimattoppmötet i Paris, COP21. Ända sedan det förra fullständigt floppade mötet i Köpenhamn har de ihärdiga delarna av miljörörelsen konstaterat att det är i Paris förändringen måste ta ett kvalitativt steg framåt. Ska man vara något positiv så ser det onekligen ut som att förutsättningarna är bättre för att komma överens i Paris än de var i Köpenhamn. Men frågan är om det räcker?
Behovet av politisk samling är enormt. Det finns ett berg av evidens som visar att uppvärmningen accelererar i en alldeles för snabb fart. De senaste fem åren har enligt den meteorologiska världsorganisationen varit de varmaste någonsin. Ett förödande rekord. Och de som drabbas värst av detta är som vanligt inte vi i den här delen av världen, utan människor som bor i de fattigaste länderna. Med tanke på vad Syrienkriget genererat för flyktströmmar och vad regeringen i det här landet nu gjort för att inte hjälpa dem som försöker finna trygghet här, vågar man ju knappt tänka på vad som kommer hända när miljontals människor kommer tvingas på flykt på grund av höjda havsnivåer, ökenspridning och vattenbrist.
Så vad kan vi förvänta oss? Det är bara att konstatera att förändring mycket sällan börjar i ett toppmöte bland världens ledande politiker. För att trycket ska bli tillräckligt stort på makthavarna att göra något mer än att bara prata så måste kraven på förändring komma underifrån. Detta är inget nytt. Glädjande nog har det pratats och organiserats kring Cop 21 i Paris ända sedan mötet i Köpenhamn. På 2481 platser världen över manifesterade den globala miljörörelsen i söndags sin styrka. Det gemensamma målet var att sätta press på världsledarna att i Paris komma överens om åtgärder som gör att världen inte värms upp mer än två grader. För att lyckas med det krävs stora uppoffringar från länderna i den rika delen av världen. Uppoffringar som de antagligen inte är beredda att göra.
Varför? För att det krävs både en teknisk och en ekonomisk revolution. Radikala utsläppsminskningar och en total omläggning av energiförsörjningen skulle påverka nästan alla länders ekonomi. Kraftigare regleringar och förbud, större åtaganden och en mer rättvis fördelning av ansvaret för en omställning. Det är fossila bränslen som i dag får västvärlden att rulla, värmas upp och producera mat. Världsekonomins beroende av kol, olja och naturgas är otvetydigt och fortsätter öka. För att lyckas med målet som är uppsatt i Paris, måste man bryta med detta beroende. En kraftig minskning av koldioxidutsläppen skulle i grunden förändra förutsättningarna för det kapitalistiska system vi lever och verkar i, i dag, som bygger på konkurrens och oändlig tillväxt av ändliga resurser.
Naomi Klein, den kanadensiska författaren och journalisten, vars stridsrop till bok Det här förändrar allt – kapitalismen kontra klimatet samlade en stor publik när hon i mitten av november kom till Kulturhuset i Stockholm för att delta i ett samtal med en av Sveriges främsta klimatforskare Johan Rockström. Att bara höra någon prata om det kapitalistiska systemet och dess negativa inverkan på allt levande är som godis för en svältfödd systemkritiker. Under samtalet (som du kan se på ur.se) lockar Kleins strategier för klimatrörelsen till eftertanke. Hon menar att klimatrörelsen inte bara kan vara foglig och ställa krav som går att genomföra inom det kapitalistiska systemet. Klimatrörelsen måste se att det finns mer att vinna i att slå sina påsar ihop med rörelsen mot åtstramningspolitiken, med lokala rättviserörelser och andra systemkritiska initiativ. Det är så man kommer uppnå långsiktig förändring. I Sverige har klimat- och miljörörelsen på många sätt insett precis det och därför drivs även vänsterpolitiskt omfördelande krav i hög utsträckning.
I en inrikespolitisk kontext är det helt rätt att använda klimatfrågan som hävstång för vänsterpolitik. Större offentliga investeringar i klimatvänliga energislag, kollektivtrafik och bostäder. Arbetstidsförkortning, mer personal i den klimatvänliga offentliga sektorn och demokratisatsningar som bygger ihop samhället istället för att dra det i sär. Listan är lång över klimatpolitiska förslag som kan föras fram utifrån en socialistisk grundtanke. Det är dessa lösningar som behövs för människor, för vårt jordklot och för ett helt annat sätt att organisera samhället på.
