Rörelsen

Gröna Lund

Det är min rättighet att vara lite ledsen och arg

Alla har inte råd att gå på Gröna Lund. Foto: Christine Olsson/TT.

Det är ingen som väntar sig att ett företag ska bedriva välgörenhet. Det betyder inte att man behöver skratta åt dem som drabbas av prishöjningar.

Rörelsen

I en artikel i Aftonbladet med rubriken ”Det är ingen rättighet att få gå på Gröna Lund” (3/6) kritiserar Nina Campioni reaktionerna efter nöjesfältets prishöjning på inträdesbiljetter. För att vara en text publicerad i Sveriges största oberoende socialdemokratiska tidning är jag förvånad över den uppriktigt borgerliga uppfattning Campioni hyser. I artikeln försvarar hon företaget med att det är ”löner som ska betalas. Det är maskiner som ska underhållas. Det är, ja, jag upprepar mig men det tål att förtydligas, för bövelen ett företag.” Jag är övertygad om att driften av ett nöjesfält är dyr och att intäktsbortfallet under pandemin orsakat prissättningen, men jag som konsument behöver inte sympatisera med företagets priser.

Enligt den marknadsekonomi Campioni förespråkar är konsumenten en avgörande komponent i kretsloppet. Är kundkretsen missnöjd går det dåligt för affärerna och som företag får man den leken tåla. Kapitalismen är sådan, känslokall. Grejen är bara att Gröna Lund saknar konkurrens och därmed agerar bortom vissa regler. Grönan är den enda nöjesparken i Stockholm och den närmsta för många därbortom. Därför kan priserna bli godtyckliga. I en sådan situation är bojkott det medel konsumenterna har för att pressa priserna. Samtidigt kommer många barnfamiljer att tvingas svälja denna oförrätt. Att inte ha råd med ett sådant nöje är en klassmarkör många försöker undvika.

De som väljer att protestera tror jag inte gör det för att de blivit marxister, de har bara blivit besvikna. Gröna Lund var redan dyrt för många barnfamiljer före prishöjningen. Därför blir jag undrande över varför Campioni blir ”full i skratt” av att folk tycker det är dyrt. Man måste inte vara fattig för att prislappen ska bli saftig. Det räcker med att vara en flerbarnsfamilj så skenar priset markant. Alla vill ge sitt barn lycka. Såklart det finns mycket annat kul i livet, men det gör inte nöjesfält till en mindre betydelsefull del av en persons barndom. Jag tycker inte att det är naivt att vilja besöka Gröna Lund utan att bli av med månadens sparinsats eller mer. I artikeln uppfattas Gröna Lund som en dödssynd, något som måste doseras med måtta. Campioni ser dock möjligheten för naiva föräldrar att avvänja barn från att få allt de pekar på. Det hon dock inte förmår begripa är att de som nu inte har råd med Gröna Lund kanske inte är de som har råd att curla sina barn i andra situationer heller.

Mest obehagligt är stycket där Campioni menar att ”om alla hade råd med allt eller om absolut ingenting vore dyrt och vi delade lika på allt” , som hon i nästa mening likställer med att alla klär sig likadant och därför är ”en ideologi som väldigt få frivilligt vill leva i.” Förstår jag Campioni rätt är en demokratisk prissättning detsamma som kommunism. ”Ingenting är gratis, dumma pöbel!” läser jag mellan raderna. För mig är det en fråga om solidaritet, att Gröna Lund inte bara ska vara en aktivitet för de rikaste. Prishöjningen svinig och det behöver inte hon försvara.

För livsstilsjournalisten Nina Campioni svider uppenbarligen inte prishöjningen. Och det gör den inte för dem som har råd. Men försök förstå oss andra, innan du avfärdar oss som naiva. Vi förväntar oss aldrig rättigheter av ett företag, men vi kan drömma om en rättvis prissättning i iallafall. Jag har ingen rätt att gå på Gröna Lund, men jag har rätt att vara lite ledsen och arg.

    Opinion