Förundersökningen hade lagts ned. Jag satt hos min terapeut som tålmodigt försökte förmå mig att inte trycka undan de där tankarna och känslorna som jag undviker till varje pris. Rädslan att springa på honom någonstans, att se honom i en folksamling.
Vad är det jag är så rädd för? Vad är det värsta som kan hända?
Att jag ska glömma bort vem jag är igen. Att han ska intala mig igen att allt han utsatte mig för var mitt fel, för att jag saknar moral, empati och förståelse för sociala koder. Har man en gång fått sin verklighet förvrängd, eroderad, utplånad – då vet man att det kan hända igen.
Men jag vet ju nu vem han är. Vad han är. Kanske är jag rädd för mig själv också, hur jag skulle reagera. Min terapeut uppmuntrade mig att leva ut den scenen, att spela upp i mitt huvud vad jag skulle vilja säga till och göra mot honom om jag hade chansen.
Det var inte vackert. Det var våldsamt. Och när jag senare hörde mig omkring så slog det mig hur många kvinnor det finns som går omkring med våldsamma och förnedrande fantasier om sina förövare. Som en vandrande krutdurk, och det enda som håller den från att explodera är vår goda uppfostran som omhändertagande, empatiska och tänkande personer.
Jag tänker på den stora upprördheten över de uthängningar som bubblade upp överallt under metoo. Om tupparna som blev upprörda när någon sa att de hade fjädrar. Om den goda, upphöjda moraliska överheten som kallade det för ”lynchningar” och ”häxbränning”. Ändå var det inte en enda våldtäktsman som fick sina lemmar avslitna av arga kvinnor på öppen gata, och ingen brändes på bål. Bara våldtäktsmän som kallades för våldtäktsmän.
De behöver använda överdrivna (och ofta rätt osmakliga) omskrivningar för att beskriva vad som hände med våldtäktsmännen. Men jag blev inte ”våldtagen”. Jag blev våldtagen. Och jag har inte misshandlat min våldtäktsman, fast jag fantiserar om det och vet att jag skulle kunna åsamka stor skada om jag hade velat och erbjudits möjligheten.
Varför är det jag som är rädd för att träffa honom? Det är han som borde vara rädd för att träffa mig. Varför är det vi som är rädda? Det är ni som borde vara rädda.