”Polis var på plats på Mynttorget. De hindrade inte attacken. Ännu är ingen nazist gripen. Det som behövs är inte poliser. Utan antifascism.”
Orden är Showan Shattaks och handlar om Nordisk Ungdoms attack på sittstrejken som nu pågår i Stockholm. Hans ord får mig att minnas en annan attack. Högerextremister angrep vänsterkaféet Glassfabriken på Kristianstadsgatan i Malmö. Något hundratal meter från den plats där Showan och tre andra blev knivhuggna av nazister några år senare.
”De har krossat fönstren på Glassfabriken!” stod det i ett sms och jag slängde mig på cykeln och tog mig ditåt. När jag kom fram var det varken nazister eller poliser där. Bara vänsterfolk. Stämningen var minst sagt spänd. Men det var inte över än. Efter några minuter kom nassarna tillbaka. De var inte nöjda med att ha slagit sönder rutor. De ville skada oss. De sprang mot oss och slängde sten och flaskor. Inga poliser fanns i sikte. Vi hade bara varandra.
Extremhögern är en rörelse som regelbundet går till fysiskt angrepp mot sina fiender. De stärks av att vinna på gatan och går tillbaka av att förlora. Kärrtorp, Kristianstadsgatan, Utöya, Pride, Mynttorget och nu senast Charlottesville. Vi som är deras måltavlor måste vara beredda att försvara oss själva och andra utsatta grupper. Annat är inte bara ansvarslöst utan direkt livsfarligt. Polisen kommer inte göra det åt oss. Som bäst har polisinsatserna varit oengagerade och halvdana, som sämst har de angripit oss och skyddat nazisterna.
Dessutom har inte polisen samma intresse som vi har. De vill stoppa ett bråk, få bukt med en ordningsstörning. Jag vill ha ett helt annat samhälle. Och om vi ska nå dit har vi en hel del att göra. Klarar vi inte av att själva flytta på ett tjugotal nazister som står framför våra demonstrationer kan vi lika gärna packa ihop och gå hem.
Hur gick det då utanför Glassfabriken?
Vi besvarade angreppet. Vi jagade bort nazisterna. Utan några poliser där som kunde skydda dem sprang de allt vad de orkade. Några av dem flydde, passande nog, in i en vårdcentral. Efter det tog det många år innan de kom tillbaka.
När vi gick till motattack gjorde vi ett val. Vi hade kunnat göra annorlunda. Vi hade kunnat vända och springa. Då hade de slagit sönder lokalen än mer. Men framförallt hade de misshandlat de som sprang långsammast. Antifascismen är inte till för de starkaste av oss, de som klarar sig själva, utan för de svagaste. Vi som bara har varandra.