Nyheter/Utrikes 09 juli, 2019

”Det enda realistiska projektet”

<div>Medan vi går in i vad som kan bli ännu en rekordvarm sommar fortsätter debatten inom vänstern om vad som bör göras för att bekämpa klimatförändringarna. Robert Pollin, professor i ekonomi vid University of Massachusetts-Amherst i USA, stödjer en så kallad Green New Deal. Flamman talade med honom om keynesianska klimatstrategier och varför tillväxtkritiker är naiva.</div>

Du är en av de kändaste vetenskapliga företrädarna för ”The Green New Deal”. Kan du förklara vad det är?

Som jag ser det är de huvudsakliga beståndsdelarna i The Green New Deal ganska enkla. De utgör ett världsomspännande program som går ut på att investera mellan två och tre procent av världens BNP varje år för att dramatiskt öka energieffektiviteten och bygga ut utbudet av förnybara energikällor. I oktober förra året publicerade FN:s klimatpanel IPCC en ny rapport som slår fast att vi måste begränsa ökningen av den globala medeltemperaturen under detta århhundrade till 1,5 i stället för två grader. Detta kräver att de globala koldioxidutsläppen minskar med om kring 45 procent till och med 2030 och är helt utfasade 2050.

Dessa nya siffror från IPCC ger oss tydliga ramar inom vilka vi kan ta ställning till olika sätt att angripa klimatförändringarna på. Om vi ska lyckas är det tydligt vilket det enskilt viktigaste projektet är: att reducera olje-, kol- och gaskonsumtionen och sedan helt fasa ut användningen av fossila bränslen. Detta eftersom de står för omkring 70 procent av utsläppen av de växthusgaser som orsakar den globala uppvärmningen. Samtidigt behöver människor fortfarande konsumera energi för att kunna belysa, värma upp, kyla byggnader, driva bilar, bussar, tåg och flygplan och använda datorer och industrimaskiner. Det är meningslöst att låtsas som om det inte är fallet – det vore detsamma som att hävda att alla vill ha åtstramning. Därför krävs ett realistiskt alternativ till den nuvarande fossilberoende infrastrukturen som kan möta världens energibehov. Det kräver i sin tur en absolut frikoppling av den ekonomiska aktiviteten från konsumtionen av fossila bränslen. Det vill säga förbrukningen av fossila bränslen måste stadigt minska kraftigt i absoluta termer och nå noll 2050, samtidigt som folk fortfarande kan tillfredsställa sina energibehov.

Energieffektivitet går ut på att man använder mindre energi för att nå samma eller till och med högre nivåer av energiutbud genom förbättrade teknologier och praktiker. Till exempel genom att isolera byggnader mer effektivt, köra mer bränslesnåla bilar eller bygga ut kollektivtrafiken, och reducera den energi som i dag går till spillo. Ökade investeringar i energieffektivitet leder till en ökad levnadsstandard eftersom en högre effektivitet innebär att energikonsumenter sparar pengar. En högre energieffektivitet kommer förvisso att ge ”bumerangeffekter”, det vill säga energikonsumtionen kommer att öka på grund av de lägre kostnaderna. Men de kommer sannolikt att vara små inom ramen för ett globalt projekt som går ut på att reducera utsläppen. Koldioxidutsläppen kan var helt utfasade inom 30 år med detta pogram, även med en lite blygsammare investeringsnivå på två procent av BNP om året. Man ska komma ihåg att en snabbare tillväxttakt också kommer att snabba på hastigheten med vilken rena energikällor ersätter fossila bränslen, eftersom högre BNP-nivåer innebär att en större total summa investeringar går till projekt för förnybar energi.

2018 låg de globala investeringsnivåerna i förnybar energi på omkring 330 miljarder dollar, motsvarande 0,4 procent av världens BNP. För att nå målet krävs att de är på omkring 2,5 procent till 2030 – det vill säga 2 biljoner dollar av de 80 biljoner dollar som utgör världens samlade BNP – och därefter ökar i takt med den globala BNP-tillväxten. Samtidigt måste förbrukningen av fossila bränslen sjunka med ungefär 3,5 procent årligen. För att detta ska lyckas krävs så klart en väldigt aggressiv politik.

Till exempel måste rådande regleringar rivas upp så att man kan tvinga fram stora nedskärningar i användningen av fossila bränslen, stora offentliga investeringar i hållbar infrastruktur samt subventioner till privata företag för att investera i förnybar energi. Rika länder måste också subventionera investeringar i fattigare länder, speciellt som de skapade problemet från början genom att förbränna fossila bränslen i två århundranden.

När privata kapitalister får offentliga bidrag för att investera i grön energi kommer de att i utbyte behöva acceptera begränsningar av deras vinstmöjligheter, på samma sätt som nu görs med privatägda eltjänster på sina håll. Detta aktualiserar i sin tur frågan om ägarskap av de nya industrierna. Energisektorn har länge opererat under flera olika ägandeformer, inklusive offentligt, kommunalt och kooperativt ägande vid sidan av det privata. I olje- och gasindustrin kontrollerar offentligt ägda nationella företag närmare 90 procent av världens reserver och 75 procent av produktionen. De kontrollerar också stora delar av infrastruktursystemen. Men det finns inget som talar för att dessa skulle vara mer positivt inställda till en grön energiomställning än de privata företagen. Nationella utvecklingsprojekt, lukrativa karriärer och politisk makt är alla beroende av ett konstant flöde av stora summor från den fossila bränsleindustrin. Offentligt ägande är därför i sig ingen lösning.

Investeringar i ren energi kommer icke desto mindre att skapa stora möjligheter för alternativa ägandeformer. I er region har till exempel lokalt ägda vindkraftparker varit väldigt framgångsrika i nästan två årtionden. En stor orsak till det är att de opererar med en lägre vinstmarginal än stora privata företag.

En vanlig åsikt är att ett realistiskt projekt för att stabilisera klimatet med nödvändighet kommer att hamna i konflikt med flera av vänsterns andra mål, såsom att höja flertalets levnadsstandard, utradera fattigdomen och skapa jobb. Det är en felaktig syn. Investeringarna kommer att skapa miljontals nya jobb världen över.

Detta eftersom en grön ekonomi innebär att man inför mer arbetsintensiva aktiviteter än de som den fossila bränsleindustrin kräver. Medelinkomsterna kan därför höjas av omställningen. Samtidigt är det ofrånkomligt att arbetare och grupper vars livsuppehälle är beroende av den fossila bränsleindustrin kommer att förlora på det. Om inte politiska åtgärder vidtas för att stödja dem står de inför arbetslöshet, sjunkande inkomster och en mindre offentlig budget för skola, vård och omsorg. En global Green New Deal måste därför ackompanjeras av generöst stöd till dessa grupper.

För många för namnet tankarna till Franklin D. Roosevelts New Deal. Är det en meningsfull jämförelse?

Jag tycker att det är en suggestiv och användbar jämförelse. The New Deal var till stor del ett projekt som syftade till att främja jämlikhet och social rättvisa inom den amerikanska kapitalismen samtidigt som den konfronterade den djupa krisen i 1930-talets depression. Projektet kom till stånd för att arbetarrörelsen och vänstern i USA stred för det, och Roosevelt var villig att låta sig övertygas. Det fanns även vissa gröna inslag, särskilt den så kallade Civilian Conservation Corps som erbjöd jobb inom områden som naturskydd. Samtidigt ingick Roosevelt kompromisser med rasistiska politiker i Södern för att få till stånd The New Deal, vilket bidrog till att upprätthålla den epokens hätska institutionaliserade rasism. The Green New Deal måste såklart förkasta den delen av Roosevelts arv. Istället borde den främja ras- och könsmässig jämställdhet på arbetsmarknaden, särskilt med tanke på att en hög andel av de nya jobben kommer att finnas inom byggnads- och industribranscherna. I USA är dessa sektorer fortfarande dominerade av vita män.

I din senaste essä i New Left Review kritiserar du de ekosocialister som är skeptiska till ekonomisk tillväxt för att vara naiva eller vaga. Är ekonomisk tillväxt inte inkompatibel med en hållbar miljö?

Termen ”ekonomisk tillväxt” är för allmän för att vara användbar i detta sammanhang. Faktum är att under den Green New Deal som jag föreslår är det absolut nödvändigt att vissa delar av ekonomin växer kraftigt, nämligen de som är kopplade till produktionen och distributionen av ren energi. Samtidigt måste den globala fossila bränsleindustrin krympa kraftigt, det vill säga den måste ”degrow” tills den helt har försvunnit inom 30 år. Det är mycket mer konstruktivt att hantera de här frågorna på detaljnivå om man vill bekämpa klimatförändringarna än att göra breda generaliseringar om ekonomisk tillväxt, vare sig de är positiva eller negativa.

Vad är din huvudsakliga invändning mot tillväxtkritiker?

Först och främst vill jag understryka att jag delar i princip alla de värderingar och den oro som tillväxtkritikerna hyser. Jag håller med om att okontrollerad ekonomisk tillväxt leder till allvarliga skador på miljön. Jag håller också med om att en stor del av det som produceras och konsumeras i dagens ekonomi är slöseri med resurser, speciellt det mesta som höginkomsttagare konsumerar. Det är också uppenbart att tillväxt som kategori inte tar någon hänsyn till fördelningen av kostnader och förmåner i en växande ekonomi.

Men när det kommer till den specifika frågan om klimatförändringar erbjuder tillväxtkritiken (degrowth) inget i närheten av ett realistiskt projekt om vi ska förhålla oss till IPCC:s tidsram. Låt oss anta, i enlighet med tillväxtskeptikernas agenda, att världens BNP krymper med tio procent under nästa årtionde. Det skulle innebära en fyra gånger större reducering av världens BNP än den som vi upplevde under och efter den ekonomiska krisen 2007–09. Vad gäller koldioxidutsläpp skulle denna krympning minska dem med exakt 10 procent. Världsekonomin skulle då fortfarande inte vara i närheten av att minska utsläppen med 50 procent till 2030.

Det är därför uppenbart att till och med i ett tillväxtkritiskt scenario kommer den huvudsakliga faktorn bakom utsläppsminskningen inte att vara en krympning av BNP utan en kraftig tillväxt i energieffektivitet och investeringar i ren förnybar energi (vilket av bokföringsskäl kommer att leda till ökad BNP-tillväxt), parallellt med en dramatisk reducering av den fossila bränsleanvändningen (vilket kommer att översättas till sjunkande BNP). Dessutom skulle en kraftig reducering av världens BNP leda till enorm arbetslöshet och sjunkande levnadsstandard för arbetare och fattiga. Den globala arbetslösheten ökade med över 30 miljoner efter finanskrisen. Jag har inte sett någon tillväxtkritiker presentera ett övertygande argument för hur vi kan undvika en förödande ökning av arbetslösheten om BNP skulle minska med dubbelt så mycket som under perioden 2007–09.

Inte nog med att ditt förslag inte ifrågasätter tillväxt i sig, det ifrågasätter inte heller den kapitalistiska formen av tillväxt. Är det rättvist att beskriva The Green New Deal som ett keynesianskt eller socialdemokratiskt alternativ till marxistiska eller andra antikapitalistiska klimatstrategier?

Jag håller inte med om din beskrivning av min position. Som jag sade är jag verkligen inte för ekonomisk tillväxt för dess egen skull. Det är snarare så att The Green New Deal är det enda projektet för stabilisering av klimatet som erbjuder nya jobb och högre levnadsstandard. I hela den tillväxtkritiska litteraturen har jag inte sett ett enda övertygande argument för hur man kan åstadkomma det i ett scenario med en krympande ekonomi. The Green New Deal är därför det enda realistiska projektet som också kan rulla tillbaka den växande ojämlikheten och besegra både nyliberalismen och den växande nyfascismen.

Och ja, jag vet verkligen inte exakt vad som menas med en ”marxistisk” eller ”antikapitalistisk” klimatstrategi som är distinkt annorlunda från en Green New Deal. Jag menar verkligen det. Dessa begrepp är på tok för grumliga. Menar vi att allt privat ägande av produktiva resurser ska avskaffas och tas över av det offentliga? Tror någon på allvar att det kan ske på de 30 år som vi har på oss? Och är vi säkra på att avskaffandet av allt privat ägande kommer att vara praktiskt eller önskvärt vad gäller social rättvisa? Hur hanterar vi det faktum att majoriteten av världens resurser redan är offentligt ägda? Hur kan vi vara säkra på att fullständigt offentligt ägande i sig kommer att eliminera utsläppen till 2050? För mig som vänsterekonom består den stora utmaningen i att försöka förstå de olika vägar som finns till upprättandet av verkligt jämlika, demokratiska och ekologiskt hållbara samhällen. Det gäller då att lägga alla etiketter åt sidan och, som Marx själv insisterade på, ”skoningslöst kritisera” allt som finns, inklusive alla tidigare erfarenheter av kommunism och socialism, och, för den delen, alla författare, inklusive Marx själv. Mitt favoritcitat från Marx är: ”Jag är inte marxist”.

I bred bemärkelse skulle man kunna hävda att The Green New Deal är socialdemokratisk i dess tillvägagångssätt, precis som 1930-talets New Deal var. Men återigen tror jag att det bästa är att komma bort från dessa etiketter och ta ställning för någonting väldigt specifikt, nämligen det mest rättvisa och realistiska program som är möjligt för att stabilisera klimatet under den extremt korta tid vi har kvar för att åstadkomma det.

Essä/Utrikes 01 juli, 2025

Grönt överflöd börjar i kloaken

Zohran Mamdani kampanjade på löftet om en stad som invånarna har råd med. Foto: Yuki Iwamura/AP.

I en amerikansk vänster som tappat hoppet kommer nu idéerna från liberalt håll, senast i form av boken ”Abundance”. Med deras hjälp kan en muslimsk socialist snart ta makten i USA:s största stad. Men hur ny – och hur liberal – är egentligen den överflödsideologi som tagit New Yorks väljare med storm?

”Är du en avloppssocialist”, frågar den liberala journalisten Derek Thompson sin poddgäst Zohran Mamdani. Intervjun sker en vecka före primärvalet för att utse Demokratiska partiets borgmästarkandidat för New York. Mamdani skrattar och säger han gärna kallar sig det.

Socialisten Zohran Mamdani lyckades oväntat besegra motkandidaten Andrew Cuomo i Demokraternas primärval och är nu favorittippad som ny borgmästare för New York. Mamdani lyckades på kort tid bygga en valkampanj under parollen ”A city we can afford” – en stad vi har råd med – som fick ut 40 000 valarbetare på gatorna.

Avloppssocialister var öknamnet på det tidiga amerikanska socialdemokratiska partiet i den gamla industristaden Milwaukee, Wisconsin i slutet av 1800-talet. Under 70 år var socialdemokraterna en stark regional politisk kraft som inriktade sig på att leverera kännbara förbättringar i arbetarklassens vardagsliv. De försökte hitta konkreta lösningar på industrialismens problem, genom att lyfta frågor som folkhälsa, utsläppsrening och höjd boendestandard.

Socialdemokraterna i Milkwaukee var särskilt stolta över det kommunala avloppssystem de lyckats få igenom, som förbättrade arbetarnas hälsa och livslängd. De bar glåpordet avloppssocialist som en guldkrona, men själva föredrog de begreppet konstruktiv socialism: en handlingskraftig socialism som levererade konkret politik som förbättrade arbetarnas liv.

För Derek Thompson var Mamdani en given gäst att bjuda in till sin populära podcast Plain English. Vid ett valmöte den 14 juni hade borgmästarkandidaten hållit ett tal som ekade av Occupy Wall Streets och Bernie Sanders retorik, där han förklarade att det nya stadsstyret måste ha en konkret plan att leverera överflöd som gynnar de 99 procenten i stället för de 1 procenten. Det var just ordet överflöd (abundance) som fångade Thompsons uppmärksamhet. Hade den liberala poddaren och den socialistiska agitatorn något gemensamt?

Efter Donald Trumps valseger i USA har en infekterad debatt kring Demokraternas framtid nästan slitit partiet itu. Vissa har argumenterat för att partiet måste återta patriotismen och överge antirasistiska eller feministiska ståndpunkter som stämplats som ”woke”, medan andra har hållit tyst i hopp om att Trumps politik ska underminera sig själv.

Ett av de mer innovativa försöken att förnya partiet kommer från Derek Thompson. I mars släppte han tillsammans med den populära New York Times-journalisten och poddaren Ezra Klein storsäljaren Abundance (Avid Reader Press). Boken är en liberal stridsskrift för att omvandla Demokraterna och lansera en ny politik för USA. Kritikerna menade att boken bara var ”en ompaketering av nyliberalismen för en post-nyliberal värld”.

Klein och Thompson försöker hitta en väg att göra liberalismen relevant igen, så att den åter kan bli en framgångsrik politisk kraft och övervinna sin kris. Liberalismen måste bli attraktiv och börja leverera. De stigande levnadsomkostnaderna drev väljarna att rösta på Trump. Hur ska de kunna vinnas tillbaka?

Lösningen som föreslås i Abundance är att stimulera utbudssidan: att se till att det byggs mer och därigenom få priserna att sjunka. Framför allt måste en sådan satsning ske inom nyckelbranscher som energi, bostäder, klimat och infrastruktur.

Det är en liberalism som vill använda statsmakten och genomföra storskaliga statliga investeringar. Men författarna är noga med att påpeka att investeringarna ska inriktas på att stärka utbudet, inte betalas ut i form av bidrag eller stöd för att öka köpkraften och hålla igång konsumtionen. Det är ingen återgång till keynesianism.

Varför fungerar inte den politiken nu? Klein och Thompson menar att problemet ligger i USA:s juridifierade system, med en växande byråkrati, allt krångligare regelverk och allt starkare lokala påtryckningsinitiativ, Nimby-grupper (Not in my backyard), som lyckas bromsa och stoppa stora satsningar. Där måste Demokraterna rensa upp.

Kommunismens spöke? Ånga stiger från avloppsbrunnar en tidig morgon i New York. Foto: Wong Maye-E/AP.

Detaljplanerna i stadsplaneringen, hälsoskydd och handikappsanpassning, buller- och miljölagar, lokalbefolkningens rätt att överklaga beslut och villkorade upphandlingar skapar blockeringar som omöjliggör byggsatsningar och infrastrukturprojekt, menar författarna.

Argumentationen är inte ny, det är standardpunkterna från bygglobbyn Yimby (Yes in my backyard). Under Alliansens år vid makten i Sverige var detta den gängse politiska uppfattningen inom högern, och Timbro fäktas fortfarande för att källarskrubbar utan fönster ska kunna räknas som fullvärdiga bostäder. I USA lanseras motståndet mot regleringar som nytänkande.

Just nu sitter USA ”fast mellan en progressiv rörelse som är rädd för tillväxt och en konservativ rörelse som är allergisk mot statlig inblandning”, menar Klein och Thompson. Vänstern har låst fast sig i tillväxtkritik. Därför behövs en tredje väg.

Efter Donald Trumps valseger i USA har en infekterad debatt kring Demokraternas framtid nästan slitit partiet itu.

”Vi är säkra på att en ökning av utbudet kan rädda liberalismen från det civilisatoriska valet mellan socialism och barbari”, skriver de. När bostäder, tågbiljetter och elräkningar sjunker i pris kommer väljarnas rädsla för en klimatomställning försvinna.

Som motstånd mot president Donald Trumps vanstyre av USA måste alltså de blåa storstäderna, som San Francisco och New York, lyftas fram som skyltfönster för Demokraterna. Men i nuläget kan Trump snarare använda dem avskräckande, varnar Klein och Thompson, som exempel på misskötta städer med skenande bostadsbrist, ökad segregering och kapsejsade infrastruktursatsningar. Demokraterna har inte ens klarat av att färdigställa Kaliforniens höghastighetståg mellan San Francisco och Los Angeles – hur skulle de kunna styra ett land?

Mitt i vurmen för avreglering väcker Kleins och Thompsons Abundance en viktig fråga: varför råder det brist hos en så stor del av befolkningen i världens rikaste land – och varför är motsättningen störst i de blå städerna styrda av Demokraterna? De frågar sig hur ett överflöd ska kunna skapas, ett ökat utbud som täcker bristen. Men de vägrar diskutera omfördelning som en möjlighet.

Mitt i denna liberala förnyelsedebatt av Demokraterna dundrar Mamdani in, direkt från vänsterpartiet Democratic Socialists of America (DSA) och blir Demokraternas borgmästarkandidat i uppvisningsstaden New York. Med sig har han sin egen plan för att skapa överflöd. Han föreslår gratis bussar och förskola, stärkta hyresregleringar och frysta hyror, ökat bostadsbyggande och kommunalt drivna matbutiker med prisreglerade basvaror.

Inspirerande. Occupy Wall Street-protesterna i New York 2012 har påverkat Mamdanis kampanj. Foto: Mary Altaffer/AP.

Programmet trillar ned som en bomb i den liberala överflödsdebatten. Zohran Mamdani tar priskamperna till en annan nivå, som kräver politisk planering, regionala investeringar, förändrade regelverk och offentligt ägande. Rena rama Sverige, larmar motståndarna.

Klart är att Mamdani har läst Abundance och plockat upp delar av retoriken från liberalerna. Men innehållet liknar snarare en ompaketerad version av de diskussioner om brist och överflöd som varit centrala i den våg av vänsterpopulism som pågått sedan 2011. De föreställningarna kommer inte från poddande nyliberaler, utan från en bloggande vänster.

I Storbritannien pågick en diskussion under Jeremy Corbyns partiledarskap i Labour, om hur vänstern skulle kunna vinna framtiden åter. Diskussionen startades på en rad bloggar kring ett manifest för ”vänsteraccelerationism”. Vad som från början var en abstrakt och teoretisk diskussion, inspirerad av fransk kontinentalfilosofi och autonom marxism, fick ett nytt, konkret uttryck i Nick Srniceks och Alex Williams bok Inventing the future – Postcapitalism and a world without work (2015), vilken startade en livlig debatt om en politik som kunde ta oss bortom kapitalismen.

Paul Mason menade i Postkapitalism (2015) att sjunkande marginalkostnader höll på att förvandla produktionen till en ”gratismaskin” och skapa en djup spricka i kapitalismen. Aaron Bastani vände blicken uppåt och identifierade rymden och solen som en oändlig källa till resurser och energi i sin Helautomatisk lyxkommunism: ett manifest (2019), som med sin titeln skamlöst hakade på ett populärt nätmem vid tidpunkten. De ser en befriande potential i en skenande kapitalism som producerar allt mer överflöd – en intern motsättning i produktionen som öppnar för en vänsterpolitik.

Vi är säkra på att en ökning av utbudet kan rädda liberalismen från det civilisatoriska valet mellan socialism och barbari.

För att bygga vidare på denna postkapitalistiska diskussion grundades för några år sedan en tankesmedja i Storbritannien. Namnet? Abundance.

I stället för en ekonomi baserad på privat-offentliga partnerskap, där privata aktörer blir drivande inom välfärden och det offentliga ska fungera enligt marknadsprinciper, utforskar brittiska Abundance ”public-common”-partnerskap. De lyfter hur den offentliga sektorn kan drivas i samarbete med civilsamhället som allmänningar och gemensamma nyttigheter. I höst kommer deras bok Radical abundance – How to win a green democratic future, som diskuterar olika former av demokratiserad och kooperativ skötsel av det offentliga, i områden som beslutsfattande, stadsplanering, matsuveränitet och klimatomställning.

Ett överflöd av överflöd, alltså. Men är det kompatibelt med kapitalismen? I amerikanska Jacobin-skribenten Peter Frases Fyra framtider: Visioner om en postkapitalistisk värld (2016) diskuteras fyra framtidsscenarier utifrån om det kommer att råda brist eller överflöd och demokrati eller totalitarism. Frase lyfter hur kapitalismen skyr överflöd och påför en artificiell brist, för att kunna göra störst vinster. Det innebär att överflödsvaror i stället för att säljas på en marknad till allt lägre pris görs till avgiftsbelagda föremål eller tjänster att hyra och abonnera på.

De sektorer Klein och Thompson vill se kraftiga prisras i, som skapar det ökade utbud och överflöd som ska lindra befolkningens levnadsomkostnader, fortsätter att vara bristvaror genom en skapad artificiell brist. Hushållsekonomin ansträngs av höga elabonnemang, bostadshyror, sjukvårdsförsäkringar och transportavgifter. Jodi Dean menar i Capital’s grave: Neofeudalism and the new class struggle (2025) att detta produktionssätt mer liknar en ny form av feodalism än kapitalism. Vi har blivit livegna med mobiltelefoner.

Nuets överflöd lånas från framtiden och bristen lämpas över på kommande generationer. Förr eller senare tar festen slut och bristen knackar på dörren.

Flera kritiska recensioner av Abundance menar också att förenklade byggregler sällan leder till de prisras Klein och Thompson föreställer sig. Byggbolag väljer att ändå hålla nyproduktionen begränsad för att hålla efterfrågan och priserna uppe. De bygger hellre i attraktiva områden som ger större avkastning än att skapa billiga bostäder i avreglerade förortszoner. Politiken måste styra med järnhand.

Zohran Mamdanis projekt för New York har fått namnet green abundance, grönt överflöd. Han tar därmed stafettpinnen från Alexandria Ocasio-Cortez nya gröna giv vidare. Men Kleins och Thompsons bok lyfter problem som även Mamdanis projekt kommer att ställas inför. Det gäller, precis som för avloppssocialisterna, att faktiskt leverera de förbättringar man talar om. Demokraterna måste förändras, som Marylands progressiva guvernör Wes Moore konstaterade, från att vara partiet för ”no and slow” till att bli ett parti för ”yes and fast”.

Mycket pekar också på att dagens liberala Yimby-grupper kan bli morgondagens Nimbys. De kommer hävda att marknadsvärdet på deras bostäder och butiksvinster sänks, om Mamdanis gröna överflöd-projekt faktiskt genomförs. Här i Sverige kan vi se en tydlig Nimbyfiering av högern, i hur de politiskt understött lokala protestgrupper mot vindkraftverk, flyktingförvar, reduktionsplikt för bensin och åtgärder mot segregering (”tvångsblandning” på Tidösvenska).

Samtidigt är Tidöregeringens stora ekonomiska satsningar på kärnkraft och försvar, stöd till skogs-, gruv- och bilindustrin och raseriet mot en blockerande ”grön myndighetsaktivism” ett konservativt och högerpopulistiskt uttryck för ett eget överflödsprojekt, som uppvisar likheter med Kleins och Thompsons liberala.

Läs mer

Problemet med denna form av överflöd är att den inte reproducerar välståndet, utan plundrar och kör slut på resurserna. Haven fiskas ut, skogarna avverkas, de fossila utsläppen återbinds inte. Nuets överflöd lånas från framtiden och bristen lämpas över på kommande generationer. Förr eller senare tar festen slut och bristen knackar på dörren. Eller så flyttas bara problemen till andra platser, utplundringen rör sig över jorden för att upprätthålla överflödet i väst.

Klein och Thompson hamnar inte i den fällan. Men deras gröna nyliberala vision är teknokratisk och teknikoptimistisk, utan att involvera civilsamhället. De har inga lösningar på de växande klassklyftorna eller på den artificiella brist som kapitalet påför marknaderna för att hålla priserna uppe. Det internationella perspektivet saknas helt.

Med Zohran Mamdanis projekt har nu också vänstern ett svar, som redan tycks ge politisk utdelning. Nog ser läget skit ut i dag, men socialism kan komma även ur rännstenen. Avloppssocialismen kanske till och med kan vara en framtid för vänstern.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 01 juli, 2025

Öresundsbron visar upp Malmös inställda framtid

Öresundsbron är Europas femte längsta bro. Foto: Pierre Mens/Scanpix/TT.

Minnena flyter ihop. Det kan inte vara när han gick in på en hemmafest på Istedgade och bajsade ned toagolvet efter många öl och en dåligt tillagad hipsterburgare. Då lommade min vän i väg utan att säga något och tog Öresundståget tillbaks över bron.

Nej, det här var en annan gång. Floss på Larsbjørnsstræde. Tio tequilashots för 100 danska. Sedan hade han tappat sitt pass och vid den här tiden stod inhyrda vakter på Kastrups tågperrong och krävde id-handling för påstigning mot Sverige. Vi behövde kunna förhandla. Det fick bli taxi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 30 juni, 2025

Gör Ungern gay igen

Prideparaden i Budapest har blivit en katalysator för kritik mot högerregeringen. Foto: Rudolf Karancsi/AP/TT.

Regeringen hotade med ansiktsigenkänning, böter och fängelse. Men när tåget väl drog igång fylldes boulevarderna av färg, jubel och satir – i protest mot det auktoritära projekt som gjort Ungern till EU:s mest homofoba land.

Den sista trafik som släpps fram på boulevarden utanför stadshusparken i Budapest är en dubbeldäckare med turister, som visar handhjärtan och knutna nävar. Folkmassan svarar med jubel och applåder.

En timme tidigare såg samlingen ännu oroande liten ut, men fyller nu hela den breda gatan och de omkringliggande torgen. Snart går demonstrationståget iväg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 27 juni, 2025

Linn Svansbo: Almedalen har blivit en rosébunker

Årets huvudperson under Almedalsveckan var ÖB Michael Claesson, som här syns ombord på HMS Carlskrona. Foto: Jessica Gow/TT.

På varenda scen diskuterades säkerhet och försvar. Men drömmarna om en bättre värld fick inte plats i årets Almedalsvecka.

Det mesta som går att säga om Almedalen har redan skrivits. Hundratals texter om lobbyismen, klägget, rosévinet, demokratin, näringslivifieringen.

Tyck vad du vill om nördarnas egen Roskildefestival, men den som lyssnar på talen och läser programmet lär sig något om dem som styr – eller gör anspråk på att styra – Sverige. I år lär man sig bland annat att Länsteatern Gotland anordnar seminarier om teatrarnas roll i totalförsvaret. Totalt finns närmare 400 programpunkter med orden ”försvar” eller ”beredskap” i titeln. Och istället för att hålla ett traditionsenligt tal besökte statsministern Ulf Kristersson endast ön för att posera framför det nyinköpta tyska luftvärnssystemet Iris-T.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 27 juni, 2025

Vänsterpartiet vill återta välfärden: ”Avkriminalisering”

Nooshi Dadgostar i Almedalen under fredagen. Foto: Jessica Gow/TT

”Gängkriminaliteten har slagit sig ned i själva navet i vårt samhälle”, säger Nooshi Dadgostar i Almedalen. Nu föreslår Vänsterpartiet en trestegsplan för att återta känsliga välfärdsområden – men näringslivets organisationer är kritiska.

De senaste månaderna har avslöjanden duggat tätt om att verksamheter som hvb-hem, personlig assistans eller avhopparverksamhet drivs av kriminella. 

– Gängkriminaliteten har slagit sig ned i själva navet i vårt samhälle, välfärden. Det är där de bygger sig in i vårt samhälle och bygger inflytande, säger partiledaren Nooshi Dadgostar i sitt partiledartal Almedalen under fredagen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 27 juni, 2025

Skönheten är ingenting utan ett samhälle

Nacka Grace vill vara 1920-tal, men blir mest en tom gest. Illustration: Brunnberg & Forshed.

Nacka Grace utanför Stockholm lajvar 1920-talets urbana charm men har helt glömt vad arkitekturen en gång ville göra för medborgarna.

Den nybyggda samtiden kan ibland tyckas ful, närmast ogästvänlig. Som tidigare i maj i Skellefteå, på höjden ovanför Northvolts enorma vita kala fabrikshallar. Det var tomt, förutom en korp som satt och skorrade sitt mäktiga storskogsljud i en tall i en kvarglömd dunge i den utplånade lingonskogen.

Att då ställa sig upp och ropa på skönhet, omsorg, rimlighet kan nästan tyckas som en medborgerlig skyldighet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 26 juni, 2025

Alice Aveshagen: Kåt och cool – men bara om du är smal

Artisten Lola Young har en egen stil, men hånas för att hon inte är smal nog. Foto: Amy Harris/AP.

Sex är fräckt och kul – så länge det kommer med ett pastellfilter, en midja i storlek 34 och ett skämt i slutet. Knullsug utan ironi bara pinsamt.

Ett särskilt obehag uppstår när en kvinna uttrycker knullsug utan ironi, utan filter, utan blinkning mot publiken. När orden står nakna, utan inramning, blir de pinsamma. Då kommer hånet – snabbt, instinktivt. En känsla av att något är fel, utan att man riktigt kan säga vad.

Den brittiska sångerskan Lola Youngs utskällda singel ”One thing” illustrerar just ett sådant uttryck. Inte för att den är mer sexuell än annan pop, utan för att den vägrar att vara smakfull. Hon inleder viskande: ”Oh, hi.” Ömt, nästan spelat blygt. Men sedan vänder tonen: ”I wanna make you feel appreciated when you’re deep up in me/When you’re deep up inside”. (”Jag vill att du känner dig uppskattad när du är djupt inne i mig/När du är djupt uppe”.)

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 26 juni, 2025

Farage tar kommandot över Storbritanniens höger

Foto: Ian West/PA Photos/TT, Adobe stock.

Nigel Farage är segerviss. Efter vårens lokalval i Storbritannien har hans högerparti Reform UK tagit makten på flera orter i landet – och i nationella mätningar slår de rekord efter rekord. Som Farages enda hinder står en av landets minst populära premiärministrar någonsin, ett fragmenterat Toryparti – och hans eget ego.

Preston, England.

I en av de vackra salarna i County Hall, med träpaneler längs väggarna och ljusblått tak, sitter tio män runt ett bord. Alla tillhör det politiska partiet Reform UK, och tillsammans utgör de den nyvalda kommunstyrelsen i Lancashire.

De väntar spänt på att deras partiledare, Nigel Farage, ska komma och gratulera dem till framgången i det senaste lokalvalet.

När Farage kommer in i rummet, iklädd kostym och en lila paisleymönstrad slips, börjar han genast skämta. Någon frågar Nigel om han vill ha något att dricka.

– Är det inte lite för tidigt för det? frågar Farage och skrattar gott.

Klockan är halv tio på morgonen och Nigel Farage har mycket att vara glad över. Valsegern för Reform UK i Lancashire i lokalvalen var total. Partiet vann 53 av totalt 84 platser i kommunfullmäktige. Näst störst blev de konservativa Tories, med endast 8 platser. Reform UK lyckades nästan helt utplåna både Tories och Labour. Landets två traditionella maktpartier backade med 40 respektive 27 mandat.

Samma mönster upprepades i en rad andra kommuner i England. Reform UK sitter nu i majoritet i 10 av de 24 kommuner och andra lokala municipaliteter som höll lokalval i början av maj. Partiet vann även flest mandat av alla partier – 677 av de totalt 1 650 mandat som fanns att ta. Nationella undersökningar visar att partiet nu är det mest populära i Storbritannien. Vissa undersökningar pekar på att runt 30 procent av alla britter skulle rösta för partiet om det var val i dag.


Reform UK grundades i slutet av 2018 av Nigel Farage, då under namnet The Brexit Party. Farage har länge varit en av Storbritanniens mest högljudda och inflytelserika EU-kritiker. Han var en av medgrundarna till partiet UKIP som han även ledde under 2010-talet. Efter Brexitomröstningen 2016 sade Farage att han hade uppnått sin politiska ambition och avgick som partiledare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 25 juni, 2025

Efter antisemitiska inläggen: ungsvensk kvar som medlem i SD

Foto: Christine Olsson/TT.

I maj meddelade Ungsvenskarna att ett ärende om uteslutning skulle inledas mot den medlem som bett nynazister om hjälp att skriva kongressmotioner. Men fram till nu har ärendet inte landat på medlemsutskottets bord – och ombudet som ville sätta ”judevarning” på Peter Wolodarski är fortfarande en del av partiet.

Den medlem i Ungsvenskarna och Sverigedemokraterna som bad om hjälp på ett högerextremt forum att skriva motioner till de förstnämndas kongress är fortfarande medlem i partiet, kan Flamman avslöja.

Det var i maj som Flamman publicerade en granskning av kongressombudet, som även ertappades med att ha skrivit grovt rasistiska kommentarer på plattformen X. I ett inlägg skriver han att man borde sätta en ”judevarning” på Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski, och i ett annat beskriver han invandrare som ”rasfrämlingar”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Kommentar 25 juni, 2025

Paulina Sokolow: Låt inte Åkesson utnyttja Sveriges judar

Vid sitt tal i Almedalen bad Jimmie Åkesson om ursäkt för partiets antisemitism. Foto: Christine Olsson/TT

I sitt tal i Visby riktade sig Åkesson under ett ögonblick direkt till Sveriges judar: ”Jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.” 

Botgöring? Tillåt mig att tvivla.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)