Du är en av de kändaste vetenskapliga företrädarna för ”The Green New Deal”. Kan du förklara vad det är?
Som jag ser det är de huvudsakliga beståndsdelarna i The Green New Deal ganska enkla. De utgör ett världsomspännande program som går ut på att investera mellan två och tre procent av världens BNP varje år för att dramatiskt öka energieffektiviteten och bygga ut utbudet av förnybara energikällor. I oktober förra året publicerade FN:s klimatpanel IPCC en ny rapport som slår fast att vi måste begränsa ökningen av den globala medeltemperaturen under detta århhundrade till 1,5 i stället för två grader. Detta kräver att de globala koldioxidutsläppen minskar med om kring 45 procent till och med 2030 och är helt utfasade 2050.
Dessa nya siffror från IPCC ger oss tydliga ramar inom vilka vi kan ta ställning till olika sätt att angripa klimatförändringarna på. Om vi ska lyckas är det tydligt vilket det enskilt viktigaste projektet är: att reducera olje-, kol- och gaskonsumtionen och sedan helt fasa ut användningen av fossila bränslen. Detta eftersom de står för omkring 70 procent av utsläppen av de växthusgaser som orsakar den globala uppvärmningen. Samtidigt behöver människor fortfarande konsumera energi för att kunna belysa, värma upp, kyla byggnader, driva bilar, bussar, tåg och flygplan och använda datorer och industrimaskiner. Det är meningslöst att låtsas som om det inte är fallet – det vore detsamma som att hävda att alla vill ha åtstramning. Därför krävs ett realistiskt alternativ till den nuvarande fossilberoende infrastrukturen som kan möta världens energibehov. Det kräver i sin tur en absolut frikoppling av den ekonomiska aktiviteten från konsumtionen av fossila bränslen. Det vill säga förbrukningen av fossila bränslen måste stadigt minska kraftigt i absoluta termer och nå noll 2050, samtidigt som folk fortfarande kan tillfredsställa sina energibehov.
Energieffektivitet går ut på att man använder mindre energi för att nå samma eller till och med högre nivåer av energiutbud genom förbättrade teknologier och praktiker. Till exempel genom att isolera byggnader mer effektivt, köra mer bränslesnåla bilar eller bygga ut kollektivtrafiken, och reducera den energi som i dag går till spillo. Ökade investeringar i energieffektivitet leder till en ökad levnadsstandard eftersom en högre effektivitet innebär att energikonsumenter sparar pengar. En högre energieffektivitet kommer förvisso att ge ”bumerangeffekter”, det vill säga energikonsumtionen kommer att öka på grund av de lägre kostnaderna. Men de kommer sannolikt att vara små inom ramen för ett globalt projekt som går ut på att reducera utsläppen. Koldioxidutsläppen kan var helt utfasade inom 30 år med detta pogram, även med en lite blygsammare investeringsnivå på två procent av BNP om året. Man ska komma ihåg att en snabbare tillväxttakt också kommer att snabba på hastigheten med vilken rena energikällor ersätter fossila bränslen, eftersom högre BNP-nivåer innebär att en större total summa investeringar går till projekt för förnybar energi.
2018 låg de globala investeringsnivåerna i förnybar energi på omkring 330 miljarder dollar, motsvarande 0,4 procent av världens BNP. För att nå målet krävs att de är på omkring 2,5 procent till 2030 – det vill säga 2 biljoner dollar av de 80 biljoner dollar som utgör världens samlade BNP – och därefter ökar i takt med den globala BNP-tillväxten. Samtidigt måste förbrukningen av fossila bränslen sjunka med ungefär 3,5 procent årligen. För att detta ska lyckas krävs så klart en väldigt aggressiv politik.
Till exempel måste rådande regleringar rivas upp så att man kan tvinga fram stora nedskärningar i användningen av fossila bränslen, stora offentliga investeringar i hållbar infrastruktur samt subventioner till privata företag för att investera i förnybar energi. Rika länder måste också subventionera investeringar i fattigare länder, speciellt som de skapade problemet från början genom att förbränna fossila bränslen i två århundranden.
När privata kapitalister får offentliga bidrag för att investera i grön energi kommer de att i utbyte behöva acceptera begränsningar av deras vinstmöjligheter, på samma sätt som nu görs med privatägda eltjänster på sina håll. Detta aktualiserar i sin tur frågan om ägarskap av de nya industrierna. Energisektorn har länge opererat under flera olika ägandeformer, inklusive offentligt, kommunalt och kooperativt ägande vid sidan av det privata. I olje- och gasindustrin kontrollerar offentligt ägda nationella företag närmare 90 procent av världens reserver och 75 procent av produktionen. De kontrollerar också stora delar av infrastruktursystemen. Men det finns inget som talar för att dessa skulle vara mer positivt inställda till en grön energiomställning än de privata företagen. Nationella utvecklingsprojekt, lukrativa karriärer och politisk makt är alla beroende av ett konstant flöde av stora summor från den fossila bränsleindustrin. Offentligt ägande är därför i sig ingen lösning.
Investeringar i ren energi kommer icke desto mindre att skapa stora möjligheter för alternativa ägandeformer. I er region har till exempel lokalt ägda vindkraftparker varit väldigt framgångsrika i nästan två årtionden. En stor orsak till det är att de opererar med en lägre vinstmarginal än stora privata företag.
En vanlig åsikt är att ett realistiskt projekt för att stabilisera klimatet med nödvändighet kommer att hamna i konflikt med flera av vänsterns andra mål, såsom att höja flertalets levnadsstandard, utradera fattigdomen och skapa jobb. Det är en felaktig syn. Investeringarna kommer att skapa miljontals nya jobb världen över.
Detta eftersom en grön ekonomi innebär att man inför mer arbetsintensiva aktiviteter än de som den fossila bränsleindustrin kräver. Medelinkomsterna kan därför höjas av omställningen. Samtidigt är det ofrånkomligt att arbetare och grupper vars livsuppehälle är beroende av den fossila bränsleindustrin kommer att förlora på det. Om inte politiska åtgärder vidtas för att stödja dem står de inför arbetslöshet, sjunkande inkomster och en mindre offentlig budget för skola, vård och omsorg. En global Green New Deal måste därför ackompanjeras av generöst stöd till dessa grupper.
För många för namnet tankarna till Franklin D. Roosevelts New Deal. Är det en meningsfull jämförelse?
Jag tycker att det är en suggestiv och användbar jämförelse. The New Deal var till stor del ett projekt som syftade till att främja jämlikhet och social rättvisa inom den amerikanska kapitalismen samtidigt som den konfronterade den djupa krisen i 1930-talets depression. Projektet kom till stånd för att arbetarrörelsen och vänstern i USA stred för det, och Roosevelt var villig att låta sig övertygas. Det fanns även vissa gröna inslag, särskilt den så kallade Civilian Conservation Corps som erbjöd jobb inom områden som naturskydd. Samtidigt ingick Roosevelt kompromisser med rasistiska politiker i Södern för att få till stånd The New Deal, vilket bidrog till att upprätthålla den epokens hätska institutionaliserade rasism. The Green New Deal måste såklart förkasta den delen av Roosevelts arv. Istället borde den främja ras- och könsmässig jämställdhet på arbetsmarknaden, särskilt med tanke på att en hög andel av de nya jobben kommer att finnas inom byggnads- och industribranscherna. I USA är dessa sektorer fortfarande dominerade av vita män.
I din senaste essä i New Left Review kritiserar du de ekosocialister som är skeptiska till ekonomisk tillväxt för att vara naiva eller vaga. Är ekonomisk tillväxt inte inkompatibel med en hållbar miljö?
Termen ”ekonomisk tillväxt” är för allmän för att vara användbar i detta sammanhang. Faktum är att under den Green New Deal som jag föreslår är det absolut nödvändigt att vissa delar av ekonomin växer kraftigt, nämligen de som är kopplade till produktionen och distributionen av ren energi. Samtidigt måste den globala fossila bränsleindustrin krympa kraftigt, det vill säga den måste ”degrow” tills den helt har försvunnit inom 30 år. Det är mycket mer konstruktivt att hantera de här frågorna på detaljnivå om man vill bekämpa klimatförändringarna än att göra breda generaliseringar om ekonomisk tillväxt, vare sig de är positiva eller negativa.
Vad är din huvudsakliga invändning mot tillväxtkritiker?
Först och främst vill jag understryka att jag delar i princip alla de värderingar och den oro som tillväxtkritikerna hyser. Jag håller med om att okontrollerad ekonomisk tillväxt leder till allvarliga skador på miljön. Jag håller också med om att en stor del av det som produceras och konsumeras i dagens ekonomi är slöseri med resurser, speciellt det mesta som höginkomsttagare konsumerar. Det är också uppenbart att tillväxt som kategori inte tar någon hänsyn till fördelningen av kostnader och förmåner i en växande ekonomi.
Men när det kommer till den specifika frågan om klimatförändringar erbjuder tillväxtkritiken (degrowth) inget i närheten av ett realistiskt projekt om vi ska förhålla oss till IPCC:s tidsram. Låt oss anta, i enlighet med tillväxtskeptikernas agenda, att världens BNP krymper med tio procent under nästa årtionde. Det skulle innebära en fyra gånger större reducering av världens BNP än den som vi upplevde under och efter den ekonomiska krisen 2007–09. Vad gäller koldioxidutsläpp skulle denna krympning minska dem med exakt 10 procent. Världsekonomin skulle då fortfarande inte vara i närheten av att minska utsläppen med 50 procent till 2030.
Det är därför uppenbart att till och med i ett tillväxtkritiskt scenario kommer den huvudsakliga faktorn bakom utsläppsminskningen inte att vara en krympning av BNP utan en kraftig tillväxt i energieffektivitet och investeringar i ren förnybar energi (vilket av bokföringsskäl kommer att leda till ökad BNP-tillväxt), parallellt med en dramatisk reducering av den fossila bränsleanvändningen (vilket kommer att översättas till sjunkande BNP). Dessutom skulle en kraftig reducering av världens BNP leda till enorm arbetslöshet och sjunkande levnadsstandard för arbetare och fattiga. Den globala arbetslösheten ökade med över 30 miljoner efter finanskrisen. Jag har inte sett någon tillväxtkritiker presentera ett övertygande argument för hur vi kan undvika en förödande ökning av arbetslösheten om BNP skulle minska med dubbelt så mycket som under perioden 2007–09.
Inte nog med att ditt förslag inte ifrågasätter tillväxt i sig, det ifrågasätter inte heller den kapitalistiska formen av tillväxt. Är det rättvist att beskriva The Green New Deal som ett keynesianskt eller socialdemokratiskt alternativ till marxistiska eller andra antikapitalistiska klimatstrategier?
Jag håller inte med om din beskrivning av min position. Som jag sade är jag verkligen inte för ekonomisk tillväxt för dess egen skull. Det är snarare så att The Green New Deal är det enda projektet för stabilisering av klimatet som erbjuder nya jobb och högre levnadsstandard. I hela den tillväxtkritiska litteraturen har jag inte sett ett enda övertygande argument för hur man kan åstadkomma det i ett scenario med en krympande ekonomi. The Green New Deal är därför det enda realistiska projektet som också kan rulla tillbaka den växande ojämlikheten och besegra både nyliberalismen och den växande nyfascismen.
Och ja, jag vet verkligen inte exakt vad som menas med en ”marxistisk” eller ”antikapitalistisk” klimatstrategi som är distinkt annorlunda från en Green New Deal. Jag menar verkligen det. Dessa begrepp är på tok för grumliga. Menar vi att allt privat ägande av produktiva resurser ska avskaffas och tas över av det offentliga? Tror någon på allvar att det kan ske på de 30 år som vi har på oss? Och är vi säkra på att avskaffandet av allt privat ägande kommer att vara praktiskt eller önskvärt vad gäller social rättvisa? Hur hanterar vi det faktum att majoriteten av världens resurser redan är offentligt ägda? Hur kan vi vara säkra på att fullständigt offentligt ägande i sig kommer att eliminera utsläppen till 2050? För mig som vänsterekonom består den stora utmaningen i att försöka förstå de olika vägar som finns till upprättandet av verkligt jämlika, demokratiska och ekologiskt hållbara samhällen. Det gäller då att lägga alla etiketter åt sidan och, som Marx själv insisterade på, ”skoningslöst kritisera” allt som finns, inklusive alla tidigare erfarenheter av kommunism och socialism, och, för den delen, alla författare, inklusive Marx själv. Mitt favoritcitat från Marx är: ”Jag är inte marxist”.
I bred bemärkelse skulle man kunna hävda att The Green New Deal är socialdemokratisk i dess tillvägagångssätt, precis som 1930-talets New Deal var. Men återigen tror jag att det bästa är att komma bort från dessa etiketter och ta ställning för någonting väldigt specifikt, nämligen det mest rättvisa och realistiska program som är möjligt för att stabilisera klimatet under den extremt korta tid vi har kvar för att åstadkomma det.
