Nyheter/Utrikes 09 juli, 2019

”Det enda realistiska projektet”

<div>Medan vi går in i vad som kan bli ännu en rekordvarm sommar fortsätter debatten inom vänstern om vad som bör göras för att bekämpa klimatförändringarna. Robert Pollin, professor i ekonomi vid University of Massachusetts-Amherst i USA, stödjer en så kallad Green New Deal. Flamman talade med honom om keynesianska klimatstrategier och varför tillväxtkritiker är naiva.</div>

Du är en av de kändaste vetenskapliga företrädarna för ”The Green New Deal”. Kan du förklara vad det är?

Som jag ser det är de huvudsakliga beståndsdelarna i The Green New Deal ganska enkla. De utgör ett världsomspännande program som går ut på att investera mellan två och tre procent av världens BNP varje år för att dramatiskt öka energieffektiviteten och bygga ut utbudet av förnybara energikällor. I oktober förra året publicerade FN:s klimatpanel IPCC en ny rapport som slår fast att vi måste begränsa ökningen av den globala medeltemperaturen under detta århhundrade till 1,5 i stället för två grader. Detta kräver att de globala koldioxidutsläppen minskar med om kring 45 procent till och med 2030 och är helt utfasade 2050.

Dessa nya siffror från IPCC ger oss tydliga ramar inom vilka vi kan ta ställning till olika sätt att angripa klimatförändringarna på. Om vi ska lyckas är det tydligt vilket det enskilt viktigaste projektet är: att reducera olje-, kol- och gaskonsumtionen och sedan helt fasa ut användningen av fossila bränslen. Detta eftersom de står för omkring 70 procent av utsläppen av de växthusgaser som orsakar den globala uppvärmningen. Samtidigt behöver människor fortfarande konsumera energi för att kunna belysa, värma upp, kyla byggnader, driva bilar, bussar, tåg och flygplan och använda datorer och industrimaskiner. Det är meningslöst att låtsas som om det inte är fallet – det vore detsamma som att hävda att alla vill ha åtstramning. Därför krävs ett realistiskt alternativ till den nuvarande fossilberoende infrastrukturen som kan möta världens energibehov. Det kräver i sin tur en absolut frikoppling av den ekonomiska aktiviteten från konsumtionen av fossila bränslen. Det vill säga förbrukningen av fossila bränslen måste stadigt minska kraftigt i absoluta termer och nå noll 2050, samtidigt som folk fortfarande kan tillfredsställa sina energibehov.

Energieffektivitet går ut på att man använder mindre energi för att nå samma eller till och med högre nivåer av energiutbud genom förbättrade teknologier och praktiker. Till exempel genom att isolera byggnader mer effektivt, köra mer bränslesnåla bilar eller bygga ut kollektivtrafiken, och reducera den energi som i dag går till spillo. Ökade investeringar i energieffektivitet leder till en ökad levnadsstandard eftersom en högre effektivitet innebär att energikonsumenter sparar pengar. En högre energieffektivitet kommer förvisso att ge ”bumerangeffekter”, det vill säga energikonsumtionen kommer att öka på grund av de lägre kostnaderna. Men de kommer sannolikt att vara små inom ramen för ett globalt projekt som går ut på att reducera utsläppen. Koldioxidutsläppen kan var helt utfasade inom 30 år med detta pogram, även med en lite blygsammare investeringsnivå på två procent av BNP om året. Man ska komma ihåg att en snabbare tillväxttakt också kommer att snabba på hastigheten med vilken rena energikällor ersätter fossila bränslen, eftersom högre BNP-nivåer innebär att en större total summa investeringar går till projekt för förnybar energi.

2018 låg de globala investeringsnivåerna i förnybar energi på omkring 330 miljarder dollar, motsvarande 0,4 procent av världens BNP. För att nå målet krävs att de är på omkring 2,5 procent till 2030 – det vill säga 2 biljoner dollar av de 80 biljoner dollar som utgör världens samlade BNP – och därefter ökar i takt med den globala BNP-tillväxten. Samtidigt måste förbrukningen av fossila bränslen sjunka med ungefär 3,5 procent årligen. För att detta ska lyckas krävs så klart en väldigt aggressiv politik.

Till exempel måste rådande regleringar rivas upp så att man kan tvinga fram stora nedskärningar i användningen av fossila bränslen, stora offentliga investeringar i hållbar infrastruktur samt subventioner till privata företag för att investera i förnybar energi. Rika länder måste också subventionera investeringar i fattigare länder, speciellt som de skapade problemet från början genom att förbränna fossila bränslen i två århundranden.

När privata kapitalister får offentliga bidrag för att investera i grön energi kommer de att i utbyte behöva acceptera begränsningar av deras vinstmöjligheter, på samma sätt som nu görs med privatägda eltjänster på sina håll. Detta aktualiserar i sin tur frågan om ägarskap av de nya industrierna. Energisektorn har länge opererat under flera olika ägandeformer, inklusive offentligt, kommunalt och kooperativt ägande vid sidan av det privata. I olje- och gasindustrin kontrollerar offentligt ägda nationella företag närmare 90 procent av världens reserver och 75 procent av produktionen. De kontrollerar också stora delar av infrastruktursystemen. Men det finns inget som talar för att dessa skulle vara mer positivt inställda till en grön energiomställning än de privata företagen. Nationella utvecklingsprojekt, lukrativa karriärer och politisk makt är alla beroende av ett konstant flöde av stora summor från den fossila bränsleindustrin. Offentligt ägande är därför i sig ingen lösning.

Investeringar i ren energi kommer icke desto mindre att skapa stora möjligheter för alternativa ägandeformer. I er region har till exempel lokalt ägda vindkraftparker varit väldigt framgångsrika i nästan två årtionden. En stor orsak till det är att de opererar med en lägre vinstmarginal än stora privata företag.

En vanlig åsikt är att ett realistiskt projekt för att stabilisera klimatet med nödvändighet kommer att hamna i konflikt med flera av vänsterns andra mål, såsom att höja flertalets levnadsstandard, utradera fattigdomen och skapa jobb. Det är en felaktig syn. Investeringarna kommer att skapa miljontals nya jobb världen över.

Detta eftersom en grön ekonomi innebär att man inför mer arbetsintensiva aktiviteter än de som den fossila bränsleindustrin kräver. Medelinkomsterna kan därför höjas av omställningen. Samtidigt är det ofrånkomligt att arbetare och grupper vars livsuppehälle är beroende av den fossila bränsleindustrin kommer att förlora på det. Om inte politiska åtgärder vidtas för att stödja dem står de inför arbetslöshet, sjunkande inkomster och en mindre offentlig budget för skola, vård och omsorg. En global Green New Deal måste därför ackompanjeras av generöst stöd till dessa grupper.

För många för namnet tankarna till Franklin D. Roosevelts New Deal. Är det en meningsfull jämförelse?

Jag tycker att det är en suggestiv och användbar jämförelse. The New Deal var till stor del ett projekt som syftade till att främja jämlikhet och social rättvisa inom den amerikanska kapitalismen samtidigt som den konfronterade den djupa krisen i 1930-talets depression. Projektet kom till stånd för att arbetarrörelsen och vänstern i USA stred för det, och Roosevelt var villig att låta sig övertygas. Det fanns även vissa gröna inslag, särskilt den så kallade Civilian Conservation Corps som erbjöd jobb inom områden som naturskydd. Samtidigt ingick Roosevelt kompromisser med rasistiska politiker i Södern för att få till stånd The New Deal, vilket bidrog till att upprätthålla den epokens hätska institutionaliserade rasism. The Green New Deal måste såklart förkasta den delen av Roosevelts arv. Istället borde den främja ras- och könsmässig jämställdhet på arbetsmarknaden, särskilt med tanke på att en hög andel av de nya jobben kommer att finnas inom byggnads- och industribranscherna. I USA är dessa sektorer fortfarande dominerade av vita män.

I din senaste essä i New Left Review kritiserar du de ekosocialister som är skeptiska till ekonomisk tillväxt för att vara naiva eller vaga. Är ekonomisk tillväxt inte inkompatibel med en hållbar miljö?

Termen ”ekonomisk tillväxt” är för allmän för att vara användbar i detta sammanhang. Faktum är att under den Green New Deal som jag föreslår är det absolut nödvändigt att vissa delar av ekonomin växer kraftigt, nämligen de som är kopplade till produktionen och distributionen av ren energi. Samtidigt måste den globala fossila bränsleindustrin krympa kraftigt, det vill säga den måste ”degrow” tills den helt har försvunnit inom 30 år. Det är mycket mer konstruktivt att hantera de här frågorna på detaljnivå om man vill bekämpa klimatförändringarna än att göra breda generaliseringar om ekonomisk tillväxt, vare sig de är positiva eller negativa.

Vad är din huvudsakliga invändning mot tillväxtkritiker?

Först och främst vill jag understryka att jag delar i princip alla de värderingar och den oro som tillväxtkritikerna hyser. Jag håller med om att okontrollerad ekonomisk tillväxt leder till allvarliga skador på miljön. Jag håller också med om att en stor del av det som produceras och konsumeras i dagens ekonomi är slöseri med resurser, speciellt det mesta som höginkomsttagare konsumerar. Det är också uppenbart att tillväxt som kategori inte tar någon hänsyn till fördelningen av kostnader och förmåner i en växande ekonomi.

Men när det kommer till den specifika frågan om klimatförändringar erbjuder tillväxtkritiken (degrowth) inget i närheten av ett realistiskt projekt om vi ska förhålla oss till IPCC:s tidsram. Låt oss anta, i enlighet med tillväxtskeptikernas agenda, att världens BNP krymper med tio procent under nästa årtionde. Det skulle innebära en fyra gånger större reducering av världens BNP än den som vi upplevde under och efter den ekonomiska krisen 2007–09. Vad gäller koldioxidutsläpp skulle denna krympning minska dem med exakt 10 procent. Världsekonomin skulle då fortfarande inte vara i närheten av att minska utsläppen med 50 procent till 2030.

Det är därför uppenbart att till och med i ett tillväxtkritiskt scenario kommer den huvudsakliga faktorn bakom utsläppsminskningen inte att vara en krympning av BNP utan en kraftig tillväxt i energieffektivitet och investeringar i ren förnybar energi (vilket av bokföringsskäl kommer att leda till ökad BNP-tillväxt), parallellt med en dramatisk reducering av den fossila bränsleanvändningen (vilket kommer att översättas till sjunkande BNP). Dessutom skulle en kraftig reducering av världens BNP leda till enorm arbetslöshet och sjunkande levnadsstandard för arbetare och fattiga. Den globala arbetslösheten ökade med över 30 miljoner efter finanskrisen. Jag har inte sett någon tillväxtkritiker presentera ett övertygande argument för hur vi kan undvika en förödande ökning av arbetslösheten om BNP skulle minska med dubbelt så mycket som under perioden 2007–09.

Inte nog med att ditt förslag inte ifrågasätter tillväxt i sig, det ifrågasätter inte heller den kapitalistiska formen av tillväxt. Är det rättvist att beskriva The Green New Deal som ett keynesianskt eller socialdemokratiskt alternativ till marxistiska eller andra antikapitalistiska klimatstrategier?

Jag håller inte med om din beskrivning av min position. Som jag sade är jag verkligen inte för ekonomisk tillväxt för dess egen skull. Det är snarare så att The Green New Deal är det enda projektet för stabilisering av klimatet som erbjuder nya jobb och högre levnadsstandard. I hela den tillväxtkritiska litteraturen har jag inte sett ett enda övertygande argument för hur man kan åstadkomma det i ett scenario med en krympande ekonomi. The Green New Deal är därför det enda realistiska projektet som också kan rulla tillbaka den växande ojämlikheten och besegra både nyliberalismen och den växande nyfascismen.

Och ja, jag vet verkligen inte exakt vad som menas med en ”marxistisk” eller ”antikapitalistisk” klimatstrategi som är distinkt annorlunda från en Green New Deal. Jag menar verkligen det. Dessa begrepp är på tok för grumliga. Menar vi att allt privat ägande av produktiva resurser ska avskaffas och tas över av det offentliga? Tror någon på allvar att det kan ske på de 30 år som vi har på oss? Och är vi säkra på att avskaffandet av allt privat ägande kommer att vara praktiskt eller önskvärt vad gäller social rättvisa? Hur hanterar vi det faktum att majoriteten av världens resurser redan är offentligt ägda? Hur kan vi vara säkra på att fullständigt offentligt ägande i sig kommer att eliminera utsläppen till 2050? För mig som vänsterekonom består den stora utmaningen i att försöka förstå de olika vägar som finns till upprättandet av verkligt jämlika, demokratiska och ekologiskt hållbara samhällen. Det gäller då att lägga alla etiketter åt sidan och, som Marx själv insisterade på, ”skoningslöst kritisera” allt som finns, inklusive alla tidigare erfarenheter av kommunism och socialism, och, för den delen, alla författare, inklusive Marx själv. Mitt favoritcitat från Marx är: ”Jag är inte marxist”.

I bred bemärkelse skulle man kunna hävda att The Green New Deal är socialdemokratisk i dess tillvägagångssätt, precis som 1930-talets New Deal var. Men återigen tror jag att det bästa är att komma bort från dessa etiketter och ta ställning för någonting väldigt specifikt, nämligen det mest rättvisa och realistiska program som är möjligt för att stabilisera klimatet under den extremt korta tid vi har kvar för att åstadkomma det.

Inrikes 15 september, 2025

Sades upp från hamnen – tar fallet till domstol

Erik Helgeson håller ett kort tal utanför Arbetsdomstolen på måndagen den 15 september. Foto: Jacob Lundberg.

Erik Helgeson både polisanmäldes och sparkades efter Hamnarbetarförbundets blockad mot israelisk vapenhandel. Men polisanmälan lades ned – och nu är det i stället hans arbetsgivare i Göteborgs hamn som står inför rätta.

Utanför Arbetsdomstolen i Gamla stan har ett trettiotal personer samlats. Vissa bär på skyltar med fackliga budskap, andra på Palestinaflaggor. Vissa kombinerar båda.

Vid entrén står Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. I handen håller han en lånad megafon prydd med klistermärken från vänsterorganisationer från de senaste femton åren. Han råkar först slå på en ambulansliknande siren, innan han lyfter den mot munnen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 15 september, 2025

Svensk judisk vänster: Hamnarbetarna gör vad regeringen borde

Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I dag den 15 september förhandlar Gothenburg Roro Terminal (GRT) och Hamnarbetarförbundet i Arbetsdomstolen om uppsägningen av förbundets vice ordförande Erik Helgeson som skedde efter att förbundet gemensamt beslutat om en blockad mot vapenleveranser till och från Israel, med hänvisning till misstankarna om krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter.

Moderna krigsbrott sker aldrig som isolerade fenomen. De sker alltid i en kedja av leverantörer och andra möjliggörare. Därför är arbetarkollektiv som fackförbund en mycket viktig part i förhindrandet av krigsbrott. Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker. 

Att, som GRT, försöka straffa fackliga företrädare som Erik Helgeson personligen i stället för att föra sin talan mot förbundet är ett sätt att försöka skrämma fackligt aktiva till tystnad. Erik Helgeson har som vice ordförande inte fattat beslut om strejken själv. Den hade tydligt stöd i medlemsomröstning.

Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker. 

Mycket tyder dessutom på att Hamnarbetarförbundet, trots kostnaden för dem, gör vad svenska staten troligtvis är skyldiga till. Internationella brottmålsdomstolen, ICC, har en pågående arresteringsorder för krigsbrott mot israeliska ledare. Internationella Domstolen i Haag utreder Israel för brott mot folkmordskonventionen. I stället för en veckas vapenblockad från Hamnarbetarförbundets sida borde vi ha ett totalt stopp för vapenhandel från statligt håll. Men riksdagen vägrar agera.

Det samhälle GRT försöker bygga är ett samhälle där arbetare inte vågar stötta varandra eller skydda allmänheten från brott som möjliggörs av företagen de jobbar för. Det är inte bara ett samhälle som skeppar vapen till krigsbrott. Det är också ett samhälle som där folk tittar bort vid mutor och vid diskriminering. 

Läs mer

Det är ett samhälle vi alla förlorar på, men särskilt de mest utsatta. Vi behöver arbetare med civilkurage. Men vi kan bara ha arbetare med civilkurage om vår föreningsrätt värnas och om fackligt förtroendevalda skyddas från personliga hämndåtgärder från motparten. Den uppgiften ligger i dag hos Arbetsdomstolen. 

Därför har Hamnarbetarförbundet kallat folk att komma och visa sitt stöd vid Arbetsdomstolen, Stora Nygatan 1 i Stockholm i dag vid 12:30. Vi hoppas att vi ses där!

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 15 september, 2025

Antisemitismen är inte en rasism

Synagogan i Göteborg. Foto: Adam Ihse/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

En konstig diskussion förs om huruvida antisemitism finns. I en välvillig tolkning skulle tesen vara att antisemitismen inte är något egenartat, bara en form av vanlig rasism. Jag tror detta är ett missförstånd. Antisemitismen finns, men det är inte någon vanlig rasism.

Låt oss bruka uttrycket ”rasism” snävt. Det handlar då om föreställningar om att människor genetiskt sett tillhör olika grupper (raser) med gemensamma (statistiska, åtminstone) kännetecken. Den grövsta och enklaste indelningen är den i svarta, gula och vita människor, förknippade med en föreställning om olika värde hos dessa grupper. Filosofen Heidegger uttryckte denna fördom i skriften ”På väg mot språket”, men den fanns redan utförligt presenterad av Hitler i Mein Kampf.

De vita är mest värda då de hyser en överlägsen intelligens. De svarta är minst värda, då de uppvisar lägre begåvning. De gula hamnar någonstans mitt emellan de svarta och de vita. De är mer intelligenta än de svarta men inte lika intelligenta som de vita. I synnerhet äger de gula inte samma slags talang för originellt tänkande, som de vita. De imiterar duktigt vita upptäckter, men ger inga banbrytande bidrag till mänsklighetens utveckling.  

Rasismen var tämligen allmänt omfattad inom västvärlden och den fick legitimera kolonialismens övervåld mot svarta liksom förtrycket av svarta ättlingar till slavar i väst. Endast Sovjet förkastade principiellt rasismen tillsammans med eugeniken med hänvisning till biologen Lysenko. 

Rasismen hade en kvasivetenskaplig underbyggnad. Olika försök med rasblandning skulle ha utvisat att intelligensskillnaderna var reella och att vita som fick barn med svarta skulle få barn med lägre intelligens än vita som fick barn med vita. Eugen Fischer var en forskare djupt fascinerad av Mendels genetik, som just återupptäckts. Han genomförde 1908 en studie i nuvarande Namibia där han undersökte svarta och vita och individer av blandade och ansåg sig finna att de vita var intelligentast, de svarta dummast och de av blandade (bastarderna) föll någonstans mitt emellan de renodlade grupperna. Resultatet publicerades i boken Die Rehoboter Bastarde und das Bastardisierungsproblem beim Menschen (Jena: Gustav Fischer, 1913). Dessa tankar samexisterade med rashygienens föreställningar om att de olika rasgemenskaperna var instabila. De hotades av ”rasblandning”, men också av en välfärdsstat, som såg till att mindervärdiga människor kunde överleva och reproducera sig. Ett sent uttryck för ramtänkandet är Hernstein och Murrays famösa bok The Bell Curve (1994).

Rasismen var tämligen allmänt omfattad inom västvärlden och den fick legitimera kolonialismens övervåld mot svarta liksom förtrycket av svarta ättlingar till slavar i väst.

Nazisterna var förstås också rasister. Hitler och Churchill var överens på den punkten — men oense med Stalin. De delade också en utbredd antisemitism, även om den hos nazisterna kom att ta sig ofattbart extrema uttryck. Men var denna antisemitism en rasism?

Hitlers resonemang kring judarna är inte glasklara. Han börjar i Mein Kampf med att konstatera att han aldrig personligen haft något problem med judarna. Länge tänkte han på judarna, skriver han, som en särskild religiös grupp, och hans principiella hållning är att man i politiken bör låta religionerna vara. Han finner antisemitismen vulgär. Så drabbas han av en insikt, vill han få oss att tro. Judarnas religion är bara en förklädnad. Men en förklädnad för vad?

Han talar förvisso i Mein Kampf om judarna som en särskild ras. Han varnar för att judiska män ska förföra ariska kvinnor, göra dem med barn, och därför skada den ariska folkstammen. Men vi vet från hans bordssamtal att han inte själv trodde på denna tes. Judarna utgör inte, enligt Hitler, någon ras i analogi med svarta och arier. Han säger: Vi använder för enkelhetens skull begreppet ”judisk ras”. I verkligheten och ur genetisk synpunkt finns ingenting sådant som ”den judiska rasen”. 

Han beskriver i stället i Mein Kampf judarna som en mäktig konspiratorisk grupp (inte en ras och inte en religion), som står i begrepp att erövra världen. Det är ingen gräns för denna människogrupps slughet, de kontrollerar både arbetarrörelsen (såväl bolsjevismen som den reformistiska rörelsen) och det internationella finanskapitalet. Genom en kniptångsmanöver kommer judarna att lägga världen under sig. Här får till sist Tyskland en mission att fylla. Tyskland ska besegra judendomen. 

Varje antydan till antisemitism inom solidaritetsrörelsen med folket i Gaza och på Västbanken undergräver, ja motverkar rörelsens syfte.

Det som är extremt med nazismen är med vilket ursinne man tar itu med den förmenta judiska faran. Först vill man bli av med judarna och man samarbetar till den änden med sionistiska organisationer. Till sist sätts det fullständiga folkmordet i verket.

Fördomarna mot judar, som nazisterna nyttjar politiskt, är utbredda i västvärlden med rötter i den kristna religionen, uttryckt av både den heliga Birgitta och Martin Luther. Jag läste nyss av en händelser Karl Gerhards memoarer, Med mitt goda minne. Karl Gerhard var en modig centralgestalt inom den antinazistiska rörelsen i vårt land. Hur häpnadsväckande är det därför inte att notera all den undertryckta antisemitism som så ofta gör sig påmind under läsningen. Om någon person är jude så kommenteras detta. Om personen inte är snål görs affär av detta. Om en judisk affärsman inte gestikulerar på ett för judar ”typiskt” vis — med handflatorna uppåt — så måste det redovisas. Allt ligger kanske på samma nivå som skämt om norrmän eller smålänningar i vardagligt tal. Ändå finns här en obehaglig påminnelse om hur svåra att bli av med dessa antisemitiska föreställningar har varit — och är.

Antisemitismen har främst frodats inom den politiska högern, men då den inte är någon egentlig rasism har också antirasister och vänsterpolitiker ibland hemfallit åt den. Stalin hade sin paranoida antisemitiska period efter andra världskriget, då ”kosmopoliter” förföljdes, Gomulka angrep judarna i Polen på sextiotalet, då de beskylldes för att sabotera tanken om en särskild polsk socialism (de utmålades bl.a. som sovjetiska agenter), Arthur Engberg var den främste svenske socialdemokratiska antisemiten, Lars Hillersbergs satirer var under 68-rörelsen öppet antisemitiska och inom rörelsen mot Israels ockupation och krig riktade mot palestinier har i sen tid antirasister spritt antisemitiska bilder. En välvillig tolkning är att de inte känt igen dem som sådana, vilket är oacceptabelt då det handlar om ledande personer med plats i riksdagen.

Denna antisemitism är potentiellt livsfarlig. Vi vet det då vi sett hur den kunnat utnyttjas politiskt i olika sammanhang. Ändå är den inte en rasism. Om det alls finns ett bevis för denna hållning beträffande rasismen, så borde det utgöras av apartheids Sydafrika. Där skilde man skarpt mellan svarta, färgade och vita. Var hamnade judarna? Bland de vita! 

Läs mer

Man kan tycka att då ett folkmord utspelas framför våra ögon så är det småsint att leta efter antisemitiska uttryck bland de berättigade protesterna mot Israels politik. Men det är inte småsint, det är nödvändigt. Varje antydan till antisemitism inom solidaritetsrörelsen med folket i Gaza och på Västbanken undergräver, ja motverkar rörelsens syfte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 15 september, 2025

Mysborgerligt om konstens överlevnad

Romantisk bild av konst och skapande. Lydia Sandgrens nya roman bland de bästa i år tycker Love Frisell. Foto: Daniel Wester.

”Artens överlevnad” är 800 sidor konstnärsromantik. Som berättelse är den lysande, men lite för trevlig.

Knappt ett halvår efter att Lydia Sandgrens bildningsroman Samlade verk gavs ut, sensommaren 2020, skedde något så otippat i svensk press som en debatt om estetik. Var den drygt över 600 sidor långa debutromanen lika bra som kritikerna skrev?

Sandgrens nya roman Artens överlevnad (Albert Bonniers förlag, 2025) är ännu längre. Under drygt 800 sidor tar den med läsaren på en resa genom Göteborg, New York och Rom i en svindlande berättelse om den stora konstens och den sanna kärlekens inverkan på människors liv över decennier. Liksom i Samlade verk utspelar sig intrigen på två plan. I det samtida får Karl Hillberg, en drygt 30 år gammal gymnasielärare tillika romandebutant, ett erbjudande att skriva en biografi över stjärndirigenten Enzo Viera av hans änka Alice. Det leder Karl till Rom och vad som finns kvar av förra seklets bildade borgerlighet. Till hans ”hjälp” finns överliggaren Mischa, hans socialt missanpassade men intellektuellt briljanta barndomsvän.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Från sportstugor till boutiquehotell

Snart är en natts sömn i Carl Larssons säng inte omöjligt – åtminstone för den som är villig att betala. Foto: Trons/TT.

Folkhemmets enkla lantställe är inte bara alltmer avlägset för de allra flesta. Nu bjuder fiffiga entreprenörer ut dem dygnsvis med kock och märkesdesign.

”Man får inte gå in med badkläder i huset, farmor ville ha det så”, skrev Tara Moshizi om svenskars försök att bevara gamla generationers vanor i sina sommarstugor. ”Hur ska jag hantera kulturkrocken på min mans släktgård?”, undrar en ”entreprenör” i en insändare i DN, som beskriver sin familj som ”livsnjutare”. Hon vill rensa bort i förråden, han vill bara ta det lugnt – precis som på farfars och farmors tid.

Precis som Moshizi skriver är allt heligt i den svenska sommarstugan. Tapeten i vår egen sitter kvar sedan 70-talet med gröna blommor. De fysiska tillskotten kan räknas på en hand: en ny soffa, två tavlor och ännu en pinnstol. Allt annat har bevarats intakt, och ibland tycker jag mig se mormor och gå runt i sina vita kilklackar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Ekonomipristagarna är för kära i sina teorier

Ekonomipristagarna Daron Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson har samlat det bästa i en ny bok som nu finns på svenska. Foto: Patrik Lundin.

Institutioner sägs förklara varför vissa samhällen blomstrar och andra faller. Men Nobelpristagarna måste till slut medge att fackföreningar är centrala för framgång. Lovisa Broström har läst ”Varför är inte hela världen rik?”

När ekonomen Daron Acemoglu tog emot nobelpriset i ekonomi 2024 sade han i sitt tacktal att ”Framtiden avgörs inte av tekniken i sig, utan av vilka institutioner vi väljer att bygga”. Den meningen belyser den motvikt som Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson vill utgöra mot den samtida teknikoptimismen. Teknisk utveckling och AI kommer inte nödvändigtvis att göra livet bättre, risken är stor att det blir tvärtom. I stället menar herrarna att det är institutionerna som kommer att avgöra om vi går mot en ljusare framtid eller inte.

Men vad är då en institution? Detta har det skrivits massor om men först nu kommer en bok på svenska med utdrag ur de mest pregnanta delarna av förra årets nobelpristagares böcker i samlingsboken Varför är inte hela världen rik?, utgiven av Volante tillsammans med Handelsbankens mediesatsning EFN. Författarna är rätt vaga på denna punkt men vi rör oss runt regler som skyddar egendomsrättigheter, uppmuntrar till brett samhällsdeltagande, ger incitament för talang och kreativitet, samt upprätthåller rättsstatsprincipen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 12 september, 2025

Avbokades från ABF – anklagas för Hamasstöd

ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson.

Organisationen Rättvisa för alla stoppas med kort varsel från att hålla evenemang i ABF:s lokaler, efter inlägg som ifrågasätter klassningen av Hamas som terrororganisation. Föreningen själva menar att ett högerdrev ligger bakom avbokningen – och beskriver beslutet som rasistiskt.

Föreningen Rättvisa för alla hade bokat en lokal i ABF-huset i Stockholm inför sin valårs-avspark den 13 september. Men under torsdagen meddelade de att evenemanget avbokats.

”Rasisterna försöker tysta oss. Etablissemanget försöker stoppa oss. Men vi växer bara starkare”, skriver organisationen på Instagram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 12 september, 2025

Sanningen om mordet på Charlie Kirk

Den högerradikala debattören Charlie Kirk sörjs i Orem, Utah. Foto: Lindsey Wasson/AP.

Den amerikanska ytterhögern fantiserar om att mata migranter till krokodiler. I Sverige jämförs människor med lupiner som ska läggas i svarta sopsäckar. Våldsretoriken känner inga nationsgränser – och allt politiskt våld måste fördömas lika hårt.

”Det borde vara offentligt. Det borde gå snabbt. Det borde sändas på tv”, sade Charlie Kirk i februari 2024 om att återinföra offentliga avrättningar. ”Man skulle kunna sälja det, finansiera staten. Det skulle kunna vara typ: ’presenteras av Coca-Cola’. Och nej, jag skojar inte. Förresten, jag skulle lätt titta in för att få se någon pedofil få huvudet avhugget.”

Mordet på Charlie Kirk är en tragedi. Ingen ska dödas eller hotas för sina politiska åsikter. Men mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Donald Trump har gjort den till sitt signum. Så här kommenterade han mordet: ”Det finns en hel del radikala vänsterdårar där ute, och vi måste bara slå skiten ur dem.” Samma man som under Black Lives Matter-protesterna framför Vita Huset efter mordet på George Floyd 2020 sade: ”Kan man inte bara skjuta dem? Bara skjuta dem i benen eller något?”

Sådana våldsfantasier återkommer ständigt i hans rörelse. Bloggaren Laura Loomer har sagt att Trump borde få ”demokrater avrättade för förräderi”, och att illegala invandrare borde ”matas till krokodilerna”. Joe Walsh, en av Charlie Kirks mentorer från Teparty-rörelsen, har sagt: ”Den 8 november röstar jag på Trump. Den 9 november, om Trump förlorar, plockar jag fram musköten. Är du med?”

Curtis Yarvin, husfilosofen i Silicon Valleys nya reaktionära höger, fantiserar öppet om att politiska motståndare ska ”skummas ihjäl” som ”kalkoner med fågelinfluensa” eller förvandlas till biodiesel.

Detta är inte anonyma nätkommentarer, utan centrala röster i den amerikanska högern. Som bara för några år sedan stormade en regeringsbyggnad med halvautomatiska vapen, för att sedan bli benådade av presidenten.

Och i Sverige?

Mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Här skriver vice statsminister Ebba Busch om en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern, som ”gläds över en meningsmotståndares död”, utan att ange en enda källa. När min kollega Jacob Lundberg hör av sig till hennes presschef Mia Widell svarar hon: ”Hon refererar till det som nu syns i olika sociala och andra medier. Se gärna kommentarsfältet på exempelvis AB på Facebook, men även Expressen och DN.” Det ser ut som mina källhänvisningar i gymnasiet.

I så fall kan jag lika gärna citera Busch egna följare, efter att hon anklagade Palestinarörelsen för att ta hit ”Mellanösterns sätt att lösa konflikter”: ”Vilka fakking djur”, ”Ta en stor kontainer och packa dom i skicka ner dom till Gaza 👍👍💪💪” och ”BLY BLY BLY”.

Men det behövs inte, för vice statsministern har själv nära till våldsam retorik. Efter påskkravallerna 2022 sade hon: ”Varför har vi inte 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare […] varför sköts det inte skarpt?”

Hon är inte ensam. Även Fokus-skribenten Anna Nachman fantiserar om en våldsvänster där ”piercade humanister skrattar rått och gottar sig åt hans död”, även det utan källhänvisning. Detta bara veckor efter att hon skrivit om ”invasiva arter” som förpestar det svenska samhället, och liknar människor vid lupiner som bör slängas ”i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Och Svenska Dagbladets Peter Wennblad, som precis kallade hela Palestinarörelsen ”livsfarlig”, försvarade för bara ett par år sedan den sverigedemokratiska presschefen Linus Bylunds uppmaning till ”journalistrugby, att man knuffar journalister”. ”Fler politiker borde vara lite mer respektlösa mot journalister”, skrev Wennblad, vilket orsakade krismöte då hans kollegor inte uppskattade att han uppmanade till våld mot dem.

Den här retoriken är inte slumpmässiga nätutbrott. Avhumaniserande kommentarer som man hittar från anonyma vänsterkonton, uttrycks på högerkanten rakt ut av ministrar, ledarskribenter och riksdagsledamöter. Inte minst hos Sverigedemokraterna, som bokstavligen drivit en trollfabrik för att sprida hat mot politiska motståndare, och vars företrädare ständigt visar sig ha samröre med nazistiska våldsgrupper. En SD-politiker i Nynäshamn har rentav skrivit att hon ville skjuta skallen av en känd kvinnlig författare.

Läs mer

Och partiet meddelar att man inte ens tänker vidta några åtgärder mot Jessica Stegrud, som precis blivit avslöjad med att förfölja och hänga ut två tonåringar tillsammans med högerextrema aktivisten Nick Alinia.

Självklart förekommer hotfulla beteenden även till vänster. Förföljelsen av Carl-Oskar Bohlin i kvällsmörkret, och flygbladsutdelningen i Maria Malmer Stenergards trappuppgång är två exempel på hotfulla beteenden som tydligt måste fördömas.

För som mordet på Charlie Kirk visar går det inte att ha dubbla måttstockar. Den som försvarar den egna sidans politiska våld försvarar allt politiskt våld. Är Ebba Busch redo att erkänna det?

Diskutera på forumet (0 svar)
Dikt/Kultur 12 september, 2025

Svensk kulturkanon – ytterligare ett utkast

Det tidiga universums ljusstarkaste galax, CR7. Här föddes den första generationen av stjärnor. Foto: ESA/TT.

Pruttesmällan

Rymden

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 september, 2025

Lämnar målburen för journalistiken

Svante Hildemar (i blått) slutar med fotbollen för att studera till journalist. Foto: Johan Nilsson/TT.

30-åriga målvakten Svante Hildeman är Superettans mest uttalade socialist. Nu lämnar han Landskrona Bois efter fyra år för att lägga fotbollen helt på hyllan. Nu hoppas han få mer tid över till journalistik.

Jag måste så klart ställa sportfrågan: Hur känns det?

– Det känns bra! Det har varit många olika känslor de senaste veckorna, och jag har väl inte riktigt landat i någon enhetlig känsla än. Först var det vemodigt och melankoliskt, men också väldigt vackert. Nu, när jag börjar komma in i lunken och vardagen som student igen, är jag taggad på livet som civil!

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)