Hur väcktes tanken på att skriva om detta ämne?
– När det var minns jag inte exakt för jag har burit på idén ganska länge. Men jag började med den på riktigt när jag var föräldraledig. Det började som ett ganska litet projekt, som ett familjeprojekt nästan i och med att min farfar och morfar är tvångsförflyttade. Det var ett sätt att närma mig min egen historia. Men sedan växte det och jag började ta in fler familjer.
I boken blandar Elin Anna Labba mer traditionellt reportageberättande med gestaltande stycken som känns skönlitterära. Jag är nyfiken på hur hon hittade fram till den formen, och om hon tvekade inför att gå in i dessa, i många fall sedan länge avlidna, människors tankar.
– Från början hade jag tänkt skriva mer av en klassiskt journalistisk bok, mer av ett reportage. Men dels var det för att jag jobbade under så lång tid, att jag samlade på mig ett oerhört stort material. Sedan hade jag ett behov av att bygga upp den här världen, att komma närmare eftersom det var så olikt det liv jag lever och alla andra samer lever i dag. Men också ett sätt att närma mig varför det gjorde så ont. Jag behövde kunna visa för läsaren varför det gjorde så ont att flytta från den här platsen, och få med hela den här andliga dimensionen, det starka bandet till marken. För annars kan man ju tänka: ”men de kan ju lika gärna bedriva renskötsel någon annanstans?”
Upplever du att historien om tvångsförflyttningarna till stor del är okänd för majoritetsbefolkningen?
– Det skulle jag säga. Det finns en väldig distans i Sverige till den samiska historien och den samiska befolkningen.
I boken återges formuleringar från det officiella Sverige där samer beskrivs med ord som ”Oförmögna, oordningssamma./…/Ett folk som behöver hjälp, till gagn för sig själva.” Det är svårt att inte känna igen den debatt kring migration som förs idag. Människor med invandrarbakgrund behöver styras för att inte bosätta sig i ”utsatta” områden och kontrolleras så att de anammar ”svenska värderingar”. Elin Anna Labba berättar att de samiska personer hon intervjuade när hon arbetade med boken identifierade sig starkt med de flyktingar som kom 2015, varav många blev placerade i norra Sverige.
Hon tycker inte heller att Sverige har gjort upp med sitt rasistiska arv och menar att hon själv skulle vilja utforska det ännu mer. Elin Anna Labba beskriver arbetet med Herrarna satte oss hit som en återtagandeprocess, och att den långa processen därför varit viktig.
– Att folk har fått läsa och lägga till och vara delaktiga. Det är inte ett så klassiskt journalistiskt sätt att jobba på, men det har varit ett viktigt sätt, för det handlar mycket om sorg.
Du skriver att kvinnorna var särskilt utsatta, och du verkar särskilt ha försökt lyfta fram deras erfarenheter?
– Jag kan tänka mig att jag känt mig närmare dem när jag har skrivit. Det har varit svårt, för det har funnits så lite material.
Hon berättar om glädjen när hon ändå hittade en två timmar lång intervju med en av kvinnorna i boken, en kvinna född på 1800-talet.
– Jag bara hoppade! Det var så sällsynt. Jag hade en man som skulle in i boken men kom ingenstans. Sen när jag hittade henne var det som om jag kom igång med att skriva. Deras historia är ju ännu mer i periferin.
Vad vill du utforska i framtiden?
– Jag tycker väldigt mycket om att jobba på det här sättet, att göra intervjuer. Och jag har hela tiden känt när jag jobbat med den här boken att det har varit så bråttom. Jag skulle vilja fortsätta där den här boken slutar, inte med tvångsförflyttningarna men med den tiden. Vid 1930- och 40-talet är det en massa konstig politik, som att samer vid den tiden inte fick bo i hus. Det är så mycket konstiga praktiker som staplas på varandra och det vore spännande att få utforska den tiden. De är också gamla, de som var med då. Det brådskar att få ner de historierna också.
