”Det finns ingen väg tillbaka”

Utrikes

Flamman: Du befann dig i Khartoum så sent som ett par dagar innan militären attackerade och upplöste de stora sittstrejken utanför militärhögkvarteret. Var det möjligt att förutspå vad som skulle hända?
Dardig: – Ingen förväntade sig att militären skulle upplösa sittstrejken. Det fanns inget som talade för det. Den sista dag jag deltog i sittstrejken vid militärhögkvarteret var förra lördagen (den första juni, två dagar innan militären anföll, övers. anm.). Stämningen var som vanligt god. Det var mycket folk där, alla planerade för hur vi skulle fira Eid tillsammans. Jag lämnade Khartoum tidigt på söndagen. När jag kom fram till Kairo och kollade min telefon på eftermiddagen såg jag vad som hänt. Att sittstrejken upplösts och att folk hade dött. Jag fick en chock.

Varför beslutade sig det Militära Övergångsrådet (MTC) trots allt att attackera sittstrejken?
– Det hände två saker i slutet på maj som jag tror var viktiga. Dels besökte militärrådets ledare Saudiarabien veckan innan allt brakade samman. Det är uppenbart att de fick stöd i Riyadh för att kväva upproret. Men det var även en generalstrejk på tisdagen veckan innan som jag tror var viktig. Frihets- och Förändringsdeklarationsstyrkorna (DFCF) kallade till strejk och hela landet stannade. Affärer, företag, banker, allt höll stängt. Flygledarna strejkade också, så flygtrafiken låg nere under en hel dag. Strejken skakade militären. De insåg då vad folket var kapabelt att göra. Jag tror att det bidrog till deras beslut att upplösa sittstrejken med våld.

Vad exakt hände den där morgonen den tredje juni?
– Janjaweed-milisen (krigsförbrytaren Muhammad Hamdan Dagalo ”Hemetis” paramilitära milisstyrka, ökänd för övergrepp under inbördeskriget i Darfur, övers. anm.) gick till attack tidigt på morgonen. Ingen hade förväntat sig detta, så det fanns ingen beredskap. Området utanför högkvarteret är enormt. Det består av en stor genomfartsled som löper längs militärbyggnaderna och flera tvärgator. Under de föregående dagarna var det folk överallt. Men vi var utspridda och utan vapen. Revolutionen har hela tiden varit fredlig. När milismännen började slå folk med pinnar och skjuta skarpt hade revolutionärerna ingen chans. Vi vet inte hur många som dog, men det är hundratals. En massa kroppar har hittats flytande i Nilen. Och milisen transporterade bort många på sina pickups. Väldigt många är fortfarande försvunna.
– Det finns flera anledningar till varför de använde Janjaweed-milisen i stället för armén. Nästan alla milismän kommer från en särskild stam i Darfur. Ingen är från Khartoum, så de har inga släktingar här. Dessutom finns det en risk att soldaterna ställer sig på folkets sida om militären mobiliserar på gatorna med olika förband och höga generaler. Det skulle kunna sluta med en militärkupp mot MTC. För militären var det enklare att attackera med Janjaweed. De har ett nytt namn nu, Snabba Insatsstyrkan (RSF), men det är samma milis och samma ledare. Hemeti är vicepresident i MTC. Militären och Janjaweed gör detta tillsammans.

Varje man och kvinna, i alla samhällsklasser, vet vad vi ska och inte ska göra. Att vi inte ska ta till vapen till exempel, för det är precis vad militären vill

Nu har det gått en och en halv vecka sedan sittstrejken i Khartoum upplöstes. Vad har hänt sedan dess?
– Situationen är väldigt problematisk. Det finns Janjaweed-män utposterade överallt i Khartoum och Omdurman (grannstaden på andra sidan Nilen, övers. anm.). De misshandlar folk efter behag och skjuter skarpt. Det har dött folk varje dag. Deras målsättning är att skapa inbördeskrig. De vill locka folket att ta till vapen. Men folket vet att detta bara skulle gynna militären.
– Dessutom är det väldigt svårt att få information om vad som händer. Direkt efter massakrerna vid högkvarteret stängdes internet ned. Under en period fungerade wifi skapligt. Ett av Sudans fyra internetbolag opererade fortfarande. Men i dag stängdes även det ned. Nu är det väldigt svårt att få information.
– Sedan igår (söndag 9 juni) har vi dock en helt ny situation i Sudan. DFCF uppmanade folket till fullständig civil olydnad. Hela landet har stått stilla i två dagar. Detta är mer genomgripande än generalstrejken för ett par veckor sedan. När man strejkar går man till jobbet och sitter på sin stol och gör ingenting. Civil olydnad, å andra sidan, innebär att man ligger hemma och sover. Ingen går ut. Khartoum har blivit en spökstad. Målet med detta är detsamma som det alltid har varit: att MTC ska lämna ifrån sig makten till en civil övergångsregering.

Vilken roll spelar andra länders regeringar i det som pågår?
– Saudiarabien, Egypten och Förenade Arabemiraten utgör en gemensam axel. De vill att militären ska styra. Det gynnar dem. De ger MTC sitt stöd, framförallt ekonomiskt. Sedan finns Qatar, som alltid stöttar Muslimska brödraskapet. I Sudans fall innebär det att de stödde al-Bashirs regim hela vägen till slutet. Al-Bashirs regim var både militärledd och islamistisk. Det gjorde Sudan väldigt annorlunda än de flesta andra diktaturer i regionen
– Sedan har vi EU och USA. Jag vet inte exakt vad de vill, men de vill väl ha stabilitet. Om det blir inbördeskrig i Sudan nu skulle det vara som en jordbävning i hela regionen. Tchad skulle ryckas med, och Sydsudan och kanske Eritrea. Det vill ingen. Det skulle även leda till flyktingströmmar till Europa, vilket EU är rädda för.
– Det land som hittills spelat den mest positiva rollen är Etiopien. Deras premiärminister Abiy Ahmed var i Khartoum förra veckan. Han försökte förhandla och bjöd in representanter för MTC och DFCF till Etiopiens ambassad. De kom inte så långt dock. Ett par av oppositionssidans representanter arresterades strax efter att de lämnat ambassaden. Det verkar ha släppts nu, men det visar att militären inte går att förhandla med.
– Det sudanesiska folket har i varje fall stort förtroende för Etiopien och Abiy Ahmed. De har haft en bra utveckling de senaste åren sedan han tog över och införde civilt styre. Etiopien är en viktig spelare i regionen. Afrikanska unionens högkvarter ligger i Addis Abeba (AU stängde av Sudan efter massakern, reds. anm.).

Vad tror du kommer hända under dagarna och månaderna som kommer?
– Under de närmaste dagarna kommer den civila olydnaden att fortsätta i Sudan. Militärrådet försöker skrämma folk med våld med det fungerar inte. Även om de skulle döda en miljon människor kommer vi att fortsätta.
– På längre sikt är det svårare att säga, men jag är säker på att revolutionen kommer lyckas. Jag har varit positiv ända sedan protesterna började i december och jag är det fortfarande. Alla jag pratade med när jag var i Sudan nyligen är säkra på att det kommer en förändring. Det finns ingen väg tillbaka. Jag tog bussen till Khartoum från Kairo och även i öknen träffade jag folk som talade om politik, civilt eller militärt styre, sittstrejken och revolutionen. Det var otroligt. Hela landet är verkligen med.
– Medvetandet i Sudan är väl utvecklat. Varje man och kvinna, i alla samhällsklasser, vet vad vi ska och inte ska göra. Att vi inte ska ta till vapen till exempel, för det är precis vad militären vill. Många man pratar med här i Egypten avfärdar det som händer i Sudan. De säger saker som att: ”det är precis som i Egypten. Militären kommer att vinna. Det finns inget hopp. Det kommer bli som i Egypten eller Libyen eller Syrien”. Men de förstår inte att vi har haft revolutioner och militärkupper sedan 1950-talet. Det sudanesiska folket är väldigt medvetet. De har sextio års erfarenhet. Det är därför jag är optimistisk trots allt som hänt.