”Det första man måste begripa är att kapitalisterna inte vill ha demokrati”

Nyheter

I Hongkong sträcker sig de internationella bankernas skyskrapor mot himlen. När det är dimma, och det är det ofta, kan man ibland inte se översta våningen från gatan nedanför.

Jag pratar med ung man – jag tror i alla fall att det är en ung man – som kallar sig kamrat Pascha.
Mer får jag inte veta om honom. Det kan vara farligt att berätta.

Pascha är en del av organisationen Socialist Action, och av det socialistiska motståndet mot Fastlandskinas kommunistparti. Flera av hans partikamrater har gripits eller tvingats försvinna de senaste åren. På bilder de tar på demonstrationer suddar de alltid ut sina ansikten innan de offentliggörs.

Några har beviljats politisk asyl i utlandet, bland annat i Sverige.

– Jag vill inte gå in på detaljer av säkerhetsskäl. Men min organisation vill tacka de aktivister i ditt land som har kämpat för att försvara asylrätten. Det är ett viktigt bidrag till kampen för demokratiska rättigheter överallt, säger Pascha till Flamman.

Nej, det har inte varit speciellt lätt att vara socialist i Hongkong de senaste åren. Och för kamrat Pascha och hans kamrater blev situationen precis ännu sämre.

Det var i februari 2019 som protesterna bröt ut.

Hong Kongs chefsminister Carrie Lam lade då fram ett förslag till en förändrad utlämningslag. I praktiken skulle den innebära att dömda Hongkongbor kan utlämnas till fastlandet. Kort därefter utökade hon förslaget: även personer som bara är misstänkta för brott ska kunna utlämnas.

I slutet på mars protesterade tusentals Hongkongbor på gatorna mot den nya lagen. En månad senare var de tiotusentals. I mitten av juni demonstrerade mer än en halv miljon människor.Carrie Lam har senare berättat att hon under den här perioden inte ens vågade visa sig utomhus för att gå till frisören.

Polisen svarar på demonstrationerna med pepparsprej, tårgas och gummikulor. Vid ett tillfälle skjuter de skarpt mot en folkmassa. En demonstrant omkommer.

Men polisens repression tycks ha motsatt effekt. I stället för att skingra demonstranterna, ökar trycket.

– Hongkongpolisens våld var en faktor som stärkte protesterna under förra året. Regeringar överallt, vi ser samma sak i USA, är skakade av att de plötsligt upptäcker att ungdomarna är orädda och att samhällets ilska är som en vulkan, säger Pascha.

I september, efter att ha skjutit upp och ändrat i utlämningslagen flera gånger, meddelar Carrie Lam till slut att den dras tillbaka fullständigt.

– Låt oss byta konflikter mot samtal, sa hon i ett kort tv-framträdande. Internationella medier rapporterade förtjust.

I New York Times jämförde en kolumnist protesterna med superhjältefilmen Avengers: infinity war. Bland demonstranterna själva var både USA:s och Storbritanniens flaggor en återkommande accessoar. Hongkongs unga, kunde man läsa, hade tagit ett avgörande steg mot att frigöra sig från kommunismens ok och uppgå i västländernas upplysta demokratiska gemenskap.

För Hongkongs socialister stämmer den bilden dessvärre rätt dåligt med verkligheten. Till att börja med anser de inte att det finns någon kommunism att frigöra sig från.

– Det finns inget socialistisk eller antikapitalistiskt med den stat som det så kallade kommunistpartiet styr. Det är en brutal och auktoritär kapitalistisk regim, men med en statsledd modell, säger Pascha till Flamman.

Samtidigt menar han att det västerländska stödet för protesterna ofta är hycklande.

– Västerländska kapitalister har stöttat regimen i årtionden, det är bara nyligen man kan se en viss attitydförändring. För så sent som för fem år sedan vägrade Sveriges statsminister kalla landet för en diktatur. Det var pinsamt.

Han fortsätter:

– Det första man måste begripa är att kapitalisterna inte vill ha demokrati vare sig i Hongkong eller Kina. Historien om hur västerländska företag strömmade in i Kina sedan 1980 för att sprida demokrati var alltid en lögn. De flyttade till Kina för att dra fördel av världens största lågavlönade arbetsstyrka, på en plats där fackförbund är förbjudna.

Sedan britterna lämnade över sin före detta koloni till Kina 1997 har Hongkongborna åtnjutit vissa friheter som saknas på fastlandet. Tryck och yttrandefriheten är inte officiellt begränsad, och näringslivet – kanske framförallt det utländska – har friare tyglar. Men Hongkong är fortfarande ett brutalt klassamhälle. Bostadspriserna är bland de högsta i världen – snittpriset för en bostad var 2019 över tio miljoner kronor. Väldigt låga skatter på kapital och företagande innebär också att regionen har världens största inkomstklyftor. I skuggan av bankerna och de luftkonditionerade köpcentren sover vissa av de fattigaste, bokstavligt talat, i stålburar.

Regionen är också hem för över 400 000 migrantarbetare, som ofta beskrivs som närmast livegna; de flesta jobbar som hembiträden och bor hemma hos sina arbetsgivare. I tjänst 24 timmar om dygnet, med en ledig dag i veckan och minimal lön.
– Vi socialister är aktiva som en minoritet i massdemonstrationerna för demokrati, säger Pascha, och vi försöker förklara att kapitalisterna attackerar demokratin och att kampen därför inte bara kan vara för demokratiska rättigheter, utan också mot kapitalism.

Efter en vinter och en vår där fokus låg på coronaviruset, bestämde sig Peking att ytterligare skärpa sin kontroll över Hongkong. I mitten av april i år meddelade man att de senaste två decenniernas politiska princip ”en nation, två system” i praktiken var upplöst. Kinas byrå för Hongkong och Macau har därefter bestämmanderätt över området. Vem som helst kan numer gripas om de misstänks syssla med ”upproriskhet”. Pascha beskriver det som att alla invånare i Hongkong därmed ”blir Gui Minhai”, den svenska förläggare som bortfördes av vad som tros vara Pekings säkerhetstjänst.

– Facebook, Youtube, och många mediesajter kan komma att förbjudas, precis som på fastlandet. Den nya lagen innebär att diktaturen bestämmer allt. Deras Gestapo kan gripa vem de vill, säger Pascha.

Men allt eftersom Hongkong åter öppnar efter vårens nedstängning har protesterna, så smått, återupptagits. Och Pascha tror inte att Peking har flyttat fram sina positioner för att man såg en möjlighet när världen var distraherad av en pandemi. Tvärtom är den nya lagen en konsekvens av att Kina skakats i grunden.

Under hösten 2019, redan före coronavirusets utbrott, kunde ekonomer konstatera att Hongkong inträtt i en recession. På fastlandet räknar man i år med negativ tillväxt för första gången på decennier. Arbetslösheten närmar sig 20 procent och många kan räkna med stora löneminskningar. Samtidigt har hanteringen av coronaviruset, trots försök att vända det till en propagandafördel, kostat Kina mycket i internationellt anseende. En av regeringens egna tankesmedjor publicerade nyligen uppgifter som gör gällande att det inte varit så skamfilat sedan massakern på Himmelska fridens torg 1989.

– En diktatur som inte är fruktad kommer inte att överleva. Så Xi Jinping införde den nya lagen i Hongkong som en maktdemonstration, för att ta ögonen från den krympande BNP:n och pandemin, säger Pascha.

Men trots lagen menar Pascha att Hongkongs oppositionella är väl förberedda. Samma dag som lagen drevs igenom sköt försäljningen av VPN-tunnlar, som används för att maskera sina aktiviteter på nätet, i höjden. Och trots ett förbud mot folksamlingar på fler än åtta personer genomförs så gott som dagliga protester, om än i mindre skala än tidigare.

Problemet är enligt Pascha snarare att de vill för lite. Inom rörelsen i stort finns ett motstånd mot att ”bli för politiska”, av rädsla för att det ska splittra det breda kollektivet av demonstranter. Och även om fastlandets svar på demonstrationerna för stunden tycks
sammansvetsa motståndet, finns det få gemensamma, långsiktiga politiska mål.

Pascha anser inte att en nationell suveränitet för Hongkong, som stora delar av proteströrelsen nu kräver, är tillräckligt. Frågan är om det ens är uppnåeligt med mindre än att regeringen i Peking faller.

– Det är problemet med diktaturen, som också är en militär supermakt. Diktaturer sysslar inte med demokrati. De sysslar inte med självständighet. Det finns inget exempel i världshistorien på en diktatur som har gjort den typen av eftergifter. Demokrati och – om det nu är vad folket vill ha – självständighet, kan bara vinnas genom att diktaturen besegras.

Och diktaturen, menar han, kan bara besegras tillsammans med arbetarklassen.

– Kampen måste spridas till den kinesiska arbetarklassen, som utstår ännu större förtryck och motstånd än massorna i Hongkong.

Det låter avlägset. Men hanteringen av Hongkong tyder på att åtminstone en person– Xi Jinping – tror att det kan hända.