Tidiga vårar, rekordvärme och torka. I Sverige har vi vant oss vid klimatförändringarna. Men varför inte ta det onda med det goda och njuta när man kan? Så tänker många göteborgare denna 24-gradiga aprilfredag, när solen gassar över Slottsskogen. Knappt en gräsfläck är ledig. Engångsgrillarna sprider en kolbränd doft över den tidigt grönskande parken. På gallren blandas oxfiléer och flintastekar med vegetariska quorn-biffar och tzay-spett, produkter som blivit alltmer bekanta i takt med de senaste årens ökade klimatmedvetenhet. Enligt Djurens Rätt är runt 10 procent av svenskarna vegetarianer eller veganer. Perfekt, då borde väl också utsläppen från livsmedelssektorn ha minskat i Sverige? Inte alls. För samtidigt som fler väljer vegetarisk kost har köttkonsumtionen i Sverige ökat med 45 procent sedan 1990. En utveckling som är förödande för klimatet.
– Köttkonsumtionen leder till ökade utsläpp, bland annat i form av avskogning på grund av ökat behov av markarealer och metangas som släpps ut av idisslande djur, förklarar Martin Persson, docent i geo- och miljövetenskap vid Chalmers. Han framhåller samtidigt att det är stor skillnad mellan olika typer av animalieproduktion: kyckling och gris kräver inte lika mycket mark och påverkar klimatet mindre än idisslande djur som kor. Via rapar och fisar släpper korna ut stora mängder metangas, vars klimatpåverkan är långt större än koldioxid.
I sin helhet står animalieproduktionen för runt 15 procent av de globala utsläppen. I Sverige släpper köttätandet ut lika mycket växthusgaser som alla bilar och lastbilar tillsammans. Men som Martin Persson understryker är det inte bara kornas fisar och grisarnas avföring som påverkar klimatet. När skog huggs ner för att skapa utrymme minskar jordens förmåga att absorbera koldioxid. En sak har dessutom gris, kyckling och ko gemensamt: De måste alla äta. Och de äter i stor utsträckning sojabaserat djurfoder. Detta på grund av dess effektivitet – soja ger mer protein per hektar än andra grödor. Detta har fått världens sojaproduktion att tiofaldigas de senaste femtio åren och i dag täcker den över en miljon kvadratkilometer av jordens landområden. Mer än två gånger Sverige alltså. Världsnaturfonden räknar dessutom med att sojaarealen kommer att ha fördubblats till 2050.
Men tvärtemot vad man först kan tro är det inte ökad efterfrågan på tofu och sojafärs som ligger bakom expansionen – det gör i stället mänsklighetens ökande efterfrågan på kött- och mjölkprodukter. Enligt Världsnaturfonden går 75 procent av den globala sojaproduktionen till djurfoder medan runt sex procent går till mänsklig matkonsumtion, framförallt i Asien.
Sojan invaderar taktfast jordens kvarvarande vildmarker. I ett land, mer än tusen mil från oxfiléerna i Slottsskogen, är det tydligare än i övriga världen: Paraguay. Vid gränsen till Brasilien och Argentina ligger Atlantskogen vars täta djungel har försörjt lokalbefolkningen under årtusenden. I dag finns den knappt kvar. Enligt Världsnaturfonden har 87 procent av den paraguayanska delen skövlats för att bereda plats åt ”det gröna guldet”. Belén Romero, aktivist i urfolks- och småbrukarorganisationen Organización de Mujeres Campesinas e Indígenas (Conamuri) från gränsområdet Alto Paraná, har följt utvecklingen på nära håll och såg under sina tonår hur Atlantskogen blev till sojafält:
– Allt har förändrats radikalt. För femton år sedan fanns det oändligt med skog här. Alta Paraná var känt för sin ogenomträngliga djungel. I dag är den totalt nedskövlad. Det enda som återstår är enorma sojaodlingar så långt ögat kan nå, säger Belén.
Glädjen i hennes röst när hon berättar om sin naturnära barndom med vilda djur förbyts i sorg när hon beskriver dagens situation:
– När jag var liten lärde mina föräldrar mig att simma i floderna som fanns i djungeln. De var djupa och fulla av liv. Ett naturens underverk som i dag antingen har torkat ut eller är fyllda av sand på grund av erosionen som uppstår efter att marken skövlats.
Som småskalig jordbrukare tillhör Belén ett utdöende släkte. En gång försörjde de landet med ekologiskt hållbar produktion. I dag finns de knappt kvar. Bristen på jordbruksmark och våldsamma avhysningar från multinationella storföretag har tvingat runt en miljon människor att lämna sina hem. En sjundedel av Paraguays totala befolkning. De flesta av dem hamnar i marginaliserade områden kring huvudstaden Asunción. En svår omställning, som Belén Romero har upplevt personligen:
– Jag kommer från en jordbrukarfamilj, men mina föräldrar tyckte länge att jag borde flytta till staden. Som de flesta andra såg de ingen framtid för en ung person på landsbygden. Jag åkte därför iväg under två år för att utbilda mig, men lyckligtvis är jag nu tillbaka. Som jordbrukare led jag oerhört i staden. Det var en radikal förändring… En typ av våld som den kapitalistiska produktionsmodellen för med sig. Medan vi bönder är självförsörjande går livet i staden ut på att köpa sin mat. Ingen ger dig någonting, säger hon.
Glädjen i hennes röst när hon berättar om sin naturnära barndom med vilda djur förbyts i sorg när hon beskriver dagens situation
Utöver de multinationella giganternas utbredning finns ett annat skäl till de paraguayanska böndernas massflykt: Roundup. Det låter som ett begrepp inom baseball. I Paraguay är dock befolkningen mer än bekant med det ökända bekämpningsmedlet, som i vardagligt språk kallas för mata todo – ”dödar allt”. Användningen av Roundup ökade kraftigt när Monsanto 1996 lanserade den genmodifierade sojavarianten Roundup Ready. Som namnet antyder är plantan framtagen för att motstå Roundup, som av en slump är skapad av samma företag. Sedan sojaboomen tog fart i Paraguay har Roundup därefter dödat det mesta som inte är Roundup Ready:
– Vi lider djupt av besprutningen. Varje dag andas vi in gifterna från sojafälten. Våra skördar blir förstörda. Vi odlar hierba mate (en sydamerikansk teblandning) och vid två tillfällen under det senaste året har odlingarna blivit förstörda på grund av besprutningen som blåser in från de närmaste sojafälten, säger Belén som också berättar att befolkningen i området lider svårt av sjukdomar som härleds till bekämpningsmedlen. Enligt Oxfam kan mag- och luftvägsrelaterade sjukdomar såväl som leukemi och lymfom kopplas samman med de bekämpningsmedel som används i Paraguay.
Varför har då den här extrema utvecklingen skett i just Paraguay? För att svara på det beger vi oss från den nedskövlade Atlantskogen till Universidad Nacional i huvudstaden Asunción, där den välkände ekonomen Luis Rojas länge kritiserat landets enligt honom ohållbara tillväxtmodell.
– Sojaboomen har skapat stor rikedom hos ett fåtal, men fört med sig höga sociala kostnader i form av fattigdom, marginalisering, migration och enorm ekologisk förstörelse genom avskogning och föroreningar på grund av av bekämpningsmedel, förklarar han.
Sojan fick ordentligt fäste i Paraguay mot slutet av 70-talet. Jordägandet hade då förändrats radikalt efter att militärdiktatorn Alfredo Stroessner (1954-1989) börjat dela ut odlingsmarker till vänner och allierade: militärer, politiker, företagare och regimvänliga. Detta ledde till en enorm koncentration av markägandet. I takt med att den internationella efterfrågan på soja steg under de kommande decennierna började storföretagen att köpa ut och rent av avhysa småbönder och ursprungsbefolkning för att säkra nya odlingsmarker. Detta har lett fram till en situation där 2 procent av befolkningen äger 85 procent av jordbruksmarken. Samtidigt är sojaodling en högteknologisk och mekanisk process, vilket kräver stora investeringar. Investeringar som ofta bara multinationella bolag har råd med. För att locka dessa har regeringen i princip låtit utländska sojaproducenter agera skattefritt i landet – sojan generar runt 30 procent av BNP men står bara för 2 procent av skatteintäkterna. Samtidigt blir bönderna utan sysselsättning på grund av sojans mekaniska produktion. Allt detta placerar landets stabila ekonomiska tillväxt under de senaste 15 åren i ett annat ljus, enligt Luis Rojas Villagras:
– Tillväxten fördelas inte utan stannar i toppen av produktionskedjan. Produktionen är koncentrerad till stora och medelstora gårdar. Det är en oligopolisk marknad, där sex, sju multinationella företag står för runt 80 procent av sojaexporten. Dessutom beskattas sojasektorn knappt av staten, så därigenom sker ingen fördelning av rikedomen, säger han och påpekar att monokulturen av soja inte bara marginaliserat stora delar av befolkningen. Den har också höjt matpriserna.
– Monokulturen påverkar också städerna då det nu produceras ett färre antal livsmedel på grund av den specialiserade sojaproduktionen. Matpriserna blir därför dyrare dag för dag, även på landsbygden, eftersom man nu är beroende av att importera livsmedel.
Problemen med sojans utbredning sträcker sig dock långt utanför Paraguays gränser. I Brasilien, världens näst största sojaproducent efter USA, har man likväl under det senaste decenniet lyckats hejda sojans framfart och freda Amazonas genom det så kallade ”sojamoratoriet” från 2006. Avtalet är en överenskommelse mellan jordbruksindustrin, civilsamhället och regeringen som skyddar regnskogen och dess ursprungsbefolkning från nya sojaodlingar såväl som köttproduktion. ”Sojamoratoriet” har fram till i dag varit framgångsrikt och avskogningstakten har minskat drastiskt. Nu hotas dock avtalet av den nytillträdde, klimatförnekande presidenten Jair Bolsonaro, vars jordbruksminister Tereza Cristina Dias har lovat att öppna 20 procent av Amazonas för exploatering.
Den brasilianska regeringens riktning har fått många att fasa inför framtiden. Brasilien är ett land där miljöengagemang är förenat med livsfara – 57 miljöaktivister mördades i landet under 2017 enligt den brittiska människorättsorganisationen Global Witness, något som påvisar hur svårt det kan vara att slåss mot starka ekonomiska intressen. Samtidigt kan inte ”sojamoratoriets” framgångar förnekas och på Chalmers i Göteborg ser man det som ett positivt exempel.
– ”Sojamoratoriet” i Brasilien är ett exempel på att det genom engagemang faktiskt går att styra bort från avskogning av Amazonas, säger Martin Persson men påpekar att så länge det finns stor efterfrågan på soja kommer det bli svårt att motverka dess expansion. Han är också tydlig med att vår kost måste bli betydligt mer växtbaserad för att vi ska kunna nå FN:s klimatmål, något organisationen själv understryker i sin senaste miljörapport Global Environment Outlook 2019. En av lösningarna som föreslås är en köttskatt som kan styra konsumenterna mot mer hållbara växtbaserade livsmedel.
Frågan är vad parkbesökarna, fyra spårvagnsstationer bort från Chalmers, i den alltjämt grillröksdoftande Slottsskogen skulle tycka om ett sådant förslag. Vad gör väl en oxfilé för skillnad?
