I dag avgörs det demokratiska primärvalet i Iowa och än så länge ser det ljust ut för Bernie Sanders. Sanders, som konsekvent har haft en socialdemokratisk profil, leder i vissa undersökningar med sju procentenheter.
Joe Biden, tidigare en favorit, ligger på tredje plats. Att det går sämre för Biden, det så kalllade mittenalternativet, som också konsekvent har betett sig som en obehaglig farbror på släktfesten, är en lättnad. Men ju bättre det går för Sanders, desto snabbare och hårdare blir attackerna mot honom. Nu senast: Bernie har problem med kvinnor. Det här är någonting som har hemsökt Sanderskampanjen sedan inför förra valet, då han konkurrerade mot Hillary Clinton. Hans supportrar beskrevs som vita, priviligierade män – oftast, ironiskt nog, av vita, privilegierade kvinnor – och namnet ”Bernie Bros” fastnade. Nu har Elizabeth Warren använt sig av samma taktik, och menar att Sanders har sagt att en kvinna inte kan bli president, någonting han själv förnekar. Utöver det sade Hillary Clinton i en intervju att ”ingen gillar” Bernie Sanders.
Intressant, med tanke på att hon av erfarenhet borde veta att man kan vara ogillad och ändå kandidera.
De här attackerna är förutsägbara, och handlar främst om stridigheter inom det egna partiet, och partiets relation till kapitalet. Republikanerna är Coca-Cola, Demokraterna är Coke Zero, och mediecirkusen försöker få oss att tro att det är en rejäl smakskillnad. Men Bernie Sanders är någonting annat.
Sannolikheten att Bernie Sanders skulle bli president är också minimal. Det absolut troligaste är att Donald Trump blir omvald och att världen utsätts för ytterligare fyra år av hans styre.
Men vare sig Bernie Sanders faktiskt blir den demokratiska kandidaten eller inte har kampanjen haft en tydlig effekt på organisering vänsterut i USA. Socialdemokratiska demokratiska kandidater är, i en amerikansk kontext, ungefär lika ovanliga som Donald Trumps ödmjuka stunder.
Sanders värde ligger dock inte i honom själv, utan i de nätverk och rörelser som bär upp honom – och som måste överleva hans förlust. Det är de, snarare än Sanders själv, som hotar det demokratiska etablissemanget, deras stenhårda centrism och deras ytliga progressivitet.
Nyligen fick vi ett liknande exempel i Storbritannien. Jeremy Corbyn förlorade mot Boris Johnson och avgick som partiledare – men svaret på det har från vänsterhåll inte varit att dra sig undan från organiseringen, problemformuleringen eller ens från partiet. Det är stärkande att se och viktigt att komma ihåg – särskilt i en tid då många sätter sitt hopp till vänsterpopulistiska ledare som gör sig bra på t-shirts och pins.
Det vore stort om Bernie Sanders vann i Iowa – men rörelsen är alltid större än honom