Utrikes

”Det handlar om överlevnad nu”

Den ukrainska vänstern splittrades i förhållandet till Majdan-rörelsen. Yngre och mer frihetliga organisationer anslöt sig medan de äldre rörelserna tog ställning mot den. Många stora organisationer förhåll sig dock neutrala. Foto: Efrem Lukatsky/AP/TT.

Fyra år efter att Majdan-demonstrationerna bröt ut i protest mot ett skrotat samarbetsavtal med EU befinner sig Ukraina i ett lågskaligt inbördeskrig. Samtidigt har rapporteringen om vad som hände ofta varit tendentiös. En person som har försökt nyansera beskrivningen av Majdan-rörelsen och vänsterns roll däri är sociologen Volodymyr Isjtjenko.

Utrikes

Under flera månader, mellan november 2013 och maj 2014, pågick stora och tidvis våldsamma protester i Ukraina. Demonstrationerna ägde rum över hela landet, men sitt epicentrum hade de på Självständighetstorget – Majdan Nezalezjnosti – i Kiev, som gav namn åt hela rörelsen. Rörelsen var dock kontroversiell. Det som liberal media beskrev som en folklig frihetskamp mot en korrupt och Putinstyrd regim, beskrevs i viss vänstermedia som en fascistisk statskupp orkestrerad av USA.

Volodymyr Isjtjenko är sociolog på Polytekniska institutet i Kiev, där han studerar sociala rörelser. Under 2014 och 2015 skrev han ett antal artiklar om Majdan-protesterna i brittiska The Guardian, och på uppdrag av tyska Die Linke i EU-parlamentsgruppen GUE-NGL lämnade han i december 2015 en rapport om den ukrainska vänstern och Majdan-protesterna. Flamman träffade honom i ett regnigt Kiev.

Alla hatar kommunisterna
Hur mår egentligen den ukrainska vänstern?

– Den är i stort sett icke-existerande. Det finns såklart personer som identifierar sig som vänster, men om du menar organisationer och partier så kan man säga att de har gått under jorden. Kommunistpartiet förbjöds (i december 2015, reds. anm.), vilket de överklagade till ukrainsk domstol och skulle överklaga till Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Så tekniskt sett är de ju inte förbjudna än, men de är så rädda för repression och attacker från extremhögern att de har reducerat sin offentliga verksamhet till nästan ingenting.

– Och deras rädsla är helt befogad, för det har skett våldsamma attacker mot kommunister på senare år. Vanligtvis utförs attackerna av radikala nationalister. Efter 2014 har deras lokaler attackerats och utsatts för brandattentat, och några av deras aktivister har blivit misshandlade och vissa har blivit anhållna av polis.

– De högerextrema hatar kommunisterna, inte bara för att de är kommunister, men också för att de stöttade den förre presidenten Janukovytj före 2014 som en del av koalitionen, och för att en del av kommunisterna har stöttat separatisterna. Kommunistpartiet i Ukraina är en lätt syndabock; de kan inte försvara sig, alla hatar dem. Ingen bryr sig om dem.

Ukrainas kommunistparti (KPU) har gått från en toppnotering på 25,4 procent av rösterna i parlamentsvalet 1998 till att åka ur parlamentet 2014. Har partiet fortfarande medlemmar?

– Antalet medlemmar sjunker hela tiden. Senast jag kollade hade de tappat hälften. De var ett stort parti, och deras medlemmar var inte bara pappersmedlemmar. Många var aktivister, och även om en stor del av dem var gamla aktivister, så var det människor som trodde på något. De flesta ukrainska partier är oligarkiska laissez-faire-projekt. Det finns inget ideologiskt medlemskap, och inga ideologiska aktiviteter. Undantaget är extremhögern. Kommunistpartiet var också ett undantag, men nu tappar de väldigt mycket folk.

Vänster utan arbetarrörelse
Hur ser det ut med arbetarrörelsen? Är inte fackförbunden en del av den ukrainska vänstern?

– Nej, inte över huvud taget. Först och främst är arbetarrörelsen väldigt svag, i alla fall i jämförelse med i Västeuropa. De traditionella fackförbundens uppbyggnad är en direkt fortsättning av Sovjetunionen. I Sovjetunionen så var de inte avsedda att försvara arbetare utan skulle mer vara en påbyggnad på statsapparaten, och kanske omfördela lite förmåner mellan arbetarna. De har ingen erfarenhet av att försvara arbetarnas rättigheter, av strejker eller att mobilisera. Det finns en del fristående fack som är relativt stora och har viss erfarenhet av arbetarkamp, men de viktigaste kamperna skedde på 90-talet.

– Under revolutionerna i Ukraina, 1990, 2004 och 2014, skedde inga större strejker. Till skillnad från i många andra fredliga revolutioner har arbetarrörelsen inte utgjort en viktig del här. Det fanns inget oppositionsparti som hade en stark koppling till en stark arbetarrörelse, för vi har ingen sådan.

– Men det är inte bara facken som är svaga. Feministerna och miljörörelsen är är också väldigt svaga. HBT-rörelsen växer för att den är viktig för den nya regeringen som vill visa att man närmar sig Europa, men den är också svag. 1 000 Pride-supportrar försvaras av flera tusen poliser. Det är så det har sett ut i Ukraina de senaste åren. Civilsamhället i stort är svagt, och i synnerhet den progressiva och liberala delen är svag. Den domineras av nyliberala fristående organisationer. Många av dem är beroende av bidrag från västliga stiftelser. Den starkaste delen av det ukrainska civilsamhället är radikala nationalister.

– Det fanns delar av vänstern som stöttade Majdan, det fanns delar av vänstern som aktivt inte stöttade den, och så fanns det delar som hamnade mitt emellan. Det var väldigt splittrat. Kommunistpartiet stöttade regeringen och sade inledningsvis att de förstod varför folk protesterade, men att demonstranterna blev exploaterade av oppositionen. Så det var en mjuk kritik. Efter att Majdan-demonstranterna började riva Leninstatyn (i Kiev, reds. anm.) tog Kommunistpartiet tydligare avstånd från oppositionen. De började att fokusera alltmer på högerextrema element i Majdanrörelsen. Den nya vänstern var dock väldigt splittrad. De flesta från den frihetliga vänstern och anarkisterna stöttade Majdan, och de flesta marxister och marxist-leninister var emot den. Men det fanns även marxister som stöttade Majdan, och anarkister som var väldigt kritiska.

Rumsren extremhöger
Finns det något framtidshopp för den ukrainska vänstern i dag?

– Frågan handlar snarare om huruvida det finns en framtid för själva landet. Jag har börjat inse att landets framtid hänger mer på vad som beslutas i Washington, Moskva och Bryssel än vad än folk i Kiev, Donetsk eller Lviv tänker, demonstrerar mot eller röstar på. Det är stormakterna som beslutar om Ukrainas framtid, och de bryr sig om sina egna intressen – inte om det ukrainska folkets väl. När man tänker på det blir frågan om Ukrainas vänster helt irrelevant. För den ukrainska vänstern handlar det om bara om överlevnad nu genom att stärka våra organisationer – och att växa upp.

Hur ser hotet från extremhögern ut i dag?

– Den ukrainska extremhögern är inte parlamentariskt stark men de har en utomparlamentarisk makt som är helt unik. Ingen annanstans i Europa kan extremhögern kommendera sina egna militära enheter med flera tusen beväpnade män. Folk brukar jämföra till exempel hur många som röstade på Svoboda och hur många som röstade på Le Pen i Frankrike, där Le Pen fick över 30 procent av rösterna medan Svoboda inte ens kom in i parlamentet. Då drar de slutsatsen att det knappt finns fascister i Ukraina. Men titta på gatorna! Deras organisationer är de mest aktiva, och de har flest anhängare på gatorna.

– Liberalerna, varav många i själva verket är moderata nationalister, väljer gång på gång att alliera sig med extremhögern. Eftersom de helt saknar egna möjligheter till mobilisering går de med på allt möjligt, som till exempel den politiska utrensningen av kommunismen. Nazisterna är ett reellt hot mot till exempel romer. Det har varit en våg av attacker mot romers läger, initierat av extremhögern. Det finns liberaler som har stöttat attackerna, och i vissa av pogromerna har journalister deltagit. Journalister från stora ukrainska tv-stationer bjöd faktiskt in högerextrema för att gå och förstöra romernas läger. En del poliser har deltagit också.

– Grupp C14 är ett exempel på en nynazistisk organisation. De har klassats som terrorister av nätverket Terrorism Research and Analysis Consortium. Två av deras medlemmar står åtalade, misstänkta för mord på en rysk journalist 2015. Vi misstänker att de ligger bakom attacken på en av våra kamrater som blev knivhuggen nära sitt hem. De filmade attacken och livestreamade den på nätet. C14 var de som först inledde pogromerna mot romer, och de skröt om det på Facebook. Det har lett till att andra grupper inspirerats. I ett läger i Lviv-regionen dödades en man och tre personer hamnade på sjukhus. BBC Ukraine, Radio Liberty och en lokal liberal radiostation har gjort väldigt mjuk rapportering om C14. De skönmålar dem och säger att de är ”äkta patrioter”, att det de gör kanske inte är så bra men att de har goda intentioner. De får även statliga medel för nationalistisk patriotisk utbildning.

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

  • Ukraina

Utrikes