När EU-kommissionen förra veckan lade fram ett förslag på en ”återhämtningsfond” för de medlemsländer som drabbats värst av coronakrisen dröjde det inte länge innan superlativen stod som spön i backen. Det är också på flera sätt en förvånansvärt ambitiös plan för att komma från en konservativ kommission. Ursula von der Leyens förslag är en bearbetad version av det som lades fram av Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Emmanuel Macron veckan innan. Totalt ska 750 miljarder euro delas ut, varav 500 i bidrag och resten i form av lån. Kommissionen föreslår en höjning av taket på EU:s budget med 0,6 procent för att med budgeten som säkerhet kunna belåna sig på finansmarknaderna. I praktiken innebär detta att finansieringen sker i form av höjda medlemsavgifter. De uppbådade summorna ska sedan spenderas under perioden 2021-2024. Eftersom pengarna är tänkta att gå till de som drabbats värst av pandemin ser de föreslagna summorna för medlemsländerna olika ut. Italien får till exempel 82 miljarder i bidrag, Spanien 77, Frankrike 39, Polen 37 och Tyskland 29 miljarder euro.
I praktiken handlar det om en tillfällig skuldsammanslagning, något som ansågs otänkbart fram till för bara ett par veckor sedan. Dittills hade alla diskussioner om så kallade euroobligationer, eller coronaobligationer som de nu kallas, kört in i väggen då de nordeuropeiska länderna med Tyskland i spetsen avvisat varje sådant förslag. Vad hade hänt som plötsligt fick Merkel att vända på klacken? Svaret finns i den tyska staden Karlsruhe, där den tyska konstitutionsdomstolen sitter. I början av maj beslutade domstolen att olagligförklara den tyska centralbankens deltagande i den Europeiska Centralbankens stödköp av europeiska statsobligationer, som hade inletts 2015 för skydda euron från kollaps. Detta om inte ECB lyckades presentera övertygande bevis för att den inte frångått sitt eget regelverk. Det var inte så mycket hotet om ett tyskt tillbakadragande från euron som signalen som domen skickade till finansmarknaderna och de sydeuropeiska länderna som fick Merkel att byta fot. Domstolens kritik hade kastat obekvämt starkt ljus på den uppenbara svagheten i eurosystemet, nämligen avsaknaden av en gemensam säkerhetsventil i händelse av en kris. I stället för att i tysthet fortsätta låta ECB täppa till läckorna *ad hoc* genom sitt stödköpsprogram gick Merkel plötsligt på offensiven och accepterade Macrons förslag på en gemensamt upplånad stödfond.
Huruvida detta verkligen är det ”Hamiltonska ögonblick” som många kommentatorer talat om (en referens till den tidige amerikanske federalisten Alexander Hamilton och det tillfälle då USA gick från att vara en konfederation till att bli en federal stat genom att utfärda gemensamma skulder) kan diskuteras. Klart står i alla fall att det är väldigt annorlunda tongångar som hörs nu från den tyska regeringen.
Kommissionens vidareutveckling av det fransk-tyska förslaget har hittills välkomnats av de flesta partier och partigrupper i unionen, från den EU-positiva högern till vänsterns partigrupp GUE-NGL. De senare var dock tydliga med att peka på förslagets negativas aspekter, nämligen de nyliberala villkor som föga förvånande vidlåder det. Förutom att delar av summorna kommer att öronmärkas för gröna investeringsprojekt kommer fonden inte att betalas ut direkt till staterna utan indirekt via instrumentet för EU:s långtidsbudget MFF (Multi-annual Financial Framework) och bäddas in i det som kallas European Semester, ett ramverk för övervakning av medlemsstaternas budgetar. Bland de reformer som ingår i detta program kan höjning av pensionsåldern, nedskärningar i vården, lönesänkningar, underminerad arbetsrätt och bidragssänkningar nämnas.
Men med tanke på vad alternativet är, nämligen eurozonens sammanbrott och ekonomisk kollaps i sydländerna, ses förslaget generellt som ett litet steg på rätt väg inom den europeiska vänstern. GUE-NGL:s språkrör Manon Aubry och Martin Schirdewan välkomnade förslaget samtidigt som de påpekade att summorna är betydligt mindre än de två biljoner euro som Europaparlamentet har krävt. Denna syn delas av majoriteten av gruppens partier.
Till den minoritet som dock inte stödjer förslaget hör det svenska Vänsterpartiet.
– Vi ska inte nöja oss med att låsa fast oss i frågan om lån eller bidrag. Vi har en skyldighet att lyfta blicken och tänka på EU:s makt, säger Vänsterpartiets EU-parlamentariker Malin Björk till Flamman.
Sverige tillhör den så kallade ”sparsamma fyran”, en grupp länder som också inkluderar Nederländerna, Österrike och Danmark, och som traditionellt går med överskott och är negativt inställda till fördelningspolitik mellan länder. Detta har gjort att dessa länder har fått rykte om sig att vara snåla. Om man lyssnar till Sveriges finansminister Magdalena Andersson, som hellre vill se lån än bidrag till de redan ekonomiskt tyngda sydländerna, är det också svårt att hävda något annat. Vänsterpartiet avvisar i likhet med de andra svenska partierna det lagda förslaget, men Malin Björk inskärper att det är av andra orsaker än de övriga.
– Kommissionen får väldigt mycket mer makt med den här nya budgeten. Det är en ökning med 150 procent. Det är tveksamt om EU ska hålla på med arbetsmarknadsåtgärder och låna pengar. Folk säger att det är någon form av fördelningspolitik, men Vänsterpartiet tycker inte att EU ska vara ett instrument för fördelningspolitik. Det är positivt att de tänker mer på klimatet men man ska komma ihåg att pengarna också kommer att gå till cyber-säkerhet och gränsmyndigheten Frontex och annat. Jag ifrågasätter att man ska slussa så här mycket pengar till byråkrater i Bryssel. EU är en odemokratisk och intransparent organisation som ger med ena handen och tar med den andra i form av privatiseringar och strukturreformer, säger Malin Björk.
I stället föreslår hon och Vänsterpartiet att de värst drabbade länderna får sina skulder avskrivna och att eurozonen inför egna euroobligationer.
– Vi måste så klart tala om solidaritet. Det här är samma länder som fortfarande blöder av eurokrisen. Därför tycker vi att det första som måste ske är att deras skulder skrivs av.
Problemet med det förslaget är bara att länder som Italiens statsskuld uppgår till nästan 2,5 biljoner euro. Och den växer snabbt. En skuldavskrivning för Italien är med andra ord inte en lika lätt ordnad sak som för Zimbabwe.
I Vänsterpartiets kontinentala systerpartier har man svårt att förstå den svenska och nordeuropeiska linjen, vare sig det är Anderssons ”snålhetslinje” eller Vänsterpartiets kritik. Sira Rego som är EU-parlamentariker för det spanska vänsterpartiet Izquierda Unida, som i sin tur ingår i regeringspartiet Unidas Podemos, är mycket kritisk till de nordeuropeiska länderna.
– Den ”sparsamma fyrans” beteende har varit helt oacceptabelt. Förutom att de vill pådyvla oss lån med samma villkor som redan har försatt våra ekonomier under enormt tryck sedan krisen 2008 har de använt en stigmatiserande och oacceptabel retorik. De talar som om de värst drabbade länderna befinner sig i denna situation för att de har spenderat för mycket eller för att medborgarna är för lata, när vi i själva verket lider av konsekvenserna av årtionden av påtvingad åtstramning och avindustrialisering, säger hon till Flamman.
I likhet med Vänsterpartiet är Siro Rego orolig över kraven på strukturreformer men hon välkomnar ändå förslaget som hon menar är ett steg i rätt riktning.
– Vi är övertygade om att hanteringen av denna pandemi överstiger varje enskilt lands kapacitet. Vår ekonomi befinner sig i det tillstånd den gör på grund av att beslut har fattats i Bryssel om att förstöra våra produktiva sektorer och förvandla oss till tjänsteekonomier baserade på turism. Det är därför vi nu kräver en gemensam lösning för att rätta till detta, säger Sira Rego.
Även José Gusmão, EU-parlamentariker för det portugisiska vänsterpartiet Bloco de Esquerda, har svårt att förstå den svenska och nordeuropeiska synen.
– Jag tycker att argumenten är svåra att förstå. Jag hörde den österrikiske kanslern säga att detta kommer att öka skattebördan för österrikiska skattebetalare. Men fonden ska gälla alla unionens länder. Det är ett så kallat cohesion-instrument så de nordeuropeiska länderna kommer visserligen att få mindre hjälp eftersom de behöver det mindre. Men deras ekonomier är beroende av att övriga Europa kan importera deras produkter, säger han.
För honom och hans parti är det uppenbart att eurozonen är dysfunktionell och att något måste göras för att komma till rätta med problemen.
– Det är helt ologiskt att ha en gemensam valuta utan ett gemensamt skuldinstrument. Det finns ingen annan monetär union i världen som inte har den möjligheten. Vi har länge hävdat att eurozonen inte kan fortsätta existera utan en permanent fördelningsmekanism, säger José Gusmão.
Kulturalistisk kritik. Ett nederländskt magasin porträtterar flitiga holländare och lata sydeuropéer med rubriken ”Inte en styver mer till Sydeuropa!” Det dröjde inte länge förrän en portugisisk satir gjordes som vände på förhållandet och kritiserade Nederländerna för att vara ett skatteparadis.
Vänsterpartiets kritik baserar sig också på det faktum att Sverige inte är en del av eurozonen, något som man menar borde innebära att Sverige inte behöver ta ansvar för en valuta som man har sagt nej till.
– De länder som ingår i eurozonen måste rätta till euron. Annars måste man diskutera hur man kan hjälpa länder att lämna valutan under ordnade former. Det är dock väldigt svårt att diskutera det alternativet. Men vår uppgift måste vara att peka på att solidaritet kan ta sig andra uttryck än det här, säger Malin Björk.
Hon pekar också på det faktum att Sveriges EU-avgift skulle höjas drastiskt med det lagda förslaget.
– Man måste diskutera varifrån de pengarna ska komma. Om vi inte hade haft en höger som styrde hade det kanske varit acceptabelt. Vi måste ha skatter på kapital och andra saker för att finansiera avgiftshöjningen. Annars kommer ju pengarna att tas från den svenska välfärden, säger Malin Björk.
José Gusmão har viss förståelse för den synen men menar att det inte går att särskilja EMU från resten av EU så lätt.
– Jag kan förstå att länder som var intelligenta nog att inte gå med i euron kan hävda att dessa problem inte är deras egna. Men det är inte fallet. Den gemensamma marknadens natur gör dessa problem till allas problem. Det är sant att eurozonen har förvärrat marknadens problem. Portugal hade till exempel en jämn handelsbalans när vi anslöt oss till euron och nu har vi ett stort underskott. Men det är sådana problem som ett sådant här förslag kan rätta till, säger José Gusmão.
Han får delvis medhåll av Kostas Lapavitsas som är professor i politisk ekonomi vid universitet SOAS i London och en tidigare medlem av det grekiska vänsterpartiet Syriza. Trots att han är en av eurons mer namnkunniga kritiker menar han att frågan om utträde inte är aktuell just nu.
– De senaste tre månadernas kris visar att euron är ett skämt, den hindrade flera länder från att hantera krisen i stället för att underlätta det. Det råder inga tvivel om att euron är ett historiskt misslyckande. Det är till exempel tydligt att Italien inte borde ha euron. Men är detta rätt tillfälle att lämna euron? Nej, det är det inte. Det är nödvändigt att stödja de länder som har drabbats väldigt hårt för tillfället. Det krävs ingripanden i produktionen och på efterfrågesidan. Det är prioriteten, inte ett utträde. Det borde också ske, men inte nu. Det här är inte eurokrisen.
För Lapavitsas som har analyserat kommissionens förslag i detalj är det svenska motståndet desto svårare att förstå då förslaget i själva verket inte är så generöst som det framställs som.
– Om man studerar dokumenten noga ser man att det årliga beloppet inte är mer än 0,6 procent av den totala årsinkomsten. Det är väldigt lite. De kommer inte att allokera så mycket resurser som de säger. Totalt rör det sig om 300 miljarder euro i bidrag och 250 miljarder i lån, samt ytterligare några miljarder i fonder. För ett land som Grekland kommer detta innebära att de får motsvarande 1,5 procent av BNP i fyra år. Det är inte något som Grekland borde säga nej till men det är inte mycket, säger han.
Politiskt har utvecklingen viktiga implikationer, men att det skulle vara ett steg mot Hamiltonsk federalism à la 1780-talets USA tycker Lapavitsas är överdrivet.
– Det här är ett anmärkningsvärt steg. Men inte för att det rör sig om mycket pengar eller för att vi rör oss mot federalism. Inget av det håller på att hända. Om man tittar på de förändringar som har ägt rum sedan krisens början ser man i stället att eurozonens viktigaste regler har upphävts. Stabilitets- och tillväxtpakten som reglerar ländernas budgetdisciplin har suspenderats, så vi har ingen mer åtstramning för tillfället. Förbuden mot statsstöd har upphävts, vilket starka länder som Tyskland har dragit nytta av genom att utfärda statliga stöd på en biljon euro. Och ECB:s regelverk har satts ur spel. De kan nu pumpa in hur mycket likviditet de vill i systemet.
Lapavitsas slutsats är att ”ordoliberalismen”, den specifikt tyska varianten av nyliberalism som genomsyrar stora delar av EU:s struktur och som lägger tonvikten på ekonomiska och politiska regelverk, håller på att fasas ut som ideologiskt ramverk. I stället agerar nu Tyskland och andra länder kortsiktigt i sitt nationella intresse i öppen konkurrens med varandra. Allt detta gör att motståndet till det lagda förslaget på återhämtningsfond framstår som opåkallat för honom.
– Jag förstår inte varför ett vänsterparti skulle avvisa det här förslaget. Det här handlar inte om Sverige, som turligt nog står utanför euron. Vänsterpartier borde förklara för andra i vilken riktning EU håller på att röra sig. Sverige gör vanligtvis det på ett bra sätt. I sydeuropeiska länder prisar nu högern så klart återigen EU. Sveriges vänster skulle i stället för att blockera detta kunna lugnt och sansat förklara vad som håller på att hända de andra länderna, säger Lapavitsas.
José Gusmão har dock viss förståelse för Vänsterpartiets position.
– Jag kan förstå den svenska vänsterns misstankar mot EU, jag förstår att de vill bestämma sin egen återhämtningspolitik. Och jag kan ursäkta svenskarna eftersom det finns fog för känslan att EU inte tjänar vanliga människor. Men vänsterns svar på det här förslaget borde vara att fokusera på villkoren. Det här handlar inte om solidaritet utan om att rätta till obalanser i en gemensam marknad. Nordeuropéer kanske tycker att de slösar bort pengar på lata sydeuropéer. Men de kommer att inse att de tjänade på eurons existens den dagen den kollapsar.
Om Sverige ensamt eller tillsammans med de övriga ”snåla” länderna skulle blockera förslaget och se till att det urvattnas tror José Gusmão att det kommer att falla helt.
– Skuldmutualisering är bättre än ingenting. Vi anser att det bör göras permanent. Men kommissionen insisterar på att det ska vara en engångslösning. Jag har sett beräkningar som visar att dessa summor ändå inte kommer att räcka. Så jag tror inte att länder som Spanien och Italien kommer att acceptera det om det urvattnas ytterligare. Det skulle vara tragiskt om det sker.
Malin Björk tror dock att om det i slutändan bara är Sverige som utgör ett ensamt hinder kan ett undantag göras så att Sverige marginaliseras och slipper vara med och betala.
– De kan ju runda Sverige också och gå vidare utan oss. Det vore inte omöjligt. Vi har bedrivit EU-kritik länge, det vore märkligt att helt plötsligt gå med på sådana här förslag
Artikeln publicerades i Flamman nr. 23/2020
