Opinion

Det här är vår kamp

Anne-Li Lehnberg. Foto: Cathrine Sandqvist

Det är ett sundhetstecken att människor upprörs över våldtäkter och det är den feministiska rörelsen som kan erbjuda lösningar. För rasisterna har inga vettiga svar på det.

Opinion

Nyligen anmäldes en gruppvåldtäkt i Visby. Händelsen har rört upp mycket känslor. Något som främlingsfientliga krafter har utnyttjat. Det finns inga säkra uppgifter om vilka de misstänkta är, men många tror sig ”veta” att det rör sig om asylsökande. Personer inom rättsväsendet har hotats och asylboenden har utsatts för stenkastning. En välkänd högerextremist drog ihop en demonstration. Det ledde till att Fi och V arrangerade en egen, antirasistisk manifestation mot sexism.
Det finns en uppfattning om att gruppvåldtäkter aldrig förekommit i Sverige tidigare. Det är en myt. Ett exempel är ett synnerligen grovt övergrepp som skedde i Piteå i mitten av 1980-talet. Nio män och unga killar förgrep sig på en ung tjej efter en fest på en camping. Det enskilda brottet säger inget om statistik, det intressanta är i stället attityderna som skymtar fram.
Att det över huvud taget blev ett rättsfall berodde troligen mest på att den unga kvinnan blev väldigt illa skadad. Männen dömdes till låga fängelsestraff för sexuellt utnyttjande. Det var helt i enlighet med dåtidens lagstiftning. Den som var medvetslös ansågs inte kunna bli våldtagen.

Det räcker inte med att säga ”det var värre förr”

Det är viktigt att ha i bakhuvudet att mycket har hänt på kort tid. Handlingar som i dag klassas som våldtäkt ansågs knappt brottsliga för 30-40 år sedan. Det allmänna rättsmedvetandet låg snarare ännu längre bort från dagens. Betänk att det bara är 40 år sedan som en svensk sexualbrottsutredning föreslog straffsänkningar för våldtäkter där offret ansågs ha betett sig inbjudande. Sådant påverkar självklart anmälningsbenägenheten hos brottsoffer.
Samtidigt räcker det inte med att säga ”det var värre förr”. Vi vill ha det bättre nu. Det är ett sundhetstecken att människor blir upprörda över händelsen på Gotland och det är vi inom den feministiska rörelsen som kan erbjuda lösningar. Rasisterna har inga vettiga svar på hur vi ska stoppa sexuellt våld. De är inte ens intresserade av det.
En del tycker att V och Fi borde ha arrangerat protester redan från början. Nu blev det i stället högerextrema som utnyttjade människors ilska och oro medan den feministiska rörelsen kunde ses som som ängslig och reaktiv. Mot det kan påpekas att ingen har ställts inför rätta än. Det finns ingen förundersökning att läsa. Mycket få uppgifter har läckt ut. Är det rimligt att dra igång protester och elda på en redan upphettad stämning utan att alls veta vad som hänt? Eller för den delen utan att ta hänsyn till vad brottsoffret önskar? Jag tycker inte det. Samtidigt kan jag förstå frustrationen över att rasisterna än en gång spelar situationen i sina händer.
Möjligen kan man pröva andra vägar i framtiden. Det bästa hade kanske varit att starta något slags initativ som inte fokuserade så mycket på det enskilda fallet som på konstruktiv handling, som feministiska nattvandrare, stöd till tjejjoursverksamhet eller liknande.

En sak är i alla fall klar: Det här är feminismens planhalva. Vi ska inte ta skit från de som försöker påskina att vi inte tar sexuellt våld på allvar för att vi inte ställer upp på deras rasistiska världsbild. För att nämna ett exempel: Jag har kallat mig för feminist i 20 år. Under den här tiden har sexistiska våldtäktsdomar uppmärksammats med jämna mellanrum. Ibland har förövarna varit ”svenska”, ibland har de haft en annan bakgrund. Vi har protesterat lika högljutt i vilket fall. Den som påstår något annat ljuger.
Vi, inte rasisterna, har kämpat för samtyckeslagstiftning. Vi drev igenom att våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades. Vi stoppade den beryktade sexualbrottsutredningen 1976. Vi har inget att skämmas för och allt att vara stolta över. Glöm inte det.

  • antirasism
  • feminism
  • högerextremism
  • rasism
  • sexism
  • våldtäkt

Opinion