Ledare

Det räcker inte att ta avstånd – vi måste göra motstånd

Samling vid Heden. Foto: Tor Gasslander/Flamman

Det var varken polisinsatsen, gemensamma suckar eller ”sansade samtal” som stoppade nazisternas marsch – det var vi.

Ledare

“Inga gator och inga torg – åt nazister i Göteborg!” Ramsan var ett gemensamt löfte som i slutet av dagen hade blivit till en sanning. Marschen i lördags, som Nordiska motståndsrörelsen (NMR) hade förberett och övat inför, ledde dem hela vägen från Ica Maxi till Ica Fokus och sedan tillbaka igen. Dessutom blev de betydligt färre än de hade förutspått – och inringade vid Liseberg såg de ännu färre ut.

På motdemonstranternas sida såg det annorlunda ut. Uppemot tiotusen samlades för att med sin närvaro markera att nazisternas politiska projekt alltid kommer att hotas av en bred, enad massa som vägrar backa.

Nu i efterhand har polisens insatser hyllats från flera håll. Men som flera personer har noterat på sociala medier kan man ju undra om någon annan grupp skulle ha tillåtits att ens börja marschera trots uniformer, hjälmar och sköldar som senare användes just mot polisen. Att det gick som det gick i lördags är inte polisens förtjänst, utan motdemonstranternas.

I en text i Aftonbladet (1/10, 2017) skriver Anders Lindberg att högern och vänstern behöver samtalsterapi. Att högerskribenter hellre driver med motdemonstranterna än slår sällskap med dem, menar Lindberg, är svårbegripligt. Egentligen tycker vi ju lika.

Jag har svårt att förstå mig på Lindbergs slutsats. De senaste åren har ett flertal högerskribenter och tyckare gång på gång visat att vi ju verkligen inte tycker lika; de har konsekvent minimerat det nazistiska hotet, uppmuntrat övriga partier att samarbeta med och acceptera Sverigedemokraternas roll i svensk politik, och framställt antirasister som både världsfrånvända och farliga. Senast i helgen skrev Jesper Sandström i SvD (30/9, 2017) att vi borde ”samordna det kollektiva gensvaret till en suck” och genom samtal övertyga nazisterna om att de har fel. Det är svårt att veta hur exakt Sandström hade tänkt sig att detta skulle gå till – kanske skulle alla som var i Göteborg den helgen menande himla med ögonen när nazisterna passerade? – men att samtala med nazister är att spela dem i händerna. Det är att ge dem en plattform och legitimitet, det är att ge dem utrymme till självframställning och rekrytering.

Det är svårt att veta hur exakt Sandström hade tänkt sig att detta skulle gå till – kanske skulle alla som var i Göteborg den helgen menande himla med ögonen när nazisterna passerade?

Att vänstern och högern inte har samma syn på det nazistiska hotet eller hur man bör bemöta det blev tydligt efter helgen. Det blev tydligt att vi aktivt måste göra motstånd istället för att bara ta avstånd. Det blev uppenbart att de debattörer och politiker som slår mot vänstern och samtidigt försvarar eller för igenom en rasistisk och nyliberal politik har bidragit till ett klimat i vilket nazistiska grupper har känt sig stärkta. Den passivitet med vilken man har mött de här grupperna är djupt ideologisk och direkt farlig. Om staden hade himlat med ögonen istället för att gå ut på gatan skulle marschen ha genomförts utan problem; nu har de istället gått ut med att de aldrig mer tänker söka tillstånd till att demonstrera i Göteborg.

Men som Laila Vianden påpekar i sin ledare i Dagens ETC (21/9, 2017) bör motståndet inte begränsas till just den här helgen och just det här sammanhanget. Den politik som ligger bakom den europeiska extremhögerns medvind måste också konfronteras. De växande klassklyftorna måste konfronteras. Den asylpolitik som för bara två veckor sedan tog livet av en artonårig pojke måste konfronteras.

Vad vi såg i helgen var politik i praktiken; det var människor som gick ut för att visa att vi kan och bör dra gränser, att vi kan och bör sätta stopp för den utveckling vi nu ser.

Det gör vi också bäst tillsammans.

  • antifascism
  • antirasism
  • Göteborgs Antifascistiska Front
  • nazister
  • NMR
  • Nordiska motståndsrörelsen

Ledare