Priserna skenar i kollektivtrafiken, rapporterade Ekot häromveckan. På tio år har enkelbiljetterna och månadskorten i genomsnitt blivit
över 40 procent dyrare, medan konsumentprisindex ökat med 12 procent under samma tid. Priset för att resa kollektivt har dessutom ökat snabbare än priset på bensin.

yheten fick många att fråga sig kolektivtrafikens resenärer inte höjt sina nävar i protest mot den här utvecklingen. “De som protesterar mot bensinpriser har haft sin tid i rampljuset, med Gula västarna och Bensinupproret 2.0 som främsta talespersoner. Nu borde det vara kollektivtrafikresenärernas tur”, skriver Susanne Nyström i en ledare i Eskilstuna-Kuriren.“Vanligt folk ser hur bensinpriset river hål i plånboken. Ännu vanligare folk jublar heller inte”, skriver Patrik Lundberg i Expressen. “När kommer det folkliga vrålet om kollektivtrafiken?”

Tja, ett svar är att den som lyssnar riktigt noga kan höra det. Visserligen inte i form av en Facebookgrupp som samlar hundratusentals medlemmar, men i form av oräkneliga lokala namninsamlingar och upprop mot nedlagda busslinjer och inställda turer. Det finns knappast någon busslinje i vårt avlånga land som lagts ner eller något månadskort som blivit dyrare utan högljudda protester, men eftersom alla inte drabbas samtidigt blir det ingen folklig explosion.

Men riktigt så enkel är nog inte förklaringen ändå. Ett annat svar är att priset ofta inte är det största bekymret för de som reser kollektivt. Dyra månadskort är visserligen i högsta grad en rättvisefråga. 3000 kronor, som månadskostnaden kan vara i vissa regioner, är väldigt mycket pengar för en undersköterska. Samtidigt förväntas vi vara beredda att söka jobb allt längre från hemorten – och bostadsbristen tvingar oss att bosätta oss allt längre från arbetet. Det är orimligt.

Men när pendlare organiserar sig kring kollektivtrafiken handlar det oftast om något annat: ökad tillgänglighet och fler turer. Det är också här de största insatserna behövs om vi vill få fler att åka kollektivt för miljöns skull. De som åker bil gör det ju sällan för att det är billigare.

Tvärtom är de ofta beredda att betala ganska mycket – om man inte bara räknar kostnaden för bensin utan även bilinköp, service och under
håll, parkeringsavgifter, garageplats, skatter med mera – för den bekvämlighet och flexibilitet som bilen ger. Ja, det är en frihetsgrej också.

Nolltaxa i kollektivtrafiken kommer alltså inte räcka vare sig för att skapa rättvisa eller lösa miljöproblematiken. Vi behöver ta ett helhetsgrepp på transportsystemet och ställa frågan hur vi kan erbjuda så mycket mobilitet som möjligt till alla, storstadsbor såväl
som landsbygdsbor, på hållbarast möjliga sätt. Då är det mycket möjligt att vi kommer fram till att nolltaxa – eller för den delen jättedyra snabbtåg – inte är den mest angelägna frågan.

Kollektivtrafiken måste byggas ut med fler linjer och tätare turer. Men vi måste också tänka utanför boxen och hitta lösningar som ger mer av de fördelar som bilen erbjuder i dag, men utan dess skadliga miljöpåverkan.

Mycket talar för att elbilsrevolutionen kommer att gå snabbare än många trott, men vi kommer aldrig kunna ersätta världens fossildriva bilar i tid för att klara klimatomställningen – för att inte tala om den klimat- och miljöpåverkan som själva produktionen av bilar genererar genom ståltillverkning, fossil elproduktion och utvinning av litium till batterier och andra råvaror.

Bilpooler är ett svar. Men vi har pratat om dem i åratal och de kommer aldrig bli en stor grej om vi inte som samhälle verkligen bestämmer oss för det, och bygger lösningar som är billiga, flexibla och bekväma. Det är alldeles för viktigt för att lämna åt marknaden. På sikt öppnar teknikutvecklingen helt nya möjligheter som vi måste planera för redan i dag. Den självkörande bilen kanske är något deceinnium bort, men en dag kan vi kanske kalla till oss en förarlös bil för tillfälliga behov på samma sätt som vissa kallar till sig en underbetald
och utnyttjad uber-förare i dag.

Men allt detta räcker inte om vi inte också planerar samhället för att minska onödiga resor. Genom ett flexiblare arbetsliv med större möjlighet att påverka arbetstider så att de matchar kollektivtrafikens turer. Genom att främja hemleveranser (med schyssta arbetsförhållanden) för att spara in oräkneliga bilresor till köpcentrat utanför stan. Genom att effektivisera logistikbranschen där otaliga konkurrerande budfirmor idag kör runt med halvfulla lastbilar för att lämna paket och varor – för att inte tala om idiotin i att Postnord och Bring idag kör ut brev till samma adresser.

Med andra ord: gärna ett kollektivtrafikuppror, men låt oss också jobba för att det blir början på en transportrevolution.