Då har Sverigedemokraterna till sist gått om Socialdemokraterna i opinionsmätningarna och blivit Sveriges största parti.
Var fjärde svensk kan tänka sig att rösta på ett parti som inte bara har högerextrema rötter, utan som också öppet för en rasistisk politik. Medan liberala debattörer förfasades över att antirasism och antirasistisk mobilisering hade gått för långt växte sig ett identitetspolitiskt parti – som utgår ifrån och värnar om den ”rena” svenska kulturen – allt större.
Men anledningen till att debatten då såg ut som den gjorde – att man attackerade vänsterns antirasism, anklagade den för att driva folk till Sverigedemokraterna, menade att antirasistisk och antifascistisk organisering bidrog till ökad polarisering – var för att många högerskribenter ville hålla dörren öppen för framtida samarbeten med Sverigedemokraterna. Nu, när det börjar luta åt ett eventuellt framtida samarbete mellan Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Moderaterna, verkar de ha gjort en korrekt bedömning. Att det går bra för Sverigedemokraterna har ingenting att göra med att de är särskilt briljanta strateger eller politiker.
Det har att göra med att de har ett enkelt, lockande budskap, som de också upprepar i allt de säger och gör: För att få det bättre behöver vi inte göra avkall på någonting förutom invandringen och det drabbar bara människor som aldrig är eller kommer att vara en del av det svenska.
Det har att göra med privatiseringar, osäkra anställningar, bostadsbrist, ökande klassklyftor, arbetslöshet och en marginaliserad landsbygd. Det har att göra med socialdemokratins ideologiska kollaps och bristen på systemkritik och förändringsvilja i den bredare partipolitiken. Det har att göra med att Sverigedemokraterna har lyckats använda sig av och äga bilden av folkhemmet som det ”äkta svenska”, men med grund i etnicitet snarare än fördelningspolitik.
I det här sammanhanget uppfattas Sverigedemokraternas slappa högerpopulism som den omvälvning som äntligen kan göra någonting, vidröra någonting i samhällskroppen, trygga nationen medan planeten brinner. Men problemet – som också kommer att bli uppenbart om eller när Sverigedemokraterna kan ha inflytande över en regering – är att deras systemkritik är ytlig. Ett etniskt homogent Sverige, menar de, är tillräckligt för att åtgärda kriminaliteten, bostadssegregationen, skolpolitiken, vårdköerna och pensionen. Men de här sakerna handlar i grunden om klass.
Eftersom en stor andel av personer som rasifieras som icke-vita tillhör arbetarklassen kan man lätt få det att se ut som om integrationen är problemet, och det gör man gärna, då man inte vill stöta sig med kapitalet, men låt det bli sagt: det Sverigedemokraterna ägnar sig åt är klasskrig.
Sverigedemokraterna är ett borgerligt parti; rasism och kapitalism hänger, som vi vet, ihop. Se på Staffanstorp, där Moderaterna och Sverigedemokraterna föreslår att elever ska betala för skolmaten. Det är en försmak på hur ett sådant samarbete kommer att se ut. Trenden kan fortfarande vändas från partipolitiskt håll. Men det kommer inte att hända om man fortsätter att möta Sverigedemokraterna på mitten.
Då måste man lära från de aktivister – särskilt asylrättsaktivister – som har stått stadigt sedan Sverigedemokraterna först kom in i riksdagen. Där är man inte rädd för att benämna att det Sverigedemokraterna gör inte handlar om att försvara pensionärer eller folk på landsbygden, utan om att föra politik utifrån etnicitet. Där menar man att Sverigedemokraterna skiter i arbetarklassen. De splittrar den, utvisar den, motarbetar och underminerar solidariteten som är grunden för en gemensam och jämlik framtid.
