Ni vet väl att den tidning som ni håller i er hand, blev som den blev ”genom en kupp, som följd av att APK tog avstånd från perestrojkan och nedbrytningen av socialismen”. Jo, det är sant, det stod i tidningen.

Närmare bestämt i den centerpartistiska lokaltidningen Norra Skåne. En snäll liten landsortstidning, med en upplaga på drygt 21 000 exemplar, som annars mest skriver om bortsprungna får och kyrktuppar som ramlat ner. Men i september håller några som kallade sig kommunister ett möte i den nordskånska byn Hästveda och därmed blir kommunism plötsligt lika intressant som en medelstor ladugårdsauktion. En hel halvsida ägnas 22/9 åt de som arrangerar mötet, en av Sveriges mindre vänstersekter. I anslutning till artikeln finns en så kallad faktaruta om kommunismens historia i Sverige. Där står följande om de interna striderna inom det som nu kallas vänsterpartiet:
”1975: Fortsatt skärpta motsättningar. Framträdande företrädare för en klar kommunistisk linje utmanövreras ut partistyrelsen. 1976: VPK-ledningen driver genom uteslutningar och stadgevidriga åtgärder, partiet mot splittring. 1977: Det kommunistiska partiet återupprättas under namnet Arbetarpartiet kommunisterna. 1995: 31:a kongressen beslutar att återta namnet Sveriges Kommunistiska Parti (SKP)”.
Och så vidare.

Det är lite charmigt att någon tar ställning i sektvänsterns interna strider anno 1977. Men kanske förvånande att just Norra Skåne gör det. Längst ner i faktarutan står det ”Källa: SKP”. Och så var mysteriet löst. Någon journalist eller redigerare på den snälla, centerpartistiska tidningen har bara plankat texten från det så kallade SKP:s hemsida, under rubriken ”Kalendarium ur vår rörelses historia”.

Det nuvarande Sveriges kommunistiska parti, ej att förväxla med 1970-talets SKP, är alltså beteckningen på en av de fraktioner som gör anspråk på att vara efterträdare till det nedlagda APK, Arbetarpartiet Kommunisterna. Det är bara med viss välvilja man kan kalla SKP för kommunistiskt. Eller parti.
Norra Skåne har nog inga dolda politiska böjelser. Det enda fel tidningen har gjort är att inte ifrågasätta de uppgifter som de tagit del av. Det kallas Metrojournalistik, efter storstädernas gratistidning Metro, där man kan trycka vad påhitt som helst som passerat TT eller stått på internet.

På Metros hemsida skryter man med att vara ”neutrala intill självutplåning”. Neutral, eller objektiv, betyder som bekant att man inte ifrågasätter uppgifter. Man vet alltså aldrig om det som står i Metro är sant, det måste man känna till av sig själv. Det är alltså ingen idé att läsa tidningen om man inte är universalgeni. Samma dag som den här krönikan skrivs är huvudrubriken på Metros förstasida:
”ALLT FLER KVINNOR LJUGER FÖR POLIS OCH DOMSTOLAR”
Metrojournalistik förekommer i alla tidningar. 15 oktober har Dagens Nyheter följande rubrik:
”NYTT INKARIKE MÅL FÖR UPPROR
Bolivias revolutionsledare talar ut i DN-intervju”

Jag har inte sett någon annan tidning, svensk eller utländsk, som påstått sig ha hittat ”Bolivias revolutionsledare”. Men Dagens Nyheter gör det. I artikeln står det att de bolivianska upprorsmakarna är emot demokrati och att de vill återupprätta inkariket. Beviset för detta är den så kallade revolutionsledaren som DN har hittat. Vilken eller vilka organisationer är det som DN anser representerar upproret i Bolivia? Vem är det egentligen de har intervjuat? Är han ledare för någon stor organisation eller bara den lokale byfånen? Det framgår tyvärr aldrig. Några dagar senare har den egna sanningen om Bolivia blivit en riktig sanning. I DN:s nutidsorientering samma vecka, finns en fråga om vad som är förebilden för revolutionen i Bolivia. Svaret, det enda rätta svaret, är Inkariket. Jag vet förstås, lika lite som DN:s Boliviakorrespondent, vad det bolivianska folket innerst inne vill. Säkert finns det de som drömmer sig tillbaka. Men lika säkert är att de flesta bolivianer hellre blickar framåt. Bolivia är ett fattigt land, men långt ifrån underutvecklat.

Den svenska sektvänstern är ganska lätt att undersöka, men hur står det egentligen till i Bolivia? Ja, inte vet jag, man får väl åka dit själv och kolla efter. För en sak är säker; man kan inte lita på det som står i tidningarna. De hittar på, förenklar och återger felaktiga fakta.
Och det är dagens sanning – nu har det ju stått i tidningen.