Sverige har permanent hemlöshet. Det kan kan sticka i ögonen på vår seglivade självbild som ett jämlikt land, men siffrorna talar sitt tydliga språk: åtminstone 33 250 personer levde i hemlöst tillstånd våren 2017. 0,38 bostäder produceras per ny invånare. Hemlöshet drabbar långt fler än den typiska ”uteliggaren” och Socialstyrelsens officiella siffror fångar varken papperslösa, EU-migranter, ungdomar som inte kan flytta hemifrån eller familjer som bor trångt.
Hans Swärd, seniorprofessor i socialt arbete vid Lunds universitet, har studerat frågan sedan 1960-talet. Han konstaterar att de senaste decenniernas politik inte har fungerat.
– Sverige håller på att glida isär, säger han till Flamman.
I höstas, när pandemins sitta-hemma-budskap hade hamrats in i över ett halvår, fick de ideella organisationer som jobbar mot hemlöshet nog. Amnesty larmade om att Sverige behöver en nationell hemlöshetsstrategi. Sveriges stadsmissioner presenterade en sådan, som var ”färdig för politikerna att ta över”. Tidigare under året hade rapporter från både forskningsrådet Forte och Nordens välfärdscenter presenterat det kunskapsläge som insatta personer känt till länge: situationen i Sverige närmar sig en kris.
Hans Swärd skrev rapporten åt Nordens välfärdscenter. Där argumenterar han för att problemet har flera nivåer – akut hemlöshet, som drabbar exempelvis socialt utslagna missbrukare, och strukturell hemlöshet, som drabbar människor vars enda egentliga problem är att de inte får tag på en bostad. Siffrorna i början av den här artikeln kommer från hans rapport.
– Om man har ett bostadsbyggande som inte motsvarar befolkningsökningen så blir några per automatik utan. Och det blir alltid de svagaste grupperna. Så byggandet måste öka, och det måste vara tillgängligt. Kommunerna kan inte bara bygga som de själva vill, alltså dyra insatslägenheter och bostäder i sjönära lägen för de mest besuttna. Dessutom krävs en generell socialpolitik med stödsystem som gör att folk har råd att efterfråga bostäder, säger Swärd.
Han betonar att problemet är mångbottnat, men hans rapport återkommer gång på gång till en övergripande politisk förändring: privatiseringsvågen. Under byggandet av miljonprogrammet var det enligt Swärd ”många som trodde att hemlösheten skulle avskaffas”. Men sedan kom oljekrisen, 80-talets globala nyliberalisering och 90-talskrisen. Som ett led i den ekonomiska krishanteringen började Sveriges sociala bostadspolitik, som i unikt hög utsträckning byggde på en stark allmännytta, att säljas ut.
– Sverige har gått väldigt långt i avregleringen. Allmännyttan spelade en viktig roll under lång tid, men nu ska de bolagen konkurrera på samma villkor som alla andra. Då hamnar de mer resurssvaga grupperna, som ingen hyresvärd egentligen vill ha, i ett utsatt läge.
Två anmälningar till EU-kommissionen, gjorda av branschorganisationen Fastighetsägarna, befäste privatiseringen i lag. 2010 blev allmännyttan tvungen att i än högre grad bedriva verksamheten enligt ”affärsmässiga principer” för att inte bryta mot EU:s konkurrenslagstiftning. Parallellt med utförsäljningen förflyttades också allt mer ansvar från staten till kommunerna.
– Där har man väldigt olika sätt att hantera frågan. Många av landets 290 kommuner har inga hemlöshetsstrategier alls. Vissa bygger härbärgen, andra inte, säger Hans Swärd.
Resultatet är ett avstannat byggande, borttagna subventioner, större andel bostadsrätter, högre hyror och höga inkomstkrav även hos de allmännyttiga bostadsbolagen. Ett vakuum har uppstått där de offentliga hyresvärdarna tidigare verkade, med resultatet att Sverige i praktiken saknar en aktiv social bostadspolitik. Och januariavtalet slår fast att privatiseringen ska fortgå, med marknadshyror i nyproducerade bostäder. Teorin som ligger till grund för sådan politik – att nyproducerade dyra bostäder sätter igång flyttkedjor som gynnar även fattigare människor – har svagt stöd i forskningen enligt Swärds rapport.
Så vad kan göras? Patrick Hansén, verksamhetschef på hemlöshetsorganisationen Räddningsmissionen i Göteborg, har en tydlig idé om varifrån lösningen ska komma: Finland.
– Där har man valt att hantera hemlöshet som ett bostadsproblem som går att lösa snarare än som en konsekvens av människors personliga problem, säger han.
Den finska modellen går ut på att staten tar det övergripande ansvaret. Kommuner och frivilliggrupper samlas i en statligt initierad organisation kallad Y-stiftelsen, som bygger om härbärgen till permanenta boenden, köper lägenheter i redan existerande lägenhetshus och inleder egna byggprojekt. Bostäderna fördelas sedan genom stiftelsen. I dag förfogar den över omkring 17 000 bostäder.
Systemet är en variant av så kallad social housing, men olik den exkluderande och hårt behovsprövade variant som den svenska vänstern ofta har vänt sig emot. I stället bär det likheter med det österrikiska systemet, som blivit djupt integrerat i den ”ordinarie” bostadsmarknaden. Tillsammans med ett högt generellt byggande har Y-stiftelsen bidragit till att Finlands hemlöshetstal gått från omkring 20 000 år 1987 till 4 000 personer år 2020. Under samma tidsperiod har Sveriges antal gått från omkring 8 000 personer till 33 000.
– Vi har bostadsbrist i nästan alla kommuner. När staten släpper frågan så löser inte kommunerna problemet själva. Staten behöver visa med hela handen vad som ska göras och sedan samarbeta med regioner, kommuner och lokala aktörer, säger Patrick Hansén.
Den finska modellen bygger på konceptet ”Bostad först”, som ofta lyfts fram på internationella hemlöshetskonferenser och i forskning. Tanken är att en långsiktig och egen bostad ska vara den första hjälpinsatsen för en människa med sociala problem. Därför omfattas Y-stiftelsens lägenheter av samma hyresregler som den övriga bostadsmarknaden. I Sverige använder många kommuner i stället ett så kallat trappstegssystem, där socialtjänster äger och hyr ut lägenheter som en del av sina behandlingsprogram, men då utan att hyresgästen har besittningsrätt. En person som missköter sig kan bli av med sin bostad, och det kan dröja långt in i behandlingen innan man får en lägenhet. Om det finns någon alls.
Men står inte ändå social housingmodellen i motsats till att lyfta hela bostadsmarknaden, som man historiskt har försökt göra i Sverige?
– Nej, det gör den inte. Man måste arbeta brett. I Finland omvandlade man bland annat hela härbärgen till social housing-områden, för dem som stod allra längst från bostadsmarknaden och exempelvis befann sig i psykiatribehandling. Jag har besökt två sådana anläggningar, tidigare härbärgen med militärsängar i stora salar som nu byggts om till 80-90 lägenheter. Med stolta, före detta hemlösa gäster, som byggt upp en gemenskap i huset och kunde prata om sina förstahandskontrakt, säger Patrick Hansén.
Sveriges stadsmissioners förslag till nationell hemlöshetsstrategi pekar också mot Finland och Y-stiftelsen som förebilder. Men vid sidan av förslagen om social housing finns krav som ligger mer i linje med den svenska hyresrättsrörelsens: lagar som tvingar hyresvärdar att sänka inkomstkraven, reglering av andrahandsuthyrning och vinstdrivande bostadsförmedlingar, progressiv användning av de allmännyttiga bolagens ägardirektiv för att bygga billigare bostäder, med mera. Dokumentet präglas av en frustration över stelheten i båda politiska läger – högerpartier som upprepar en doktrinär privatiseringspolitik som inte har gett resultat, och vänsterpartier som upprepar mantran om en stark allmännytta utan att göra något åt situationen. Broschyrens sista rubrik lyder: ”Dags att gå från ord till handling”.
Även Hans Swärd säger att Finlands idéer kan ge inspiration. Men han är skeptisk till att importera lösningar direkt från våra grannar, eftersom den historiska bostadspolitiken skiljer sig så mycket åt mellan de nordiska länderna.
– Norge har ett system med självägande och finansieringsstöd för de fattigaste, Finland bygger lägenheter speciellt för utsatta grupper, Danmark har en allmännytta som inte avreglerats i lika stor utsträckning som i Sverige, säger han.
Men på en punkt är Swärd helt överens med både Patrick Hansén och Sveriges stadsmissioner: Staten behöver inleda ett ambitiöst, storskaligt och långsiktigt projekt för att komma till rätta med hemlösheten.
Du har följt hemlösheten sedan 1960-talet. Varför är det en så död politisk fråga just nu, tror du?
– Hela bostadspolitiken bygger på tanken att kommuner, fastighetsägare och hyresgästrepresentanter ska sätta sig ned och resonerar om de framtida behoven. Men det har inte fungerat. I stället har vi byggt upp en stor sekundär bostadsmarknad med sociala kontrakt och andrahandsuthyrning, och så länge den finns och folk slipper oroa sig för problemen så rör ingen frågan, säger Hans Swärd och avslutar:
– Sedan är det väldigt svårt att driva politiska krav för de sämst ställda i dag. Alla invånare har ett ansvar för det. Vi vill inte släppa in den andre på lika villkor, vi vill inte att resurssvaga ska bo i annars välmående områden. Frågan är svår att ta i för partier som vill ha röster.
Flamman har sökt nytillträdda bostadsministern Märta Stenevi (MP).
Hemlösheten i siffror
Socialstyrelsen beräknar hemlösheten i Sverige under en mätvecka i april vart sjätte år. Den senaste mätningen gjordes 2017 och visar att Sverige har åtminstone 33 250 hemlösa personer. Siffran har i princip legat still sedan mätningen 2011, men exkluderar papperslösa, EU-migranter, trångbodda och unga människor som inte kan flytta hemifrån. 1993 uppmätte Socialstyrelsen omkring 8 000 hemlösa personer, men definitionen och mätmetoden har ändrats flera gånger sedan dess. Enligt socialprofessor Hans Swärds rapport ”Hemlöshet i Norden – utvecklingen av nordisk bostadspolitik” (Nordens välfärdscenter) finns det också en ”dold” hemlöshet bland familjer, barn och kvinnor som flyr våldsamma relationer.
