När jag var liten var jag ofta hungrig, det var liksom min grej. Ingen direkt ovanlig grej men jag var ovanligt hungrig. Jag brukade sitta på en stol framför spisen och vänta på att potatisen skulle bli klar. Jag tog av locket på kastrullen och sa ”koka koka” med en speciell röst för att det skulle gå fortare.
Magiska tankar fanns det gott om. Magiska tankar finns det gott om.
Jag brukade ganska ofta först käka hemma och sen gå till min bästa kompis som bodde på samma gata och om de inte hade ätit än brukade jag se lite hungrig ut och då brukade de fråga om jag ville äta med dem och då sa jag ”Tack, gärna”.
De hade så god mat hemma hos sig. Köttbullar och brunsås eller pannkakor eller nåt annat vanligt. Rhode Island-sås i en flaska. Vi hade god mat hemma hos mig också men jag gillade vanliga saker när jag var liten. Vanliga familjer och sådär. Min familj var ovanlig men framförallt fanns det ovanligt mycket tjafs hemma hos oss. Det kanske det fanns hos min bästis familj också i och för sig, men de hade mer vanligt tjafs. Sånt som familjer ska ha. Tror jag iallafall, jag vet ju såklart inte allt om deras tjafs. Vårt tjafs var tjafs som familjer inte ska ha. Det vet jag helt säkert.
Det där tjafset hemma hos oss gjorde mig orolig. Jag blev liksom nervös som en hund ungefär, ni vet som bara går omkring från rum till rum och aldrig riktigt kan vila sig. Koppla av. Jag brukar tänka på det där tjafset och den hundlika känslan när jag ser barn som sitter och skakar med benen eller bara studsar runt i tunnelbanevagnar. Jag brukar tänka på de där som inte vill gå hem på kvällen. Som hellre stannar kvar ute fast alla andra har mattider och läggtider och måste dra. Som kanske hittar på nåt knas istället. Jag gick alltid hem till slut för det fanns en del småsyskon och mammor att hålla reda på. Det gick liksom inte att försvinna för man visste inte vad som skulle kunna hända och det var säkrast att hålla lite koll.
Jag brukar tänka på det där tjafset och den hundlika känslan när jag ser barn som sitter och skakar med benen eller bara studsar runt i tunnelbanevagnar
Det har tagit ganska lång tid för mig att släppa på den där kollen och slappna av. Typ trettio år. Och nu tänker jag på alla de här ungdomarna som manifesterar och demonstrerar på medborgarplatser och norra bantorg. Jag tänker på alla år det kommer ta för dem att bli lugna. Om de nu blir det. Hemma hos mig var det inget krig och jag hade ju ett land och en spis och en kastrull med potatis, att utföra magi framför. Men jag var på den där demon på medis häromdagen och jag såg de där motdemonstraterna eller vad man nu ska kalla dem. Som hade med sina barn och stod och skrek ord. Jag tänker på all längtan efter vanliga nycklar, golv, tak och friheter. Jag tänker på oron och alla hundlika ögonblick och att det som händer nu nu nu kommer att få stora konsekvenser.
Sen vilar jag mig för att jag kan det nuförtiden. Och försöker mig på lite magiska tankar.