Din plats, din klass, ditt kast

Kultur

Förra året vid den här tiden gick det en skälvning från finalen av Ortens bästa poet ut genom internet. Klippet där Jami Faltin (16 år, finsk rom från Flemingsberg) framförde sin dikt om romernas historia var ett blixtnedslag, en unik konstupplevelse som inte gick att värja sig mot. Klippet förmedlade även något av det sammanhang som tillåter denna typ av konst att gro, kraften i rörelsen, den höga stämningen i publiken och engagemanget hos arrangören Förenade förorter och biträdande volontärer.

I helgen korades en ny Ortens bästa poet, Farhiya Feysal, 19 år, från Linköping. Hon, som vann lagtävlingen förra året tillsammans med Ahmed Ijaz, är första kvinna att ta hem singeltiteln, och hon gör det bland annat med rader som:

”Jag kommer i alla former/släpper många bomber/Jag är era normer/Jag är din bästa vän/Har du gissat mitt namn än” (”Kapitalismen”).

Även denna gång gick i samband med finalen en skälvning genom internet, men den handlade framför allt om att den hyllade tävlingen lägger ner. Från scenen berättar arrangörerna om bristande stöd och misstänkliggörande från lokala myndigheter, om underfinansiering och ohållbar arbetsbelastning, om medarbetare som utsatts för rasprofilering och om poliser som trakasserar och behandlar Förenade förorter inte som ett poesikollektiv som har gjort en fantastisk kulturell insats, utan som en kriminell gruppering.

Mot denna fond kan och bör man läsa antologin Revolution Poetry som utkom tidigare i höstas. Majoriteten av dikterna behandlar rasism, våld, språk, klass och förorten som plats.

”Jag vill bo på en välmående plats/Där kassan inte ekar tom/Inga jävla rabattkuponger/ från Mitt-I-tidningar” (”Glamour”, Yodit Girmay)

Liksom Förenade förorter är poesikollektivet Revolution Poetry en plattform för spoken word och startades i Husby 2009 av Nachla Vargas Alaeb, Aladin Bewar Zakholi och Namo Marouf. Inspirationen var den amerikanska Def Poetry Jam-scenen och målet storslaget: öppna innerstadens konst- och kulturutrymmen för poeter och konstnärer från olika förorter och omdefiniera poesibegreppet!

”Jag lärde mig tidigt få frågor som började på Excuse me?/Alltså, ursäkta dig, jag kan svenska” (”Kvinnan som kunde tala med blattar, Nina Rashid).

De senaste åren har Revolution Poetry haft ett antal samarbeten med etablerade scener som Dramaten och Stockholms stadsteater, 2016 gjordes en dokumentärfilm om rörelsen som visades i SVT. Antologin Revolution Poetry, utgiven på Bonnier Carlsen, kan förstås som en liknande inbrytning i kulturens centrum. Men kanske är inbrytning fel ord att använda, för det handlar mer om popularisering, om att tillgängliggöra poesin och dess budskap för fler.

I Revolution Poetry medverkar 29 poeter och två illustratörer, Maria Fröhlich och Steffi Aluoch, som jämte dikterna tolkar respektive poet i bild, antingen i tecknad blyerts eller sprejad graffitistil. I estradposein är framförandet halva grejen eller mer, och utan någon bild av poeterna vore dikterna betydligt svårare att närma sig. Redan nu är det så att vissa dikter inte riktigt lossnar från sidan, medan andra gör det, och när det sker är det ofta för att rytmen är så tung att dikterna vid innantilläsning dunkar i huvudet.

Antologier där ungdomar skapar i text och bild är i sig ingenting nytt, de brukar stå i en egen hylla på biblioteket. Under 2000-talet hette de till exempel Ett hjärta i jeans eller Välj mig jag är ett bra parti och hade ett starkt fokus på kärlek, kropp och den egna skrivprocessen. Skillnaden mellan denna typ av textsamlingar och Revolution Poetry är att den publicerade Spoken Word-poesin – oavsett hur starka texterna är – inte kommer ifrån att den är en uppteckning av någonting som äger rum någon annanstans.

Ändå finns det förstås en vinst med att frysa dikterna och rada upp dem bredvid varandra som pärlor av is och eld – de sparas för framtiden, de kan distribueras på ett nytt sätt, de kan användas som inspiration, och de kan sedda tillsammans visa på återkommande bilder och teman. I Revolution Poetry är dessa bilder och teman genomgående brännande och bitterljuva:

”mördare är ni poliser som med vapen i er hand ska upprätthålla lagen/men ni sköt Zubair till döds/mama har inte varit densamma sen den dagen […]

de är/namn i en nyhetsrubrik/ siffror i brottsstatistik/ men för oss är de namnen i en dikt/och sidorna i en bok

(”Ni och de”, Sara Benafshe Qasem och Sanam Qasem)

Mellan dikterna löper som en tråd av associationer: att inte ha det rätta namnet, namnet på en mamma, mamma som är störst, storstad av betong, gängvåld, våldtäktskultur, kulturkrig, krigsminnen, minor av ord som exploderar uppåt…

Nedskriven visar estradpoesin hur kommunikativ formen är: Jag/Vi/Oss talar till Du/Ni/Er. Men i det muntliga framförandet upplevs samma kommunikation direkt. Pappret, pennan, boken spelar i det här sammanhanget en biroll. Poeterna läser dikterna från sina mobiltelefoner, och ett youtubeklipp säger mer än tusen ord.