Nu är det älgarnas fel.
Vi var många som blev upprörda när klimathaveriet skylldes på korna. Korna fiser ut klimatfarliga gaser. Visst, att nutidens megajordbruk är ett hot mot klimatet är lätt att förstå. Att jättebesättningar med hundratals djur gör klimatavtryck är också lätt att förstå. Men det är ju inte korna som organiserat sig så. Och nu är det älgarnas fel. En representant från ett skogsbolag pratar i radion. Älgarna skadar skogen så mycket att skogsägarna inte orkar – har råd – att bedriva miljövänligt skogsbruk.
Alltså borde fler älgar skjutas.
Jag trodde först att jag hörde fel. Att skuldbelägga de vilda djuren var alltför befängt. Men nej, inte hörde jag fel, inte. Jag känner älgjägare som ibland inte vill skjuta av hela den tilldelade kvoten, eftersom varg och björn går hårt åt älgarna. Så skogsbolagen får väl lägga till varg och björn som indirekt skyldiga till bristande klimatsatsningar…
Människans skuld gentemot djuren är så smärtsam och monstruös att det är svårt att ta in. Ibland drabbar den oss oförberett, med full kraft i hjärtat, som när hundar slaktas i Kina, små lurviga spaniels skriker av ångest när kamraterna slaktas…
Men oftast förhärdar vi oss – vad ska vi göra?
Det är lätt att förstå att djurrättsaktivister blir desperata – även om våld mot människor naturligtvis inte är bättre än våld mot djur. Det är svårt att glömma mjölkbonden som är ensamstående mamma och har ungdomar som skränar på gårdstunet: ”När ska du slakta dina barn?” Eller körsnären av judisk härkomst som tror att attackerna mot butiken är nazistiska och går in i psykisk ohälsa.
Det är givetvis fruktansvärt.
Men själva desperationen är lätt att förstå, eftersom djurrättsfrågorna har så svårt att alls bli hörda. Men det är ju systemet, vinstjakter och storskalighet som ska attackeras, inte kämpande småföretagare.
Det finns forskare som menar att vi lever i den sjätte massutrotningens tid, så många arter försvinner eller riskerar att försvinna på grund av människans framfart. Någon har liknat det vid ett fartyg med stålskrov, där nitarna lossnar, en efter en. Nitarna är många tusen, men oändligt är inte antalet. På krigsfilmer har jag hört det, det sjungande ljudet när nitarna släpper, förebudet om katastrof.
Dör tillräckligt många arter ut hotas också arten människa. Det finns hoppingivande exempel, fjällräven och havsörnen är inte längre akut hotade. Det går att vända utvecklingen. Men många arter dör ut i tysthet och ingen räknar fåglarna som sugs in i flygplanen och dör.
Tyst vår hette den första boken som larmade om miljöhoten. Det är inte bara för att vi blir äldre och hör lite sämre som vi inte längre kan stiga in i barndomens katedral av fågelsång.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.