Förra veckan briserade en mindre politisk bomb i Storbritannien. I en rapport som granskar hur partiet hanterade anklagelserna om antisemitism i Labour framkom med all önskvärd tydlighet hur högt uppsatta funktionärer bekämpade Jeremy Corbyns ledarskap från dag ett och till och med försökte sabotera partiets chanser i parlamentsvalet 2017. Rapporten som Flamman har tagit del av sträcker sig över 800 sidor och innehåller flera mejl­konversationer och utdrag ur Whatsapp-­grupper där deltagarna delar med sig av sina personliga åsikter om Corbyns ledarskap. Den inbjuder till minst sagt dyster läsning för dem som hoppats att socialdemokratiska partier som Labour ska kunna gå att vrida åt vänster.

Redan innan Corbyn vann partiledarvalet i augusti 2015 skrev Labours dåvarande press- och mediechef Jo Green, att alla som nominerar Corbyn – den ”jävla trotten” – förtjänar att ”tas ut och skjutas”. Mer av den varan skulle det bli. När Corbyn närmade sig segern diskuterade funktionärerna om det gick att skjuta upp eller ställa in valet genom att hävda att man hade för lite resurser eller genom att få de andra kandidaterna att dra sig ur. När hans seger till slut stod klar kretsade diskussionen i stället kring huruvida de skulle kunna rösta på sitt eget parti i nästa val. I skämtsam ton diskuterades om Corbyn borde ”hängas och brännas” som den medeltida italienske munken Savonarola.

Även Corbyns allierade utlöste våldsamt hat hos funktionärerna. Diane Abbott, som då var skuggminister för bistånd, gjorde en medarbetare ”bokstavligen illamående”. Abbott som är den första svarta kvinnan som valts in i det brittiska underhuset beskrevs av andra som ”en arg kvinna” och ”verkligen motbjudande”. En funktionär hoppades att en ung Corbyn-anhängare som led av mental ohälsa skulle ”dö i en brand”, varpå en annan svarade att han ”inte skulle pissa på honom för att släcka elden”.

Precis hur långt till höger toppskiktet i Labour faktiskt stod blev uppenbart när Corbyns skuggregering började lägga fram politiska förslag. Skuggfinansministern John McDonnells förslag på höjd företagsskatt togs emot med misstro och projektet att förstatliga järnvägen – ett förslag som har brett stöd hos brittiska väljare – beskrevs som politik som ser ut som att ”trottar gör vad trottar gör”.

Men det var inför parlamentsvalet 2017 som det visade sig hur långt dessa partibyråkrater var beredda att gå för att undermina Corbyn. Under våren diskuterade flera funktionärer hur de planerade att medvetet förlora en rad lokalval eftersom det skulle leda till ett nytt partiledarval. När premiärminister Theresa May utlyste nyval i april planerade medlemmar i partiets så kallade Senior management team att skydda vissa parlamentsledamöters säten genom att skicka pengar till deras lokala kampanjer bakom Corbyns rygg.

Rapporten visar att det fanns många exempel på antisemitism inom Labour. Men de Corbyn-hatande byrå­kraterna vars jobb det var att hantera sådana anmälningar valde att inte göra någonting åt det så att ledarskapet skulle skadas

När Labour började knappa in på de konservativa i opinionsmätningarna gjorde det vissa medlemmar ”illamående”. Den dåvarande partisekreteraren Iain McNicol drev med tanken på att Corbyn kunde bli premiärminister. När mätningar visade att Labour bara var en procentenhet ifrån Tories vägrade flera funktionärer tro på siffrorna och hoppades i stället på de mätningar som gav de konservativa en större ledning. Inför valdagen planerade man en fest för att fira den väntade valförlusten. Men när valresultatet levererade 40 procent av rösterna var det Labours bästa resultatet sedan 1997 – vilket gjorde det omöjligt för de konservativa att nå egen majoritet. Chocken var total. McNicol erbjöd traumatiserade kolleger ett ”safe space” i sitt kontor. De diskuterade ”våra förluster”, det vill säga ledamöter ur partihögern som förlorat sina säten. Ett år senare hade samtliga inblandade ersatts eller sagt upp sig. Enligt beräkningar hade Labour själva kunnat bilda regering om de bara fått ytterligare 2 500 röster. Om funktionärerna i partitoppen inte aktivt hade motarbetat Corbyns ledarskap från början till slut hade det mycket väl kunnat bli verklighet.

Enligt Steve Hudson, som är Corbyn-­anhängare och aktiv medlem i Momentum International, har dock det mest uppseendeväckande med rapporten inte fått tillräcklig uppmärksamhet i media.
– Rapporten visar att det fanns många exempel på antisemitism inom Labour. Men de Corbyn-hatande byråkraterna vars jobb det var att hantera sådana anmälningar valde att inte göra någonting åt det så att ledarskapet skulle skadas, säger han till Flamman.
Bland exemplen finns en förintelseför­nekande medlem som bor i Sverige och som partiets rättsliga enhet GLU vägrade att utesluta ur partiet, trots klagomål under 18 månaders tid.
– Den här rapporten innehåller tydliga bevis på att de här människorna ljög för egen vinnings skull. Den producerades för Kommissionen för jämlikhet och mänskliga rättigheter men kommer nu inte att presenteras för den. Det är helt dysfunktionellt, säger Steve Hudson.

Hittills har den läckta rapporten inte väckt någon större uppståndelse i brittisk mainstream-press, trots att den varit besatt av antisemitism-anklagelserna i flera år. Den nye partiledaren Keir Starmer har reagerat på det faktum att rapporten läckte till pressen, snarare än på det skandalösa innehållet, och tillsatt en utredning av händelsen.

Rapporten visar inte bara hur djupt hatet mot Corbyn sträckte sig i det egna partiet. Den visar också hur svårt det är att ta över socialdemokratiska partier som drivits enligt Tredje vägens principer sedan 1990-talet och vrida dem åt vänster. Sedan finanskrisen 2008 har den europeiska vänstern i stort sett haft två olika strategier att välja mellan, beroende på valsystem och inrikespolitiska styrkeförhållanden. Den ena har varit att organisera sig i mindre vänsterpartier och på en mer eller mindre vänsterpopulistisk plattform utkonkurrera de socialdemokratiska partierna. I länder som av valtekniska skäl inte tillåter mindre partier, såsom Storbritannien, har vänstern varit tvungen att försöka ta över det socialdemokratiska partiet inifrån. Hur svårframkomlig denna väg är har vi nu fått en tydlig bekräftelse på.

Sverige har så klart upplevt sin egen variant av denna dynamik i och med Håkan Juholt-­debaclet. Och det är lite som tyder på att det skulle vara lättare att vrida Socialdemokraterna till vänster i dag än det var då. Reformisterna kan anse sig ha blivit varnade.