När Ena och hennes systrar föddes i början av 1989 var det i ett land som inte längre finns, i före detta Jugoslavien. Strax efter det bröt kriget ut. Medan Ena, hennes två trillingsystrar och deras mamma flydde till Frankrike, stannade pappan kvar under hela kriget.
Kulhål och spår av kriget syns fortfarande runt om i Sarajevo. På Ena syns inga spår, och hon har bara vaga minnen från kriget. Det hon minns är mer vardagliga saker, inget som egentligen är kopplat till att vara på flykt, att leva i en stad söndertrasad av krig eller att komma tillbaka utan att minnas sitt modersmål. Ändå sitter kriget kvar i henne, i hela staden. Hon pratar snabbt och intensivt om kriget som ett trauma som fortfarande påverkar inte bara Sarajevo, utan hela Bosnien.
Till skillnad från andra länder på Balkan, som Serbien och Makedonien, var Bosnien fram till nyligen inte en del av den så kallade Balkanrutten till norra Europa, för att inte tala om en slutdestination.
– Saken är att flyktingarna inte kom hit förrän i ungefär februari i år. Jag vet inte hur, men de har passerat via andra länder fram tills nu, säger Ena.
Det var ungefär samtidigt, i februari, som internationell media började uppmärksamma vad de kallade för ”den nya Balkanrutten”. Orsakerna till den nya vägen är flera. Polisvåld längs Serbiens gränser till Ungern och Kroatien och tilltagande hopplöshet i serbiska läger har fått människor att söka nya vägar. En av dem går via Albanien, Montenegro och sedan Bosnien, med EU som mål.
Minnet av ett krig
Kanske är det på grund av vad Ena kallar för ett ”obearbetat trauma” som lokalbefolkningen trots knappa resurser svarat som den gjort på den nya situationen. Sedan början av året har över 7000 personer registrerats i landet. Det är mångdubbelt fler än antalet för hela 2017. Drygt 3000 migranter befinner sig fortfarande i landet.
– Det är en väldigt speciell situation. Krigsflyktingar kommer till ett land där lokalbefolkningen också har varit flyktingar, säger Ena.
Hon har föreslagit att vi möts på Tito’s bar i Sarajevo. Vägarna är rödmålade till den gamle ledarens ära, även om baren är alldeles för nybyggd för att ha anor så långt tillbaka. Ena tror att allt sker av en anledning, även om det är något som till synes kan verka orättvist. Som att vara född in i krig. Därför tror Ena inte heller att det var en slump att hon plötsligt började tänka på Afghanistan. Samtidigt som det i media mest skrivs om Syrien. Ena jobbar som turistguide, och håller visningar om Sarajevos historia.
– Det finns ett ställe med afghanska mattor som jag alltid går förbi på visningarna, och den här dagen stannade jag till och tittade på dem. Jag kände ett slags konstig dragning till Afghanistan, du vet, alla pratar om Syrien bara, men jag visste inte varför.
Kort därefter visade hennes vän henne ett meddelande om en grupp afghanska killar som bodde på ett hostel. Hon kunde inte sluta tänka på dem, bestämde sig för att söka upp den person som skickat meddelandet och gick till hostelet. Ena och killarna blev vänner och hon gav dem en tur runt stan. Kort därefter flyttade de sju männen i 20-årsåldern in i det stora hus som Ena och systrarna Maja och Hana bor i.
– Vi har plats, och jag tycker inte om att huset ska stå tomt när någon har behov av att utnyttja det. Jag ringde mina systrar och de sa ja, säger hon.
Lokalbefolkningens hjälp
Ena och hennes systrar är inte ensamma om sitt beslut att hjälpa de nyanlända. Det är fler än dem som tagit in individer, familjer och gravida par. Men eftersom Sarajevo just nu framför allt är en plats som migranter passerar genom är det högst sannolikt att få andra har bott ihop med lokalbefolkningen under så lång tid som de afghanska killarna bodde hos Ena och hennes systrar. Men det är heller inte bara genom att erbjuda tak över huvudet som folk hjälper.
På Tarik Aljovićs familjs restaurang som ligger intill stationen är alla välkomna. Under de blåa markiserna sitter ett tiotal killar från framför allt Pakistan, Afghanistan, Algeriet och Marocko. Den nästintill tomma stationen har blivit en samlingsplats för de som flytt och fastnat i Bosnien, och för närvarande samlas omkring 300 unga män och enstaka familjer här dagligen. På restaurangen får alla som vill ladda sina telefoner och ofta även gratis mat.
– En del vill betala och då ger vi rabatt, till exempel en dryck på köpet. Men oftast ger vi bort mellan tio och femtio portioner mat om dagen, förklarar Tarik Aljovi.
Han menar att hans familjs restaurang är en institution i Sarajevo. Det är mer eller mindre alltid fullsatt och har legat här i drygt 20 år, sedan just efter kriget som Tarik Aljović föddes under, men är för ung för att minnas. Före det hade familjen en annan restaurang, men liksom så mycket annat förstördes den.
– Min pappa säger alltid att om det går att hjälpa ska du göra det. Det är alltid lättare att vara vänlig än elak, säger Tarik Aljović.
För Ena är förklaringen inte lika enkel, även om hennes impuls är att ge om hon kan. Bosnier vill gärna uppfattas som att de är hjälpsamma, men egentligen, menar hon, förstår de inte riktigt vad de gör ännu. Hon går ganska hårt åt sina landsmän och menar att hjälpen också är ett slags självhjälp.
Alla hjälper, men de är också säkra på att ingen kommer vilja stanna. Hon liknar det vid att ta hand om en söt valp som hittills uppfört sig exemplariskt.
– Det här är en helt ny situation för oss som aldrig sett ett så stort inflöde av migranter. Vår kultur är väldigt enhetlig och även om många vill ge intryck av att vara öppna så tror jag att det kan ändras snabbt, säger Ena.
Ömsesidig respekt
Ena och systrarnas hus är stort, med en grön trädgård där det står utemöbler och växter. Det ligger bara fem minuter från Sarajevos tågstation och Tariks pappas restaurang. Ljuset skiner in och små tavlor, personliga detaljer och gamla möbler ger en hemtrevligt bohemisk känsla.
Salim Khan är en av sju killar som har bott i huset med systrarna under fyra månader. Det här är hans sista kväll i Sarajevo och han sitter på trappan utanför tågstationen. Bosnien är inte ett land han har tänkt stanna i. Det är varken lätt att stanna eller att ta sig vidare och han kommer att sakna systrarna.
– Vi blev som bröder och systrar. De har varit så snälla mot oss, vi kommer att fortsätta ha kontakt med varandra, säger Salim.
Han och kompisen Said är de sista två kvar. De övriga fem har lämnat Sarajevo och två av dem är redan i Frankrike, där Ena och hennes systrar levde som flyktingar under några år på nittiotalet. Det bästa med att bo hos Ena var inte den materiella standarde menar han, utan det faktum att han och hans sex vänner, till skillnad från så många av dem som varje dag kommer till stationen, har haft tillgång till sängar, dusch och tak över huvudet.
– Det bästa var den respekt de behandlade oss med, och vi dem med, säger Salim Khan.
Identitet och flykt
Ena säger själv att hennes minne av kriget är vagt, men trots det pratar hon om sig själv som någon som varit flykting. Känslan av att vara flykting, med allt vad det innebär, finns inbyggd i henne oavsett. Precis innan hon bjöd in killarna att dela huset med dem pratade hon med en kompis som hade sett flyktingarna på gatan i Sarajevo och mindes hur det en gång var för henne själv.
– Vi är jämngamla, men hennes minnesbilder var så mycket starkare än mina. Hon berättade för mig om hur hon kom till Kroatien med sina föräldrar och sedan till Holland. Medan de på det ena stället behandlades väl, var förhållandena mycket sämre på det andra stället. Framför allt bemötandet var annorlunda, säger Ena.
Hon menar att människor ofta klumpas ihop för att göra dem lättare att förstå eller prata om.
– ”Den tacksamma flyktingen”, eller ”den giriga flyktingen”, säger Ena sakta och eftertänksamt.
Att leva ihop
När killarna först flyttade in tog det ett tag att vänja sig. Det var inte helt lätt, och de gick tillsammans genom en fas där de lärde känna varandra, insåg vilka gränser de hade och hur samvaron skulle utformas. De två husreglerna, ingen alkohol och inget kött, följdes utan problem. Några andra regler hade de egentligen inte.
Men Ena kunde först uppleva att killarna dömde henne och systrarna för vissa detaljer i deras privatliv. Efter ett tag gav det dock med sig. Ena förklarar att det är dumt att tro att de här killarna skulle vara annorlunda än någon annan, den du lever ihop med får du se alla sidor av.
– Jag gav dem svar på tal och ställde motfrågor som fick dem att tänka till. Vi har en väldigt ärlig och direkt relation. Att sluta döma varandra var en kollektiv process.
Flera gånger har hon fått frågan om hon var rädd när de tog in sju unga män i huset. Hon ler snett och tar en paus igen.
– Det var vi inte. Inte alls. Men jag kan förstå frågan. Kanske hade vi varit det om vi bjudit in sju okända personer, men det gjorde vi inte. Vi blev vänner innan, säger hon.
Under tiden som Salim, Said och de andra bodde i huset gjorde de allt på afghanskt vis. Från trappan på tågstationen berättar Salim att de lagade mat ibland, ofta något med ris, och sedan åt de allihop på golvet. I det stora, öppna vardagsrummet pekar Ena på en hylla där duken de använde ligger. Nu, dagen efter att Salim och Said, de som stannade längst, gett sig av ligger den prydligt hopvikt på en låg hylla.
Ena menar att de lärde sig mycket av att öppna dörren för Salim och hans vänner.
– Killarna visade hur fåniga vi är här i väst, och i Bosnien där alla vill vara som i väst, med våra ägodelar och vårt behov av utrymme. De delade allt på ett så självklart sätt och gav också till andra utanför huset som hade mindre, förklarar hon.
Bosnien inte målet
För många som kommer till Bosnien är det inte slutdestinationen. Få känner ens till att landet existerar och, som Ena säger, är det först nyligen som det fattiga landet blivit en del av flyktvägen från Mellanöstern. Salim, Said och deras vänner tänkte hela tiden att de skulle ta sig vidare. De blev bekväma efter ett tag och Ena och systrarna tog det svåra beslutet att ge dem ett par veckor på sig att lämna huset.
– Vi hjälpte några som inte längre hjälpte sig själva eller sin egen familj. De sa själva att de hade dåligt samvete som stannade här och inte fortsatte sin resa. De slutade göra allt. Precis som vi alla kan göra mot våra föräldrar när vi är unga, säger hon.
Dagen efter att Salim och Said åkt sitter Ena i den numera tomma källaren. Kanske kommer de att bjuda in några fler att bo här, men just nu har de lovat bort källaren till volontärer som hjälper flyktingar runt om i staden. Hon drar upp benen under sig på stolen. När killarna flyttade in var tanken att de kunde stanna så länge de ville om de var i Bosnien för att stanna.
– Men som så många andra, vi som är födda här också, insåg de att Bosnien är ett skadat land. Vem vill leva i ett skadat land om du har möjligheten att inte göra det?
Ena tror däremot inte att det vore omöjligt att få stanna i Bosnien. Men den som väljer att stanna måste inse att han eller hon får ta det för vad det är. Arbetslösheten ligger på omkring 40 procent. Många jobbar olagligt och tjänar runt 400 euro i månaden, men har samtidigt ett relativt bra liv. Ena är personligen glad över att hennes mamma valde att komma tillbaka från Frankrike efter kriget. Men hon vet att många är trötta på hur landet fungerar, eller inte fungerar.
– Det går nog att leva ett helt liv här utan att ha giltiga papper, säger hon.
Not: Förutom Salim och Said vill ingen av killarna framträda med sina namn.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.
Fakta Nya Balkanrutten
Sedan årsskiftet har över 7200 människor anlänt till och registrerats i Bosnien. Många aktivister menar att asylsystemet lämnar mycket i övrigt att önska och att chanserna att få asyl i landet är små. Samtidigt som lokalbefolkningen hjälper har det från statligt håll gått trögt. I skrivande stund ska snart det andra lägret öppna i Hadži, en timme utanför Sarajevo. Där kommer migranter att bo i tält innan baracker finns på plats.
I början av juni fick Bosnien 1,5 miljoner euro i stöd från EU för att bättre kunna hantera situationen de står inför. Bosniens säkerhetsminister Dragan Mektić har sagt att Bosnien inte kan bli nästa ”hotspot”, det vill säga, ett land där många asylsökande samlas. Enligt honom saknas resurser och landet kan bara vara en plats som människor passerar, inte en där de stannar. Samtidigt var ökat stöd till länder på Balkan en av punkterna som EU:s ministrar enades om i slutet på juni.
Enligt online-magasinet Kosovo 2.0 anlände sammanlagt 7900 personer till Albanien, Montenegro och Bosnien i maj. De flesta samlas nu i Bosnien, framförallt i Bihac i norr vid gränsen till Kroatien, dit det går dagliga bussar från huvudstaden Sarajevo. Enligt FN-organet International Organisation for Migration har 57 000 människor nått Europa via smugglarrutter i år.
