Samma handling, olika regler. Att tyst vända ryggen mot Jimmie Åkesson, eller att tyst hålla upp skyltar mot honom, är i Göteborg en del av mötesfriheten och yttrandefriheten. I Stockholm är det hot mot desamma.
Detta godtycke rådde våren 2014, när SD-ledarens turné inför EU-parlamentsvalet möttes av motdemonstranter. Motdemonstranterna, och därmed centrala delar av våra grundlagsskyddade rättigheter, hanterades helt olika av polisen i olika städer. Om detta, och om kommentariatets upprördhet över de odemokratiska antirasisterna, skrev jag en förundrad krönika i Flamman sommaren 2014. Jag ville fästa blicken på det rent formella, på polisens makt och ansvar i att upprätthålla spelreglerna.
Sedan dess? Ett socialdemokratiskt kommunalråd i Skurup avgick i vintras efter en brandbomb. Brandattentat mot Kvarnby folkhögskola i Malmö. En sprängd lägenhetsdörr hos en vänsterpartist i Landskrona. En rökbomb mot en filmvisning som RFSU anordnat kring aborter. Flera bombattentat mot SAC i Göteborg. Nazister som knivhugger en feministisk fotbollssupporter i Malmö. Otaliga attentat mot flyktingboenden. Det bisarra mordet på Madeleine sommaren 2016. Attacker mot Pridemanifestationer. Ett stort antal journalister, akademiker, vänsterpolitiker som ständigt hotas av extremhögern. Några som gett upp och tystnat. Näthat där polisen inte ens orkar börja utreda innan de lägger ned.
Bland annat.
Det kommentariat som 2014 upprördes över antirasisters ryggar, upprörs inte när knivar sätts i samma ryggar.
Jag bläddrar i Säpos årsrapport. Det pratas mycket om islamistiska hot och terrorism. Om ovan nämnd nazistisk terror hittar jag inget. Man ägnar flera stycken åt att, med en ideologisk förståelseförmåga som skulle bli underkänd i högstadiet, berätta om de ”autonoma” och ”vit makt-miljön”. Säpo gör sitt bästa för att baka ihop dem till mer eller mindre samma sak: extremister. Hot mot journalister och politiker nämns som ett teoretiskt problem – inte som något pågående. Konkreta handlingar blandas bort i abstraktioner.
Och den vanliga polisen då? Ja, där räcker en snabb titt på hur polisen hanterar fascistfavoriten i Örebro.
Redan när denne polisman påstod att invandrarna är skyldiga till skolan, pensionerna, sjukvårdens och polisväsendets försämringar borde hans chefer offentligt ha tagit avstånd från sådana påståenden.
När han fortsatte med att tacka sin Facebookstödgrupp, där nazister skapade ett träsk av hot och olagligheter, borde han blivit varnad eller fått sparken.
Men icke, i stället gick han nyligen vidare till att skriva om att ”förinta” vänsterextrema journalister.
I skrivande stund har det gått en vecka sedan dessa vidrigheter publicerades. Många inom media har reagerat med bestörtning, men högerhaveriets flaggskepp SVT Opinion live tyckte att Peter Springare var värd att bjudas in – utan att ställa mer än halvhjärtat kritiska frågor till honom. Haveristen själv är mer arg på dem som tolkade ”förinta” som ”förinta”, för det borde väl alla fatta att han inte menade döda eller nåt sånt. Vad han egentligen menade har han inte rett ut.
Ännu har ingen, upprepar ingen, i ledande befattning inom polisväsendet markerat emot honom offentligt.
Tänk dig om en annan yrkesgrupp gjort något sådant. Att en lärare skulle prata om att förinta kritiska föräldrar. De hade fått sparken rakt av. Men hos polisen är det okej att en anställd öppet förstör myndighetens förtroendekapital hos invandrare och ignorerar våldsverkare av viss politisk färg. Åsikten att folk med fel åsikter är legitima måltavlor eller åtminstone inte ska ha fulla medborgerliga rättigheter, är inget som cheferna reagerar på. Om det är av feghet inför pöbelväldet, total omdömeslöshet eller politisk sympati spelar ingen roll.
Det är ett fullkomligt haveri.
Och jag har fått svar på mina undringar från 2014. Godtycket var knappast en slump. Vänta inget beskydd.