Hundratals barn blir kidnappade i Kamerun och en hel tidningsredaktion mejas ner i Paris. Hatattacker mot synagogor, moskéer som sätts i brand. Videofilmade avrättningar kablas ut över världen. Ett samtal om yttrandefrihet beskjuts och en ung judisk man mördas när han håller vakt vid en bat mitzvah i Köpenhamns synagoga.

Oavsett om terroristen i fråga heter Anders Behring Breivik, Ulrike Meinhof eller Omar Abdel Hamid El-Hussein, så är målet och medlet detsamma. Att genom våld, söndra och härska, skapa splittring och kaos. Oavsett var i världen dessa terrorhandlingar utförs så är de ett angrepp på de mänskliga rättigheterna och det minst dåliga samhällssystem som hittills skådats: demokrati.  

Allt för mycket i skeendet i Köpenhamn liknar attentatet mot Charlie Hebdo och kosherbutiken i Paris. Symboliken i attentatet blir tydligt. Först attackera något som representerar det man vill bekämpa, i det här fallen någon slags symbol för demokratins yttrandefrihet och sedan en slumpmässig attack mot något som är judiskt, bara för att. Det är ett fasansfullt, reaktionärt och fascistiskt handlingsmönster.  

Det går inte att mäta det som går förlorat vid ett angrepp som det i Köpenhamn i lördags. De liv som slocknat, den rädsla som väckts och det hat mot angriparen som de drabbade instinktivt känner. Men det står klart, oavsett mängden offer, är svaret mot terrorn alltid detsamma: Mer öppenhet, mer bredd och mer sammanhållning. 

Yuval Noah Harari, författare till Sapiens: A Brief History of Humankind och professor vid Jerusalems Hebreiska Universitet, blev i söndags intervjuad i P1-programmet God morgon, världen! I intervjun jämför Harari terrorister med teaterproducenter, som vill få betraktaren att med små resurser få största möjliga känslomässiga upplevelse. I ett läge där man är militärt underlägsen sin motståndare så är målet att slå till där attentatet får störst psykologisk effekt – inte fysisk. Att krascha två flygplan i World Trade Center minskar inte USA:s militära förmåga, men det upphäver det grundläggande åtagandet, att det i en demokratisk stat inte ska finnas något politiskt våld. Att staten ska rämna, ses som ett tänkbart scenario, vilket i sin tur leder till rädsla, kaos och till slut, det som Harari menar är det största hotet, destruktiv vedergällning. Den amerikanske bombhöger-presidenten George Bush blev genom Irakkriget, Guantanamo-fängelset och Abu Ghraib en anledning till radikalisering av den politiska jihadismen som idag står starkare än någonsin. Harari avslutar med att säga att Europas ledare nu måste motstå frestelsen att tänka som armégeneraler som slår tillbaka genom spektakulär vedergällning. För det, menar Harari, kan skapa en politisk storm som gynnar terroristerna ytterligare.

Jag tror att professor Harari har rätt men att det är du och jag som måste skapa en politisk storm – mot terrorismen. För vad är det som föder terror? Vad är det som gör att framförallt unga män, åker ända från Sverige till Syrien för att strida för IS? Vad är det som föder den terrorism som är på väg att normaliseras runt om i världen? 

I ett läge där världen står och väger mellan att fullständigt hänge sig åt det konstruerade kulturkrig som europeiska fascister länge pratat om och att inte göra det, så måste vänstern hitta sätt att prata om sina frågor, fortsätta försöka förflytta dagordningen i vår riktning. Att fastna i ett blame-games och invecklade formuleringar om yttrandefriheten leder oss inte bort från kulturkrig. Men kampen för jämlikhet gör det.

Rösterna som säger att samhället måste ta ansvar är många, men vad de glömmer bort är att det är vi som är samhället. Det är du och jag, som måste ställa krav på ett ett tryggt skolsystem och tillsammans utveckla det till att bli bättre. Det är du och jag som genom att kämpa i fackklubben kommer kunna åstadkomma en bättre arbetsmarknad där alla kan få ett fast jobb. Det är vi tillsammans som kan skapa det som danskarna kallar för fællesskab, en känsla av att alla vi, tillsammans, utgör samhället.