En högerlutande panel med bland annat Hanif Bali och Aron Flam diskuterar frihet. Foto: Martin ”Krajan” Krajewski.
Med finalen för podden ”Hur kan vi?” är samtalsextremisms tidevarv slut. I denna nya era måste vänstern bygga motoffentligheter – men också våga storma scenen.
Mitt på Intimans teaterscen pågår ett samtal om könskriget. Navid Modiri har bjudit in till en avskedsgala för hans samtalspodd Hur kan vi?, som med kvällens show lägger ned. Show, betonar Navid Modiri, det är ingen jävla paneldebatt. Det är de sköna snubbarnas kväll. Nästan alla där är höger, några enstaka vänster. Nästan alla är män, några enstaka kvinnor. Hanif Bali är kungen, han drar mest jubel och applåder. Den enda som kan hota hans tron är jokern Chang Frick, som stövlar in på scenen i full arbetsklädsel i ett kort inhopp som hemlig gäst.
Snett bakom samtalet på scenen sitter Modiris gäng sköna snubbar, som ska summera och kommentera varje samtal. På andra sidan scenen står en soffa, för andra samtalsdeltagare att glida in och lyssna från scenen. En stund sitter Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis där ensam, i soffans yttersta hörn. En bild av vänstern i samtalsaktivismens salong?
Vad har egentligen vänstern där att göra?
I en artikel i Clarté 2011 sammanfattade Ali Esbati sina erfarenheter från Fremskrittspartiets framgångar med att dominera diskussionen i Norge, om vilka debatter som vänstern borde vägra att ta. ”En ’debatt’ på högerpopulisters och islamofobers villkor är inte möjlig att ’vinna’ för motståndarna. Det är ’debatten’ – det stämningsläge den skapar och de frågeställningar den undantränger – som är själva målet. […] Också för den som ’tar debatten’ blir det nödvändigt att upprepa just de kombinationer av ord som likt koder blir meningsbärande, förlösande, när de uppträder tillsammans: islam och terrorism, muslimer och våldtäkt, icke-västlig och hedersmord.”
Denna text är till för betalande läsare. Vill du läsa hela? Prenumerera nu!
