Ledare

Eftersom slitet känns i kroppen vet vi att vi har rätt

Vi måste berätta om vad en fast anställning skulle innebära: mindre stress när sms-signalen ljuder, möjligheten till att ha ett privatliv, mindre ångest och färre vakna nätter som går ut på att pussla med månadens hundralappar, skriver Anna Herdy. Foto: Yvonne Åsell / SvD / TT

En högerregering skulle vara dödsstöten för kampen om ett värdigt anställningsskydd. Anna Herdy om att släppa in arbetarklassen i politiken.

Ledare

 

Moderaternas finansministerkandidat, Elisabeth Svantesson, gav i helgen (återigen) besked om att las (Lagen om anställningsskydd) kommer att reformeras om en alliansregering tar över efter valet i höst (Dagens Industri, 4/2, 2018). Det är inget nytt, men det är bra att högern fortsätter berätta på vilka sätt de vill försämra arbetares och tjänstemäns villkor och ställning på arbetsmarknaden. Det är bra för den efterlängtade höger-vänster-konflikten.

Vad är de stora problemen på svensk arbetsmarknad i dag? I alla fall inte att det är för många strider på arbetsmarknaden eller att vanligt folk har för trygga och lugna arbeten. Men det är bilden som Moderaterna presenterar. Las är för stelbent och skapar för lite rörlighet på arbetsmarknaden.

Poeten Jenny Wrangborg har formulerat problemet med det ”moderna” arbetslivet i antologin Lösa förbindelser: Om kampen för fasta förhållanden i handeln: ”Att jobba i handeln i dag är som att dejta någon som bara ringer vid storhelger eller när det vanliga ragget inte hör av sig.”

Jämförelsen med ett dysfunktionellt kärleksförhållande är smärtsam och exakt. Vi ligger och väntar på en arbetsgivare som egentligen inte bryr sig och som förr eller senare kommer lämna oss om vi tjatar och skäller för mycket, om vi är uttjänta och kan bytas ut.

Kroppsarbete med tunga lyft, omänskliga arbetstider och långa perioder av ekonomisk panik är en realitet för arbetarklassen i dag. Tänk att det finns folk som inte tror att det är så farligt för att de aldrig får se en arbetare förutom när det kommer hem en till dem och städar. Tänk att det finns opinionsskribenter som Hanne Kjöller som menar att fysisk ansträngning på jobbet är samma sak som att gå och träna (Expressen, 6/2, 2018). Tänk att det finns unga arbetare som inte upplevt något annat än denna arbetsmarknad. En arbetsmarknad där de förr eller senare kommer att gå sönder. Den allomfattande självbilden i Sverige om vilken trygg arbetsmarknad vi har stämmer inte överens med verkligheten.

Striden om las är inget som arbetarrörelsen ska ta lättvindigt på. För precis som högern vill så pratar vi nästan aldrig om priset som betalas av dem som i dag jobbar inom ett arbetaryrke. För att las-frågan ska vara en vänster-högerkonflikt som människor bryr sig om krävs det att vänstern och arbetarrörelsen säger mer än ”nej” till högerns förslag på uppluckringar i las. För att vinna debatten måste det bli mer kött och blod i beskrivningarna om vad den här arbetsmarknaden gör med samhället. Vi behöver inte hitta på – exemplen på hur illa det är, är alldeles för många. Det krävs att vi börjar berätta om hur mycket bättre det skulle bli om arbetsgivarna fick mindre makt och vi mer.

Så, är du aktiv i ett parti och bryr dig om arbetsrätten och arbetares utökade makt? Låt då någon som är fackligt aktiv bli vald på platsen framför dig på kommunlistan och låt hen hålla första maj-talet.

Så, är du aktiv i ett parti och bryr dig om arbetsrätten och arbetares utökade makt? Låt då någon som är fackligt aktiv bli vald på platsen framför dig på kommunlistan och låt hen hålla första maj-talet. Är du fackligt aktiv och ännu inte med i något parti? Ta steget. Representera arbetarklassen i politiken. Är du en som bara vill veta mer? Ta dig tid och lyssna och förstå. Läs någon av de otaliga moderna arbetarförfattare som beskriver denna vardag.

För tillsammans måste vi berätta om intermittent anställning – en anställningsform (i bland kallad sms-anställning) som sker på ramavtal där tiden mellan arbetspass inte räknas som anställningstid. Varje nytt pass du påbörjar räknas som en ny anställning. En form av arbete som nästan aldrig leder till in-lasning, det vill säga ett fast jobb, eftersom man går miste om en massa anställningsdagar man skulle ha fått om anställningen varit längre, till exempel vid ett tidsbegränsat vikariat.

Vi måste berätta om vad en fast anställning skulle innebära: mindre stress när sms-signalen ljuder, möjligheten till att ha ett privatliv, mindre ångest och färre vakna nätter som går ut på att pussla med månadens hundralappar.

Vi måste förklara betydelsen av att ta bort arbetsgivarnas makt över butiksbiträdets eller omsorgspersonalens arbetstid och deras möjlighet att hyvla ner den. Var den som beskriver hur oron för framtiden skulle försvinna då. Berätta om hur mycket mer rättvist det blir om det så kallade tvåpersonsundantaget i las, tas bort. Tvåpersonsundantaget, som infördes av en borgerlig riksdagsmajoritet (med stöd av Miljöpartiet) år 2000, har satt förhandlingsrätten om uppsägningar ur spel. Med den borta kan arbetsgivaren i högre grad själv avgöra vem som får gå och vem som får stanna.

På lång sikt krävs det naturligtvis mycket mer. Men utan att vi rättar till dessa små men avgörande urholkningar av las så kommer det bli svårt att omfördela makt på arbetsmarknaden. Med en omfördelad makt kommer vi se en vitaliserad fackföreningsrörelse som förmår ta strid och ytterligare förskjuta maktbalansen till arbetarnas fördel. Att det strejkas så lite som det gör i dag, är inte ett kvitto på att den svenska modellen fungerar – snarare ett bevis på att man inte vågar bråka.

  • allmän visstid
  • anställningsskydd
  • Hanne Kjöller
  • intermittent anställning
  • Jenny Wrangborg
  • LAS

Ledare