Antisemitism inom vänstern är en känslig och infekterad fråga. Det är därför extra viktigt att debatten förs på ett ansvarsfullt och hederligt sätt och att man alltså koncentrerar sig på vad som faktiskt sagts. Jag har inte sagt att problemet med antisemitism inom vänstern är ”det stora problemet”.

Tider när nazister marscherar igen är tydligen också tider när en antikapitalistisk graffitiartist fortfarande kan måla en väggmålning med uppenbarligen antisemitiska motiv eftersom den ger sig på kapitalet. Kajsa Ekis Ekman efterlyser bildexempel på antisemitism från vänsterforum. Upprinnelsen till texten var just en sådan bild. Vi publicerade den. Om något tvivel råder om konstnärens (Mear One) inställning till sitt verk sade han i en intervju: ”Some of the older white Jewish folk in the local community had an issue with me portraying their beloved #Rothschild or #Warburg etc as the demons they are.” Andra bilder publicerade vi inte, antingen för att vi inte hade rättigheterna eller för att vi ansåg dem vara för stötande.

Vad gäller Dieudonné stämmer det att han övergett sin antirasism och allierat sig med extremhögern. Frågan är dock vad det gör med hans anhängare. Är de franska förortsungdomar som ser upp till honom och som använder la quenelle som en gest ”mot systemet” verkligen att betrakta som extremhöger? Under förutsättning att användandet av antisemitiska uttryck inte per automatik diskvalificerar någon som vänster utgör åtminstone vissa av dessa ungdomar nog snarare exempel på just antisemitisk vänster.
Ekman efterlyser vidare exempel på vänsteraktivister och politiker som blandat ihop judar med Israel. Texten var inte tänkt som en svartlista, men eftersom hon insisterar kan jag nämna Ilmar Reepalu som 2010 krävde att judarna i Malmö skulle ta avstånd från Israels politik. Han är inte ensam om att ha resonerat på det sättet.

Avfärdandet av exemplet Donald Boström då han i egenskap av ”partipolitiskt obunden journalist” inte kan sägas representera vänstern är bekvämt eftersom som många som anser sig tillhöra vänstern faller utanför den definitionen. Inklusive mig och, mig veterligen, Ekman själv. Att Ekman genomgående inskränker sin definition av vänstern till medlemmar i partier och organisationer gör det så klart lättare att förneka att problemet existerar eftersom en antisemitisk medlem lätt kan uteslutas.

När det kommer till textens stora synd i Ekmans ögon erkänner jag att det handlar om otydlighet från min sida. Stycket som inleds med orden ”Sionismen hade sina rötter” grundar sig på ett resonemang av Moishe Postone om inkonsekvenser i klassisk antisionism. Det borde naturligtvis ha framhållits tydligare. Poängen var inte att delegitimera antisionismen utan att belysa hur speciell det judiska folkets situation har varit.

Att Ekman genomgående inskränker sin definition av vänstern till medlemmar i partier och organisationer gör det så klart lättare att förneka att problemet existerar eftersom en antisemitisk medlem lätt kan uteslutas

Att sionismen uppstod på 1800-talet, under samma period som kopplingen mellan ett nationellt definierat folk och ett givet territorium var som allra starkast, är knappast förvånande. Trots att judarna i regel uppfattades som ett tydligt definierat folk kunde delar av vänstern som annars omhuldade nationalstatsprincipen ändå frånkänna dem rätten till ett eget land. Detta måste betraktas som en logisk inkonsekvens, oavsett vad man tycker om sionismen. Dessutom var frågan än mer central för östjudarna eftersom nationalstaten, enligt Hannah Arendt, paradoxalt nog blev den enda instans som kunde garantera ens förment universella mänskliga rättigheter. Man kan alltså tycka vad man vill om nationalstaten som politisk form, men så länge man inte lyckas upphäva densamma är dilemmat helt centralt för dem som hamnar i kläm.

Tyvärr blev resultatet av detta dilemma som bekant en etniskt stratifierad kolonialstat. Jag kan därför bara instämma i Ekmans beskrivning av Israel som ju inte bara är djupt rasistiskt gentemot palestinierna, utan även i sin strukturella åtskillnad mellan eliten av europeiska Ashkenazi-judar och underklassen av Mizrahi-judar från Mellanöstern.

Israels ambassads och andra organisationers välkända smutskastningskampanj mot vänstern och BDS gör inte antisemitism inom vänstern till ett mindre reellt problem. Som Richard Seymour påpekat kan detta problem till viss del bero på att man odlat en typ av hårdhet i kombination med en känsla av moralisk överlägsenhet som gör att man inte längre ser och hör det som andra ser och hör. Det handlar inte om organiserad antisemitism utan om en tondövhet som är utmärkande för vänstern. Det är nog på tiden att den svenska vänstern följer i den brittiskas fotspår och tröskar igenom frågan, om inte annat så för den egna trovärdighetens skull som antirasistisk rörelse.