De som spelade vänsterbingo på Kulturhuset i onsdags kunde kryssa i alla rutor.
Hela medievänstern var på plats för att höra ekonomijournalisten Paul Mason samtala med Kajsa Ekis Ekman om hans bok Postkapitalism, enligt vilken digitaliseringens utradering av arbete leder mot kapitalismens död. Och när Mason sade att industriproletariatet inte längre är historiens centralfigur, utan det är den nätverkande, urbana medelklassen, så gick en varm våg genom publiken. Ömma blickar utbyttes. ”Det är ju vi.”
Men euforin sköljdes snabbt bort av skam. I kyrkans barntimmar hörde vi ju att de ödmjuka skall ärva jorden, och i sagorna dräpte drängen jätten. Men enligt Paulevangeliet kunde plötsligt Malin, konsult på en liten men hungrig pr-byrå, höja sin knutna näve. ”Ropen skalla, post-its åt alla.”
Ekis Ekman tvivlade. Vad hjälper det om hipsters tältar på torgen i Aten och Kairo? Det är arbetsplatsen som ger makt; sluta arbeta och ekonomin stannar.
Visst, svarade Mason på snuvig nordbrittiska, men vad hjälper det när arbetet gjorts överflödigt?
Precis som Marx försöker Mason identifiera teknologiska framsteg som står i motsättning till ekonomins organisering. Digitaliseringen drar på grund av låga produktionskostnader priserna mot noll, vilket tvingar kapitalismen att blåsa upp sig själv för att nå profit.
Masons exempel Wikipedia är pedagogiskt men mossigt; prata hellre om att programmerare i dag inte främst knackar kod utan tåtar ihop befintliga lösningar, som ofta dessutom finns gratis på nätet. Även där är alltså tendensen att allt färre anställda producerar allt mer. Och även manuellt arbete utförs av robotar och mjukvara, som i Amazons lagerlokaler och snart hamburgerkedjorna. Som skämtet säger: i dag arbetar vi med att producera robotar, i morgon med att reparera dem och till sist med att underhålla dem.
När Mason sade att industriproletariatet inte längre är historiens centralfigur, utan det är den nätverkande, urbana medelklassen, så gick en varm våg genom publiken
Ekis Ekmans invändningar var typiskt vänstertrilska. Visst har hon en poäng i att Mason riskerar att osynliggöra det arbete som ligger bakom mjukvaran, och i att så länge arbetarklassen kan tillgodoräkna sig hundratals miljoner kineser så har den en roll att spela. Men vad händer när även dessa arbetare blir dyrare än maskiner? Då ersätts de, precis som Marx skrev om den urbana arbetarklassen i en tid då de allra flesta stod kvar i jordbrukssamhället med högafflar och inte förstod vad han gafflade om.”
Jag själv drömmer om ett vänstersamtal som utgår ifrån postindustrialismen. Digitaliseringen innebär ju även otroliga möjligheter för vänstern. Masons bok och Benoît Hamons förslag om robotskatt är idéer i rätt riktning, och det är dags att slita mikrofonen från de nyliberala Tedtalk-entreprenörer som alltför länge haft monopol på samtalet.
