När Mauricio Macri valdes till president 2015 lovade han att inflationen i Argentina inom två år skulle vara nere på ensiffriga nivåer. 2018 nådde inflationen i stället 48 procent, en av de högsta siffrorna i världen, och den högsta i landet på nästan 30 år. Sociala medier är numera översvämmade av memes om svältkost och chockpriser. Elräkningen för en typisk familj har gått från mellan 100 och 200 kronor i månaden till mellan 1 500 och 2 000 kronor, och liknande prishöjningar har ägt rum på vatten, gas och kollektivtrafik. BNP har fallit med 3,5 procent på ett år.
– Argentinarna pressas från två håll. Å ena sidan genom ökade levnadsomkostnader. Å andra sidan genom fabriksnedläggningar och offentliga nedskärningar, som skickar ut allt fler och fler i arbetslöshet, säger Nicolas Caropresi, en av ledarna för folkrörelsen CTEP (Confederacion de Trabajadores de la Economia Popular, ”Federationen för arbetare i den folkliga ekonomin”).
Räknat i dollar och per invånare är BNP nu lägre än någon gång sedan 2007, då landet fortfarande återhämtade sig från den förra stora krisen, det spektakulära ekonomiska sammanbrottet 2001.
– Jag tror att vi går mot en värre kris än den 2001 om inget ändras, men vi är inte där än, säger Nicolas Capresi.
Exploderande statsskuld
Precis som under sena 1990-talet har Argentina under det gångna året tagit hjälp av Internationella Valutafonden IMF, en organisation som de flesta i landet hyser djup misstänksamhet mot. IMF klev in redan i början av 2018 när växelkursen började svikta, men det hindrade inte valutan från att rasa från 25 till 40 dollar under bara en vecka i augusti.
Och precis som vid millennieskiftet har statsskulden blivit en växande börda. Macri sänkte snabbt skatter efter sin valseger, men var i början försiktig med nedskärningar. I stället tog han lån i dollar med hög ränta. Från att ligga på 44 procent av BNP 2014 har statsskulden i dag exploderat till hela 93 procent.
– Det är lån som till stor del har finansierat ren valutaflykt – de dollar som kommit in som lån har försvunnit ut ur landet igen till utländska bankkonton, säger ekonomen Eva Sacco, forskare på Centret för Politisk Ekonomi vid Universitetet San Martin.
Nu har IMF krävt budgetbalans, en politik som på andra håll där den tillämpats – som i Grekland – blivit känd för att fördjupa en lågkonjunktur och dra in länderna i en nedåtgående spiral. Trots kraftiga besparingar har också den argentinska staten svårt att gå plus eftersom räntorna på den tidigare skulden redan har hunnit bli betungande.
– IMF-lånet skjuter bara problemen framåt, till priset av en ännu större krasch längre fram, menar Eva Sacco.
”Överflödig befolkning”
Bland de folkrörelser som organiserar motståndet till regeringspolitiken har CTEP klivit fram som en av de tyngsta, vid sidan av de klassiska fackföreningarna. Deras kärna finns inom den ”informella” sektor som sysselsätter närmare hälften av arbetskraften: lumpsamlare och återvinnare, gatuförsäljare och kooperativ som organiserar alltifrån hemmaarbetande sömmerskor till små bagerier. De har på nära håll sett de sociala konsekvenserna av de senaste årens politik.
– I slumområdena har många som hade tagit sig ur den informella ekonomin ramlat tillbaka i den. Staten har dragit tillbaka den närvaro den haft i dessa områden, såsom vårdcentraler och mobila kontaktpunkter för myndigheter, och enbart lämnat kvar polisen. De enda som är närvarande nu är sociala rörelser, de evangeliska kyrkorna och narkotikaligorna. Allt fler unga väljer att sälja droger eftersom det verkar vara enda vägen framåt, säger Nicolas Caropresi.
Polisen har börjat jaga gatuförsäljare, samtidigt som den officiella retoriken om hårda tag mot brottsligheten är bluff eftersom polisen samtidigt låter langare sälja öppet.
Arbetslösheten har nått 9,6 procent. Det är den högsta siffran på 12 år, men den är också svårtolkad just eftersom så många försörjer sig utanför den reguljära arbetsmarknaden.
– En gång i tiden utgjorde det man kan kallade ”överflödig befolkning”, ur kapitalets perspektiv, 5 till 10 procent av befolkningen, i dag är den mellan 20 och 30 procent, säger Nicolas Caropresi.
Han påpekar att det enda budgetområde som fått ökade resurser är säkerhet, med en fördubbling av antalet poliser i Buenos Aires innerstad och runt 25 procent fler i de omgivande förorterna.
– Polisen har börjat jaga gatuförsäljare, samtidigt som den officiella retoriken om hårda tag mot brottsligheten är bluff eftersom polisen samtidigt låter langare sälja öppet.
Det är svårt att argumentera mot det sistnämnda. CTEP:s kontor ligger i Constitucion, en av de mest förslummade delarna av Buenos Aires utanför de regelrätta kåkstäderna. Vid det centrala torget och genomfartsgatorna ligger moderna affärsgallerior, men bara ett kvarter in på sidogatorna sitter grupper av ungdomar och röker crack ur avskurna aluminiumburkar, helt öppet under tidig eftermiddag.
Punktvisa demonstrationer
Senare samma kväll intar folkmassor strategiska gathörn i innerstaden bankandes på kastruller och grytlock i en protest mot prishöjningarna på el, gas och kollektivtrafik. Det är också ett fenomen från 2001 som återkommit, och som ska upprepas varje vecka på obestämd tid. Skolstarten i mars är osäker – lärarna har fortfarande inget kollektivavtal och över 30 skoldagar försvann i strejker förra året. Strejk lamslog också flygtrafiken under två dagar i förra veckan och i den största badorten Mar del Plata hopas soporna på gatorna eftersom de flesta kommunanställda stannar hemma.
Ett antal nedläggningshotade fabriker har ockuperats, bland annat den skofabrik som producerat lokalt för Nike och Reebok och slagits ut av utländsk konkurrens. I september förra året ägde en 24-timmars generalstrejk rum och det kommer antagligen bli en ny inom de närmaste månaderna, trots att de stora fackförbunden är vacklande i sin inställning.
Dock har protesterna förblivit relativt punktvisa och inte nått de stora proportioner som de gjorde inför sammanbrottet 2001 då president Fernando de la Rúa tvingades avgå.
– Den stora argentinska medelklassens levnadsstandard är ännu inte hotad i grunden på samma sätt som då, även om till exempel avgiftshöjningarna smärtar. De tolv föregående åren (med presidentmakarna Nestor och Cristina Kirchner) var framgångsrika ekonomiskt men ledde inte riktigt till någon ökad social och politisk medvetenhet och organisering. Snarare skedde en integration genom konsumtion, som tenderade att isolera människor från varandra i någon mån. Och de flesta medelklassfamiljer har fortfarande besparingar att leva på, säger Nicolas Capresi.
Hoppet i ”Cristina”
Även i slumområdena har det hittills varit förhållandevis lugnt. Det har exempelvis inte varit några butiksplundringar, som annars ofta brukar äga rum inför julhelgen under svåra tider. Enligt Nicolas Capresi kommer det dock att bli värre innan det blir bättre.
– Vi uppmuntrar, till skillnad från en del grupper, inte plundringar eftersom vi menar att det bara innebär att skicka fram våra egna kamrater som kanonmat. Däremot förstår vi varför det sker. Men även bland de fattiga finns det fortfarande vissa sociala program som fungerar som en kudde och som hittills har mildrat konsekvenserna.
Bland de många fattiga finns också ett hopp om att allt kommer bli bättre bara Cristina (Kirchner) vinner valet igen 2019. Det är en annan skillnad mot 2001, då fanns det ingen som folk satte sitt hopp till.
Men så enkelt är det inte, det handlar inte bara om att välja en ny president. Vi måste inte bara besegra Macri, utan också alla de krafter som står bakom Macri. Vi har en lång period av organisering och kamp framför oss, och vi måste räkna med att allt kommer bli värre under den närmaste framtiden.
