Utrikes

Ekon från den arabiska våren runtom arabvärlden

”Folket vill ha utbildningsreformer” står det på ett plakat under en demonstration i Tunisiens huvudstad Tunis den 19 december, som hade utropats till ”vredens dag”. Foto: Hassene Dridi/AP/TT.

De senaste veckorna har folkliga protester mot levnadsförhållandena skakat regimerna i Tunisien, Libanon och Sudan. Liknande protester är sannolikt även att vänta inför det kommande valet i Algeriet.

Utrikes

Efter att regionen under åren efter 2011 skakades i sina grundvalar har ett synbart lugn vilat över arabvärlden de senaste åren. I Egypten återupprättades militärdiktaturen, med ett delvis nytt persongarnityr på de ledande posterna, medan styrena i Marocko, Sudan och Algeriet suttit kvar i orört bo. Bakom lugnet har legat inte minst den utbredda skräcken för att det kaos och våld som såväl styrande regimer som oppositionella islamister visat sig förmögna att utöva i länder som Syrien, Jemen och Libyen. Trots fortsatt stagnation, fattigdom, arbetslöshet och ofrihet har alltså ”ordningens parti” kunnat stärka sina positioner på de flesta håll, trots att de sittande regeringarna i många fall själva burit det största ansvaret för den våldsamma utvecklingen.

Men de senaste veckorna har protester återigen blossat upp runt om i regionen. För åtta år sedan var det i Tunisien som den arabiska våren tog sin början, efter att frukthandlaren Muhammad Bouazizi tände eld på sig själv i protest mot förtryck och fattigdom. Sedan dess har landet ofta framhålls ofta som det positiva exemplet, med ett något sånär välfungerande demokratiskt system och relativ politisk stabilitet. Men även här har återigen uppgivenheten brett ut sig, efter några hoppfulla år efter revolutionen. Enligt en opinionsundersökning från International Republican Institute från förra året anser mer än 80 procent av befolkningen att landet är ”på väg åt fel håll”, och mer än 90 procent att den ekonomiska situationen är ”dålig” eller ”mycket dålig”.

Kasserines söner
– För Kasserines söner, som saknar medlen att överleva, ska jag starta en revolution.
Med de orden satte den trettiotvå år gamle, arbetslöse journalisten Abderrazak Zorgui eld på sig själv på julafton, i staden Kasserine i sydvästra Tunisien, nästan exakt på årsdagen av Muhammad Bouazizis död. Så fort nyheten spritt sig utbröt protester över hela landet, främst i landets fattigaste södra och västra delar. Även om gatuprotesterna och kravallerna tycks ha avtagit under de senaste dagarna, så lär lugnet knappast bli långvarigt. I slutet av 2019 går landet till presidents- och parlamentsval. Den sittande presidenten Beji Caid Essebsi erkände i sitt nyårstal att det varit ett år av ”utmaningar och prövningar för alla tunisiska medborgare, på grund av arbetslöshet och fallande köpkraft”, men menade att landet skulle gå in i det nya året med en ”känsla av ansvarstagande och förhoppningar”, och efterlyste högt valdeltagande och engagemang i de kommande valen.

För Kasserines söner, som saknar medlen att överleva, ska jag starta en revolution

Men oavsett detta lär protesterna fortsätta: landets lärarförbund har sedan vårterminen började i veckan trappat upp den strejk som inleddes före jul, i protest mot dåliga löner och undermåliga resurser. Flera fackförbund har också kallat till politiska strejker och demonstrationer i samband med den åttonde årsdagen av revolutionen, den 14 januari. Som så många gånger förr ser det alltså ut som att utvecklingen hänger mycket på vilken roll fackföreningsrörelsen UGTT tar på sig.

Den ”tysta majoriteten” i Libanon
Även i Libanon har det strejkats och protesterats under de gångna veckorna. Här har protesterna främst riktat sig mot det sekteristiska politiska systemet, som fördelar makt och positioner utifrån religiös tillhörighet. I spetsen för protesterna står det nybildade partiet Sabaa, som säger sig tala för den “tysta majoriteten” med sina krav på ett nytt, sekulärt politiskt system och genomgripande reformer av valsystemet, stopp för korruption och ett progressivt socialt program. >

Det faktum att landet ännu inte fått någon regering trots att det gått åtta månader sedan valet i maj – ett val som i sin tur då redan var mer än fem år försenat – skänker onekligen klagomålen en trovärdighetens prägel.
– Vår strejk riktar sig mot våra politiker som misslyckats med att bilda ett kabinett. Är det verkligen något skamligt att kräva att det skapas en regering som kan lösa problemen i landet? säger Bechara Asmar, ordförande för landets största fackföreningsfederation CGTL.
Men de klart mest omfattande och våldsamma av de pågående protesterna har dock ägt rum i Sudan. Protesterna började den 19 december i staden Atbara, ett traditionellt centrum för radikala rörelser, bland dem Sudans historiskt starka kommunistiska parti SCP, och spred sig därefter snabbt över landet. Utöver fattigdom och arbetslöshet har statens finanser missköts under många år, vilket har lett till skenande inflation. ”Folket vill att regimen ska falla” och ”bröd, frihet, social rättvisa” har varit vanliga slagord, välkända från arabiska vårens uppror för åtta år sedan.
– Vår permanenta kris kan bara lösas genom att regimen störtas, sade SCP:s ekonomiska talesperson Siddqi Qabbalo vid en presskonferens i veckan.

”Socialister och sionister”
President Omar al-Bashir sitter än så länge kvar på sin post, trots att han går in på sitt trettionde regeringsår, och att han som första sittande statschef för redan tio år sedan åtalades av för brott mot mänskligheten av Internationella Brottmålsdomstolen i Haag. Tidigare i år offentliggjorde han dessutom att han ”tackat ja” till att ställa upp även i årets presidentval.
Efter den senaste tidens protester ser hans grepp om makten dock osäkrare ut. Den senaste veckan har sociala medier och kommunikationskanaler som Twitter och WhatsApp blockerats, och oppositionella journalister, akademiker och politiska ledare har gripits och misshandlats. Mer än 40 personer har dödats, enligt Amnesty International, och tusentals har skadats och fängslats. Trots detta verkar protesterna fortsätta, och flera viktiga koalitionspartier som tidigare stött presidenten har nu börjat kräva al-Bashirs avgång, bland dem även islamister och konservativa. Presidenten fortsätter dock att hävda att det hela är en sammansvärjning av ”socialister och sionister”:
– Den utländska konspirationen fortsätter. Det har varit en ekonomisk belägring, och vi har förlorat våra oljekällor i Syd, sade han i ett tal till den statskontrollerade fackföreningsfederationen SWTUF i fredags.

Algerisk gerontokrati
I bakgrunden till protesterna både i Tunisien och Sudan ligger alltså till viss del de spänningar som uppstått inför de val som planerats hållas där under 2019. Ett tredje land som går till val under året är Algeriet, som är såväl arabvärldens som Afrikas största land.
Den algeriska regeringen, en koalition av politiska och militära krafter med den gamla befrielserörelsen FLN i spetsen, lyckades behålla kontrollen över landet under den arabiska våren och dess efterdyningar, men att säga att den framstår som livskraftig vore att ta i. Presidentposten innehas exempelvis sedan mer än 20 år av den 81 år gamle Abdelaziz Bouteflika. Han har drabbats av flera slaganfall de senaste åren, och är enligt närmast eniga bedömare och källor vid det här laget så sjuk att han överhuvudtaget inte utför några arbetsuppgifter – han har exempelvis inte talat offentligt på mer än sex år. Trots det kommer han av allt att döma att ställa upp för en femte presidentperiod.
– De olika grupper som delar på makten har ingen kandidat som den allmänna opinionen kan acceptera och som de själva kan komma överens om, och det är det algeriska folket som får betala priset, sade oppositionspolitikern Soufiane Djilali till Financial Times apropå Bouteflikas förestående omval.

Jämfört med Tunisien, Libanon och Sudan är den algeriska oppositionen av allt att döma relativt svag. Trots det är det svårt att se hur landet ska kunna nå och genomföra valen i april utan att något slags protester mot regimen bryter ut. Nästan 45 procent av landets befolkning är under 24 år och ungdomsarbetslösheten är över 26 procent. Om denna grupp kan inspireras av utvecklingen i grannländerna återstår att se.
Nästan åtta år efter den arabiska vårens uppror präglas alltså många länder i arabvärlden fortsatt av stagnation, både politiskt och ekonomiskt. Så länge denna stagnations orsaker inte löses, och så snart den mest akuta oron för terror och inbördeskrig släppt, kommer protester likt de gångna veckornas sannolikt bara fortsätta att blossa upp.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

  • arabvärlden
  • LIbanon
  • Sudan
  • Tunisien

Utrikes