Nyheter/Utrikes 07 augusti, 2022

Eldfängd shiapredikant ställer Iraks politik på ända

Den senaste veckan har anhängare till den hårdföre shiapredikanten Muqtada al-Sadr ockuperat Iraks parlament. Nu riskerar konflikten inom landets shiamuslimska befolkning leda till en politisk kris.

Den 27 juli rev hundratals demonstranter i Bagdad de murar som omgärdar den irakiska parlamentsbyggnaden. Demonstranterna är anhängare till den eldfängde shiapredikanten Muqtada al-Sadr och försökte stoppa utnämningen av Mohammed Shia al-Sudani till premiärminister. Det är visserligen bara ännu ett kapitel i den långdragna regeringsbildningen i Irak, och den fredliga ockupationen av parlamentet beskrevs av demonstranterna själva som en ”snärt på örat” – ett arabiskt uttryck för ett milt straff. Samtidigt varnade de också: ”imorgon, revolution”. Detta tunt beslöjade hot om upptrappning, uttalat i en kommuniké av Sadrs assistent Salih Mohammad al-Iraqi, anspelade på ledarens skickliga manipulering av folkliga resningar: från fredliga demonstrationer till direkt våld.

Protesterna var inte helt oväntade. Som före detta milisledare som inspirerat till dödliga strider med den USA-ledda koalitionen mellan 2004 och 2008 har Sadrs förmåga att utnyttja missnöjet på gatorna för att mobilisera tiotusentals till protester mot utländsk imperialism, misslyckade regeringar och skenande korruption påskyndat hans snabba klättring inom det irakiska politiska systemet 2015. Storskaliga protester orkestrerade av Sadr har därefter paralyserat regeringen 2017, 2019 och 2020.

När Sadrs rörelse i oktober 2021 fick en majoritet av platserna i parlamentsvalet verkade han till slut ha tagit steget från agitator till kungamakare. Men nio månader senare gjorde han i stället ett oväntat – om än karaktäristiskt – drag när han beordrade sina 73 parlamentsledamöter att avgå i protest mot hur länge regeringsbildningen dragit ut på tiden. Den långa processen hindrade ju inte minst Sadr själv från att bilda regering.

Saktfärdigheten berodde till stor del på politiskt intrigerande från en rivaliserande shiakoalition, ledd av före detta premiärministern Nouri al-Maliki, som hade chockats av den oväntade framgången för Sadrs rörelse i parlamentsvalen. Precis som han hade gjort 2012 mot Ayad Allawi lyckades Maliki stjälpa Sadrs planer och skapa en majoritetskoaliton som kunde nominera en premiärminister.

Men Sadr tycks inte vara beredd att acceptera en upprepning av 2012, enligt Luay al-Khatteeb, före detta energiminister:

– Sadr vill visa att han är en central spelare i Irak, och att ingenting kan röra sig utan hans medgivande, vare sig inuti eller utanför parlamentet. Utan en överenskommelse om en ömsesidigt acceptabel kandidat kommer Irak att gå mycket svåra och osäkra tider till mötes.

Han går dock inte så långt som att förutspå ett inbördeskrig.

– Folket och Marjiya [den shiamuslimska religiösa ledningen] kommer inte att acceptera någon konflikt inom shiablocket, och alla sådana försök kommer att desarmeras.

Detta är en avgörande poäng. Även om de senaste dagarnas protester på ytan utlöstes av nomineringen av Sudani som premiärminister, tycks det verkliga motivet snarare handla om kontroll över ”shiahuset” i Irak.

Ali al-Dabbagh, före detta regeringstalesperson, säger:

– Moqtada al-Sadr vill vara ensam representant för shiamuslimerna, vilket inte är möjligt. Han utnyttjar sina anhängares lojalitet för att försöka driva fram sin personliga vision.

Detta handlar inte bara om att kontrollera landets högsta ämbete, utan också om rollen som talesperson för folkflertalet. Sadr söker den senare, men måste först återta kontrollen över regeringsbildningen.

Dhiaa al-Asadi, en politisk representant för Sadr, insisterar på att protesterna den 27 juli bara var en del av det politiska samtalet.

– Så länge de är fredliga, kontrollerade och inte våldsamma är dessa protester lagliga, och bryter varken mot juridiska eller sociala normer.

– Sadr ville visa för andra politiker och deras partier att folket är missnöjda med deras val av premiärminister: han ville påminna dem om att trots att de har sagt upp sig från parlamentet har sadristerna inte avsagt sig sin aktivism, och de kommer att fortsätta försvara folkets intressen och fortsätta kämpa för reformer.

Trots detta cirkulerar overifierade bilder på en beväpnad Nouri al-Maliki, omgärdad av livvakter eller milismän. Bland Irak-observatörer talas det om att protesterna ska eskalera bortom all kontroll och övergå i ett shiamuslimskt inbördeskrig.

Khatteeb avvisar den oron – men med förbehåll.

– Protester och yttrandefrihet är demokratiska rättigheter och garanterade av den irakiska konstitutionen så länge de inte går ut över statens säkerhet, orsakar upplopp eller skadar privat eller offentlig egendom, säger han.

– Folket är dock inte helt medvetet om dessa rättigheter, och de hanteras ännu inte hanterats på ett bra sätt av regeringen – detta beror på att de demokratiska erfarenheterna i Irak ännu bara är i sitt inledningsskede.

Asadi är lika avfärdande av idén om ett fullständigt inbördeskrig, och hävdar att ”Sadr skulle aldrig eftersträva eller tillåta sig att bli orsaken till ett inbördeskrig”.

– Hans krav på reformer var uttalade redan före det senaste valet, och han kommer att fortsätta hålla trycket uppe tills reformer genomförs. En av de saker Nouri al-Malikis anhängare vägrar lära sig är att folket inte accepterar att man återvinner samma politiker som man redan har testat. De skulle göra bättre i att presentera nya namn som kan leva upp till förväntningarna från Marjiyan, deras allierade och det irakiska folket, säger han.

Reformerna är mer än efterlängtade och föreslås vid en gynnsam tidpunkt. Enligt en ny rapport från Internationella valutafonden, IMF, är Iraks ekonomi en av regionens starkaste, hjälpt av både samvetsgrann finansförvaltning och robust oljeexport. Trots det innebär den grasserande korruptionen på statlig nivå att vanliga irakier aldrig får ta del av vinsterna – en sak som Sadr antingen leder motståndet mot eller exploaterar, beroende på ens perspektiv. Insikten att nationalism och demokrati är mindre viktiga frågor än arbetslöshet, inflation, fattigdom och dricksvatten har fått Sadr att gå från fluffiga slogans om självständighet att uppmana till ”en revolution av reformer och avvisande av orättvisa och korruption”.

Den nuvarande krisen har enligt somliga förstärkts av den senaste tidens splittringar inom den kurdiska statsbildningen. På många sätt hade det inte ens funnits någon dispyt utan kurderna. Tidigare innebar blockpolitiken att en eller annan koalition kunde säkra en stabil majoritet. Det verkade också troligt förra året. Med 64 platser av 329 såg kurderna återigen ut att kunna bli vågmästare. Men interna konflikter mellan kurder i norra Irak neutraliserade det kurdiska blockets makt. Det Barzani-ledda partiet KDP tog Sadrs sida medan det Talabani-kontrollerade PUK uppvaktade Malikis rörelse. Utöver det innebar en dispyt om vem som skulle bli den kurdiska kandidaten till presidentskapet att kurderna förlorade sin tidigare förmåga att välja det block som skulle utse premiärministern, och lämnade därmed vägen till ett potentiellt presidentskap öppen för andra aktörer.

Khatteeb tonar dock ned den kurdiska faktorn.

– Kurdernas splittring underblåses av splittringen inom shiablocket, men den är inte avgörande. I värsta fall går kurderna bara till parlamentet med två presidentkandidater, precis som de gjorde 2018.
Så är det även enligt Asadi.

– Trots att den kurdiska splittringen har kastat sin skugga över hela processen handlar den huvudsakliga motsättningen mellan shiablocken om ett flertal svåra frågor – kabinettets utformning bara är en av dem.

Spänningarna som de senaste händelserna i Bagdad har orsakat kommer troligen märkas i månader. Inte minst underminerar de möjligheterna för den nuvarande regeringen att få något gjort åt i flera avgörande frågor, eftersom parlamentet innehåller den formella beslutsrätten. Och om Sadr inte håller igen är många rädda för en fortsatt shiakonflikt eller till och med ett inbördeskrig.

Iraks politiska system är explosivt. Den nuvarande situationen kan lösas närsomhelst, eller fortsätta i månader. Förra onsdagens ”snärt på örat” kan leda till en lösning på ledarskapskonflikten, eller bli starten på en våldsam konfrontation. Det irakiska politiska systemet, som är en kombination av parlamentarisk och konfessionellt styre av samma typ som finns i Libanon och Bosnien, har visat sig vara oförutsägbart och ofta oförlåtande. Att addera den oberäknelige Muqtada al-Sadr och hans anhängare till ekvationen ökar bara osäkerheten, ökar risken för våld och försvårar möjligheten till ett fredligt maktskifte under den närmaste tiden. Även om striden om premiärministerskapet avslutas inom kort, kommer striden om ”shiahuset” att fortsätta.


Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.


Översättning: Tor Gasslander


Tanya Goudsouzian är en kanadensisk journalist som har bevakat Irak och Afghanistan i över 15 år. Hon är före detta opinionsredaktör för Al Jazeera English Online. Hon finns på Twitter.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 16 april, 2024

Konstnär stänger Israels paviljong på Venedigbiennalen

Israels paviljong 2024. Foto: Flamman
Israels paviljong på tisdagen den 16 april. Foto: Flamman.

”Inte förrän en överenskommelse om eldupphör och frisläppande av gisslan har uppnåtts”. Med det kravet sade konstnären Ruth Patir, som skulle representera Israel på konstbiennalen i Venedig, in sin medverkan.

De sista förberedelserna är just nu igång inför öppnandet av den 60:e upplagan av Venedigbiennalen. På grund av kriget i Gaza har frågan om Israel ska delta varit het och gett upphov till många protester, inte minst initiativat Art not Genocide Alliance, ANGA (Konst, inte folkmord) som krävt att landet ska uteslutas från biennalen samt plattformen Bidoun projects, som under pressvisningsdagarna 18 och 19 april anordnar poesiläsningar för att uppmärksamma Palestina.

På tisdagsmorgonen kunde förbipasserande utanför Israels paviljong läsa en uppklistrad lapp på glasväggen: ”Konstnären och curatorerna för israeliska paviljongen kommer att öppna utställningen när överenskommelse om eldupphör och frigivning av gisslan har uppnåtts.” Konstnären som satt upp detta ultimatum är den som förra september valdes ut att representera Israel, Ruth Patir.

I ett uttalande till New York Times säger Patir: ”Jag avskyr det, men jag tror att det är viktigt.” Curatorerna Tamar Margalit och Mira Lapidot, uppges inte ha informerat den israeliska regeringen, uppger samma tidning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 16 april, 2024

Unga klimataktivister demonstrerar framför riksdagen. Foto: Christine Olsson/TT.

Det finns ett fotografi på mannen med den svarta resväskan som går över den kullerstensgata som breder ut sig mellan Sveriges riksdags huvudbyggnader. Med målet i sikte – Riksdagshusets korridorer – väljer han att kliva rakt över ett gäng ungas banderoll som säger: ”Climate justice = social justice”.

Mannen med resväskan är sverigedemokraten Tobias Andersson, och fotografiet ramar in den konflikt som ungdomar runtom i världen lever i: den mellan förnekelse av klimatkrisens allvar och unga människors framtid.

Aktivisterna på fotografiet ler, men Andersson ser dem inte i ögonen. Trots den självsäkerhet han försöker utstråla känner han sig uppenbarligen obekväm.

Det är inte första gången som Andersson trakasserar aktivister i stället för att prata med dem på ett ärligt sätt. Ett exempel är att han 2022 av Dagens ETC avslöjades uppmuntra en trollarmé att ”konfrontera” klimataktivister.

Om Andersson är obekväm med att föra samtal är det inget mot när ungdomar från rörelsen Ta tillbaka framtiden tog sig in på fossilbolaget OKQ8:s kontor under hösten 2023. De följde efter en tankspridd man i kostym genom entrén och stannade till vid ett konferensbord. En av tiotalet välklädda mötesdeltagare runt bordet, i en annars förvånansvärt tom kontorslokal, frågade: ”Hur kom ni in egentligen?” En av de unga gav det uppenbara svaret: ”Genom dörren.”

Det är inte första gången som Andersson trakasserar aktivister i stället för att prata med dem på ett ärligt sätt.

Jag själv deltog med nöje vid båda de händelser som beskrivs ovan. Mannen på OKQ8 verkade förvånad över vår praxis att använda dörrar för att ta oss in i byggnader. Inte så märkligt med tanke på att han och kollegorna verkar lika förvirrade vad gäller andra uppenbara orsakssamband – som den mellan utsläpp och klimatkris. Vi hade uppenbarligen valt rätt plats att framföra vårt budskap på, eftersom vi fick prata med de personer som kan göra mest åt klimatkrisen, men samtidigt är mest ointresserade av att ta tag i saken.

Ungdomar däremot är tillräckligt handlingskraftiga för att stå upp för sina egna och andras rättigheter, och dessutom tillräckligt rakryggade för att föra dialog med sina motståndare. Vi berättar vad som är välkänt sedan decennier tillbaka: om orsakssamband mellan fossilutsläpp och uppvärmning som bland andra oljejätten Exxon har hemlighållit sedan 70-talet.

Det är dags för fler att ta efter unga människors förmåga att aktivt skapa möten där sanningen kan läggas fram. Sådana ärliga möten är en viktig del av det förändringsarbete som runt sju av tio svenskar vill se. Det är effektivt att säga ifrån, och att det är obekvämt när det sker är själva beviset – annars hade politikerna inte trampat på våra banderoller.

Utrikes 15 april, 2024

”Risken för storkrig är mindre nu”

Det israeliska luftförsvaret skjuter ned iranska drönare och missiler. Foto: Tomer Neuberg/AP.

Enligt Rouzbeh Parsi, programchef på Utrikespolitiska institutet, har risken för storkrig i Mellanöstern minskat.

I lördags natt skickade Iran nästan 200 drönare och långdistansrobotar mot Israel, varav nästan alla sköts ned av israeliskt och allierat luftvärn. Attacken var en vedergällning för Israels bombning av det iranska konsulatet i Damaskus veckan innan.

Enligt Rouzbeh Parsi (bilden), programchef på Utrikespolitiska institutet, är risken för storkrig dock låg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes 15 april, 2024

SAC bildar nytt städsyndikat: ”Fyller ett tomrum”

Solidariska städare samlas för ett grundande möte i SAC:s lokaler i Stockholm. Foto: Anastasiia Omelian.

Efter framgångarna med organisering av byggarbetare tar fackförbundet sikte på städbranschen.

I onsdags samlades uppemot 35 personer från 10 olika länder i fackförbundet SAC:s lokaler, för att formellt grunda den nya fackföreningen Solidariska städare. De flesta av deltagarna var kvinnliga migranter.

– Det är historiskt när nya fackföreningar bildas, och det här är en grupp som är särskilt utsatt, säger SAC-organisatören Pelle Sunvisson till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Peter Eriksson
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Kultur 15 april, 2024

Krograggandet har blivit en motståndshandling

Foto: Kim D. Johnson/AP.

En ny bok dödförklarar slampan, som kvävts under den framväxande puritanismen. För oss som älskar att ha kul är det fruktansvärt deprimerande. Men det går fortfarande att göra motstånd.

Svenska Akademiens ordlista definierar ”slampa” som lösaktig kvinna. Populärkulturellt förklaras dock begreppet bättre genom att exemplifiera med gestalten Samantha Jones i kultserien Sex and the City. Det är också henne som journalisten Emil Åkerö (bilden) utgår ifrån i sin nya fackbok Slampans död – En djupdykning i den sexuella lågkonjunkturen, när han frågar sig varför ungdomar i dag hellre verkar vilja vara tv-seriens tråkiga och giftassugna Charlotte York.

Anledningen är inte bara att vi lever i en värdekonservativ tid, utan också att allt fler av våra relationer både utspelas och utvecklas på nätet. Digisexualitet (att använda teknik i sex och relationer) har visserligen fått ett uppsving, men samtidigt kan det avskräcka ungdomar att höra att ”allt på internet finns kvar för alltid” och att eventuella nakenbilder de skickar till en partner riskerar att spridas till hela gymnasieskolan. Men liksom författaren är inne på varnar man hellre för detta i stället för att påpeka att det faktiskt är olagligt att sprida bilder på andra. En form av slutshaming, alltså.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ida Stiller
Frilansjournalist.
Utrikes 14 april, 2024

Tyska intellektuella sparkas i det tysta

Den politiska repressionen fungerar likadant i Iran och Tyskland enligt Tirdad Zolghadr. Foto: Privat.

Tirdad Zolghadr fick sluta efter att han stöttat sina studenters Palestinaprotester. Han anser att Tysklands lärosäten och kulturliv genomgår ett stålbad av utrensningar.

Tirdad Zolghadr sitter vid sitt skrivbord i Berlin. Fram till den 31 mars var han professor på konsthögskolan UDK i Berlin. Men efter att han i en dagstidning anklagats för antisemitism fick han veta att hans tid på skolan var över. Och han är inte ensam om att som kulturarbetare ha fått betala ett högt pris för sin öppna position för Palestina eller för att ha stöttat studenters aktioner.

– Ett högprofilerat fall gällde Nicolas Jaar, en amerikansk musiker som anlitats för en ljudworkshop i München. En av hans studenter anklagade honom för att vara Hamas-anhängare på grund av en harmlös post på sociala medier. I hans fall lyckades hans advokat tvinga tidningen Süddeutsche Zeitung att dra tillbaka sin artikel.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 14 april, 2024

”Sveriges demokrati behöver tusen kulturhus”

Hägerstensåsens kulturhus anordnar disco för de minsta. Foto: Privat.

På Hägerstensåsens kulturhus samsas pingis, funkisdisko med poesiläsning. Personerna bakom initiativet ser en mötesplats under hot – men också en modell som kan spridas.

En studiecirkel om vänskapens politik, släpp loss till babyrejv och folkmusik. Med regeringens drastiska nedskärningar på civilsamhället, inflation och misstro från främst sverigedemokrater, låter beskrivningen av Hägerstensåsens medborgarhus som något ur det förflutna. Men det folkhemsfunktionalistiska tegelbygget, beläget i en sydlig närförort till Stockholm, är bara inne på sitt tredje år efter nystart.

– Men det stämmer inte riktigt att säga så. Huset grundades av grannar 1957 och har inhyst många föreningar genom åren: schackklubben Rockaden, folkdanslag, bridgeföreningar och en klubb som organiserar bordtennis för seniorer, säger Sebastian Dahlqvist.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Inrikes 13 april, 2024

Upproret mot normalitetens imperium

Diagnoser som adhd blir allt vanligare. Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT.

Psykiatriledd inflation i diagnoser, eller moderiktig ursäkt för latmaskar? En ny bok visar att vad som uppfattas som neurologiska avvikelser förändras över historien – och kan vara föremål för kamp.

För att göra en lång historia kort: jag landade i ett neuropsykiatriskt mellanförskap.

– Ja du, Rasmus, det råder inga tvivel om att du befinner dig på adhd-spektrat, förklarade läkaren efter avklarad basutredning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Inrikes 13 april, 2024

Stora skillnader mellan EU-parlamentarikernas miljöinsatser

Skillnaderna mellan de svenska ledamöterna i EU-parlamentet är stora i miljöfrågor. Foto: Johan Nilsson/TT.

Naturskyddsföreningen har granskat hur Sveriges 21 ledamöter i Europaparlamentet röstar i miljöfrågor. MP och V ligger i topp – men skillnaderna mellan de svenska ledamöterna är stora.

En ny granskning av Naturskyddsföreningen kartlägger hur Sveriges EU-parlamentariker röstat i 88 viktiga miljöomröstningar mellan 2019 och 2024. Inräknat är också kandidaternas allmänna engagemang, deras ändringsförslag, betänkanden och uttalanden i media.

Miljöpartiet toppar listan tillsammans med Vänsterpartiet och har lysande omdömen. Deras kandidater har påvisat ett starkt engagemang på alla fronter samt arbetat mot en mer hållbar miljö. På delad förstaplats och med bäst miljöbetyg hamnar Jakop Dalunde (MP) och Pär Holmgren (MP) för sitt mångsidiga engagemang i och utanför parlamentet.

På tredje plats hamnar vänsterpartisten Malin Björk (V). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Ledare 12 april, 2024

Striden om fjällen har bara börjat

Två påskturister tar igen sig vid Blåhammarens fjällstation. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

Grävmaskinerna på fjälltoppen är ett tecken i tiden. För fjällturismen kan omöjligt fortsätta i samma spår som under 2000-talet.

Delar av den anrika fjällstationen Blåhammaren rivs i skrivande stund ned. En flygel med gästrum är i dåligt skick och ska jämnas med marken, och det är inte märkvärdigt i sig.

Men bakgrunden till att grävmaskinerna är där tillhör en betydligt mer infekterad historia.

Blåhammaren är, tillsammans med Storulvån och Sylarna, en av punkterna som knyter samman Jämtlandstriangeln – en av landets mest kända vandringsleder. Fjällstationerna drivs av Svenska turistföreningen (STF), som är en viktig tillhandahållare av boende och service till fjälls. När de i höstas beslutade sig för att göra omfattande förändringar av sin verksamhet blev det stort rabalder.

Vi tar det från början. De senaste åren har Jämtlandsfjällen fått ett rejält uppsving som besöksmål. Antalet gästnätter har legat på historiskt höga nivåer och under 2022 omsatte besöksnäringen i Jämtlands län 6,5 miljarder kronor. I fjällkommuner som Åre och Härjedalen utgör turism en betydande del av arbetsmarknaden.

Det ökande intresset för naturturism hänger ihop med hur dess fokus rört sig från traditionellt friluftsliv till mer kommersiella lösningar. Företag erbjuder helikopterturer till fjälltopparna, boenden med hotellstandard och trerättersmiddagar i väglöst land.

Även STF har varit del av den utvecklingen, men har nu gjort en helomvändning, vilket är bakgrunden till att rivningen på Blåhammaren sker just i vår.

Precis som STF:s övriga anläggningar i området ligger fjällstationen nämligen på statligt renbetesfjäll, där samebyarna i området har nyttjanderätt till marken. För att STF ska kunna driva sina anläggningar måste detta ske ”utan avsevärd olägenhet för renskötseln”, som det står i lagen.

Läs mer

Men nog har det varit en avsevärd olägenhet, alltid. Samebyarna som är verksamma i Jämtlandsfjällen har i åratal varnat för den påfrestning på miljön som det ökade besökstrycket har inneburit. De trampande fötterna sliter helt enkelt för mycket på naturen, som nu riskerar att inte kunna återhämta sig alls på sina håll. Mängden människor i omlopp innebär också stora störningar för rennäringen, framför allt genom att djuren stressas.

För att kunna skriva ett nytt avtal med staten har STF, i samråd med samebyarna i området, valt att kraftigt minska antalet gästbäddar, stänga restaurangerna och hålla öppet en kortare säsong. Syftet är just att tillmötesgå rennäringens behov och förespråka ett mer hållbart friluftsliv.

Det här är ingen liten sak. I de delar av landet som livnär sig på naturturism har den här debatten puttrat länge, för att med STF:s besked snarare börja stormkoka.

Många har välkomnat självkritiken från STF:s sida, men lika många har varit upprörda. Besöksnäringen är viktig i Jämtlands län och när det rådande sättet att bedriva naturturism på utmanas innebär det ett hot mot starka ekonomiska intressen. En stor portion av kritiken är så klart också präglad av rasism mot samer.

Här finns också en diskussion om hur vi ser på allemansrätten och människans förhållande till naturen som stundtals är närmast filosofisk: Vem finns fjällen till för? Finns det gränser för när våra upplevelser av naturen riskerar att vara det som skadar den? Hur ska trösklarna till friluftslivet sänkas, utan att besökstrycket blir en belastning på miljö och klimat?

Den här debatten om en framtida hållbar fjällturism – striden om fjällen, om man så vill – har bara börjat. Men en sak är klar: Vi kan inte fortsätta som vi gör nu.