Kultur

Elfriede Jelinek stressad och uppgiven i Prinsessdramer

Foto: Markus Gårder

Kultur

Hade det varit bättre om jag varit man? frågar Elfriede Jelinek och så slår hatet rot i henne. Hon tejpar för sin mun och lägger sig under skrivbordet men senare använder hon hatet, slungar det som en förbannelse över bland annat schlagerfestivalen.
Elfriede Jelinek är själv med i Prinsessdramer men hon har också tagit hjälp av Törnrosa, Snövit och Jackie Kennedy. Eller rättare sagt hennes dräkt, Jackie Kennedy är ju ingenting annat än ”diverse former av klädsel” som hon skriker för att i nästa andetag beskriva makens hjärnsubstans som rann ut.
Elfriede Jelinek har tittat i boulevardtidningarna och läst sagorna och kvinnorna kommer ut i form av Jackie Kennedy. Och så den där Marilyn Monroe som smyger omkring med sitt blonda hår.
Perukerna gör kvinnan, det blir genialiskt smärtsamt tydligt i Galeasens pjäs. Törnrosa har hår ner till vaderna. Vem är ni herr Prins? frågar hon men får bara det självklara svaret att han är han och det inte går att ändra på. Hon frågar eftersom hela hennes existens ju är hans förtjänst för han har ju väckt henne ur sömnen eller kanske till och med döden och eftersom hon lever genom honom vill hon veta vem han är.

Kvinnorna på scenen förgör varandra, hånar och ironiserar men ibland stödjer och tröstar. De har bråttom, kämpar för att frigöra sig men hur ska de hinna det innan döden kommer och tar dem? De är schizofrena avkommor av sin egen känsla av förträfflighet blandad med förintande otillräcklighet. Kvinnan är ju den ständigt otillräckliga och den ständigt dyrkade. Hur i hela friden hinna frigöra sig, uthärda smärtan och därefter upprätta ett värdigt liv att verkligen leva? När döden lurar? Jag vill bli uppsnaskad av någon men på ett sånt sätt att jag fortfarande är synlig efteråt eller kanske mer synlig efteråt, säger Elfriede och genast framstår denna lilla önskan som så oändligt absurd. Uppsnaskad? tänker jag. Och sen mer synlig? Snälla vän kom till sans!
Sylvia Plath vill steka sitt huvud i gasugnen medan barnen puttrar i sina sängar. Men det är ändå Jackie Kennedy som svävar över alla andra, essensen av kvinnan, det mest lyckade en kvinna kan bli. Hon är en dräkt, lugnad av tabletter och steril av klamydia.
Och kylskåpet är fullt av röda nejlikor. Jag ska bli en ny kvinna en starkare, som i söndagsbilagan, säger Snövit eller om det var Marilyn. Hon som var så märkvärdigt vacker att hon inte fick leva. Skönheten klibbar fast vid oss som en moderkaka, suckar Elfriede uppgivet.
Det är lördagskväll och de rödvinsanstrukna damerna i publiken har nära till medlidande och fniss. Och i publiken finns även herrar – jag räknar till hela 18 stycken. 18 av 91 (det är givetvis fullsatt) det är nästan en fjärdedel – på Änglasug var de en procent – en fjärdedel män har alltså ikväll sett detta kvinnodrama – tack Svenska akademien tack tack!
Ljussättningen hade i och för sig kunnat vara bättre.

På vägen hem omges jag av festglada mycket unga kvinnor med läppglans och rövarna i trånga trånga jeans. Det var samma sak 1979 när Elfriede Jelinek debuterade som dramatiker. Vi pratar numera oftast om velouren och unisex-stilen men det var ju så att jeansen var så trånga, skorna så höga och ögonskuggan så blå som aldrig tidigare. Då som nu.

    Kultur