Det märks att 80-talisterna tagit över medierna. När den amerikanske serietecknaren Don Rosa i november besöker Sverige pryder hans gestaltning av den unge Joakim von Anka framsidan på DN Kultur, komplett med en lång intervju. Aftonbladet kontrar med en artikel av motsvarande längd och en ännu längre intervju.
Inne på Serietekets lilla scen är det knökfullt när Rosa gör ett av sina tre framträdanden denna novembervecka. Joakim von Anka fyller 70 år och Rosas berättelse om hur en ung och urfattig Joakim lämnar sina fäders borg på det skotska höglandet och så småningom växer upp till att bli världens gnidigaste kapitalistanka kommer ut i nytryck.
I mitten av 90-talet, när Kalle Anka & Co väntade i brevlådan hos tiotusentals svenska barn varje fredag var Don Rosas följetong om Joakims liv det stora dragplåstret. De som är på plats denna tidiga tisdagseftermiddag är mellan 25 och 35 och befinner sig på en långt mer glasögonormig nivå än den som ankisten Göran Semb anpassat sitt föredrag till, och det knorras i salongen när Semb för ett ögonblick famlar efter namnet på Joakims amerikaflyktade farbror (Blötsopp).
Don Rosa själv får publiken bara ta del av under en 15-minuters intervju, med sedvanliga standardfrågor och- svar kring hur han fastnade för Farbror Joakim som barn och gav upp sitt kall att ta över familjens byggföretag i Kentucky för att i stället leva ut sin dröm som tecknare av densamma som vuxen. Efter det är det dags för bibliotekarier och väktare att försöka arrangera en någorlunda kö till signeringsbordet utan att fullt upplopp utbryter.
Don Rosa besöker Stockholm i november 2017. Anledningen är att serieklassikern Joakims liv kommer i nyutgåva. Foto: Pontus Lundahl/TT.
Don Rosas storhet i Norden är välkänd. I Finland är han närmast en modern nationalskald efter sin tredelade serie om ankornas besök i det mytiska Kalevala och hans verk har varit föremål för en doktorsavhandling. För den norska marknaden har han gjort flera dedikerade serier, och de svenska samlingsutgåvorna rymmer mustiga förord och bland annat en feministisk analys av Rosas tolkning av figuren Glittriga Gullan. I sitt hemland ställer däremot till och med lokaltidningar i Kentucky sig frågande till skandinavernas besatthet av denne ”totalt okände” serietecknare och söker förklaringen i knasiga jultraditioner som bygger på att se samma gamla Disney-trailers om och om igen år efter år.
Rosa själv har en annan förklaring till de kontinentala skillnaderna. I USA slutade man trycka motsvarigheten till Kalle Anka & Co ungefär samtidigt som han själv började teckna i den. Ville man åt hans serier på originalspråk fick man gå direkt till album och nischade butiker. I Norden däremot sammanföll Rosas aktiva period 1987-2006 med tidningens kommersiella höjdpunkt.
En annan omständighet är Don Rosas minst sagt problematiska relation till Disneys moderskepp i USA. En problematik han delar med resten av branschen genom historien.
Även om Disney var lika kolerisk, snarstucken och tvärilsk som Kalle Anka var han även en lika raffinerad, skrupelfri och slug affärsman som Guld-Ivar Flinthjärta
Walt Disney såg – som det anstår en brukspatron – förhållandet mellan honom själv och sina tecknare som byggd i enlighet med hans idé om den amerikanska familjen. När han 1940 införde kraftiga lönesänkningar och tecknarna svarade med strejk blev han således tagen på sängen. Disney gjorde genast det enda familjära: Han avskedade den utpekade strejkledaren och såg till så att den pågående animeringen av Dumbo kompletterades med en scen där korkade och alkoholiserade cirkusclowner bestämmer sig för att ”hit the big boss for a raise”.
Disney hävdade efteråt att strejken ”rensade studion” från alla ”the-world-ows-me-a-living-lads” men hans dröm om Amerika som den sociala ordningens kontinent var djupt skakad. Han bytte partilojalitet till Republikanerna och var med och grundade kommunistjägarorganisationen Motion Picture Alliance for the Preservation of Amerian Ideals. Strejken var, enligt Disney, bara en liten del av en omfattande kommunistisk sammansvärjning för att ta över Hollywood. Disney vittnade mer än gärna vid de omtalade McCarthy-rättegångarna och uppdaterade regelbundet FBI på sina genombrott i privatspanandet. En av de utrensade animatörerna hade till exempel ”ingen religion” och en kvinnlig konsumentförening var i själva verket direkt styrd från Moskva.
Men även om Disney var lika kolerisk, snarstucken och tvärilsk som Kalle Anka var han även en lika raffinerad, skrupelfri och slug affärsman som Guld-Ivar Flinthjärta. Han gjorde aldrig någon hemlighet av att Disney skulle prångla ut den amerikanska uppåtstigande medelklassens världsbild i vad kulturhistoriken Steven Watts kallat för en ”kulturell Marshallplan” (även om Disney själv ansåg ordet ”kultur” ha en ”oamerikansk” konnotation).
Den affärsmässigt mycket lyckade strategin att alltid flyta med strömmen har fortsatt in i våra dagar. Från att ha varit brännmärkt som den amerikanska kulturimperialismens flaggskepp av 68-vänstern lyfts Disney numera – med sina tuffa prinsessor och problematiserande av den feodala Jedi-kulten – i stället fram som en förmedlare av progressiva värden trots att bolaget är större och mäktigare än någonsin.
Rosas skepsis mot kapitalismen kretsar främst kring vad en ständig jakt efter pengar gör med en människa
Den oresonliga inställningen till företagets tecknare lever också vidare. Alla original som tecknas tillhör Disney och allt som produceras kan de sedermera omarbeta och distribuera hur de vill, utan tecknarens medgivande eller att någon royalty betalas ut. Dessa arbetsförhållanden fick Don Rosa att tidigt söka sig längre och längre bort från moderbolagets tentakler och i stället arbeta för europeiska förlag med Disney-licens.
Den förste – och störste – stjärnan bland Disney-tecknarna var Carl Barks (1901-2000) och Rosas ankor är, som han själv ständigt understryker, inte en produkt av Disney utan en produkt av Barks. Barks satte byxor på ankorna – eller rättare sagt lyckades få läsaren att bortse ifrån avsaknaden därav – och gjorde dem till människor, i en värld byggd och befolkad av människor och placerade i en historisk kontext. Kalle Anka är vilken prekär och skräpkulturälskande knegarstyvfarsa som helst och knattarna lika brådmoget snusförnuftiga som föreningslivsuppfostrade människobarn tenderar att vara.
Glittriga Gullan och en ung Joakim. © Disney.
Det absolut viktigaste för Don Rosa är att ingenting i berättelserna får bryta mot Barks ramar. Det innebär att Rosa utgår från ett Ankeborg fastfruset i 1950-talet – då Barks tecknade de flesta av sina samtida berättelser – och medför en hel del konstnärliga utmaningar.
Barks var en genial tecknare men en kaotisk historieberättare. Han hade inga problem med att kasta in nya – tidigare okända – släktingar eller ärkefiender i en berättelse bara för att låtsas som om de aldrig existerat i en senare eller bry sig om huruvida de motsade logiken som etablerats i en tidigare. Barks Farbror Joakim nämner ofta i förbifarten olika jobb och äventyr han varit med om som Rosa sedan tvingats pressa in i tidslinjen med skohorn och detaljsåg.
Barks ville ofta även berätta om något ämne som intresserade honom, och gärna med hjälp av satir vilket måste gjort honom särskilt obehaglig för Disneys koncern- och mellanchefer. I en berättelse åker en utbränd Joakim till den undersköna och isolerade dalen ”Tralla La”, belägen någonstans i Himalaya, där människorna lever i perfekt harmoni och aldrig hört talas om pengar. Joakim och ankorna stortrivs tills den dagen Joakim ger en av invånarna en kapsyl. Denna dalens enda blänkande kapsyl blir starten på införandet av privat egendom och medför katastrofala konsekvenser i den här världens sista, urkommunistiska utpost.
Men Barks politiska hemvist var knappast glasklar. Han gjorde också serier om hur alla Joakims pengar till följd av en tornado sprids över Ankeborg, en redistribution som får stadens småsinta invånare att kollektivt säga upp sig från sina jobb så att affärslivet avstannar. Den enda som har vett nog att hamstra mat (och tillsätta beväpnade vakter runt den) är Joakim som därmed är förberedd när den ekonomiska kollapsen leder till hungerkravaller.
Oftast är det Knattarna som får förmedla Rosas socialliberala medelväg mellan den ansvarslöse och oekonomiskt sinnade Kalle och den egennyttomaximerande Joakim
Vid minst två tillfällen blev Barks direkt censurerad. Det ena var i Jul i pengalösa 1951 där Barks kompletterade det idylliska Ankeborg med ett fattigt slumområde, vilket antagligen ansågs alltför smygsocialistiskt för Disney att associeras med.
Det andra var i Tillbaka till Klondike 1952, som visar hur Joakim under sin ungdomstid under guldruschen kidnappar nattklubbsdrottningen – tillika hans stora och enda kärlek – Glittriga Gullan för att tvinga henne att lära sig vikten av hederligt jobb – det vill säga bokstavlig, till skillnad från metaforisk, gold digging – genom en månads tvångsarbete vid hans inmutning.
Även Rosa vill gärna berätta något. Framförallt vill han att läsaren ska förstå hans egen favoritkaraktär: den till synes så känslokalla och hårdhudade kvadriljonären Joakim von Anka. Gullan är Joakims ”rosebud”, en explicit referens till Rosas favoritfilm Citizen Kane och den käraste av alla troféer den kallhamrade industrimagnaten har sparat är en lock av hennes hår.
Särskilt bakbunden av sina egna regler har Rosa uppgivit att han känner sig när det kommer till relationen mellan Joakim och Glittriga Gullan. Rosa skulle gärna utforskat den mer men Barks har i en serie förklarat att Gullan och Joakim inte såg varandra på 50 år efter det där kidnappningsintermezzot i Klondike och då måste Rosa förhålla sig till det.
Trots begränsningarna har Rosa gått till historien som den som fört in såväl sex som död i Ankeborg. I Farbror Joakims liv får vi se Joakims pappa Fergus dö i sin säng och mötas på andra sidan av sin redan avlidna hustru och i Rosas allra sista serie, Fånge vid Ångestfloden, skildras den i Disney-sammanhang helt unika scenen hur två karaktärer ligger med varandra.
En rasande Joakim rusar efter Gullan in i sin timmerkoja. Sedan blir det tyst och i nästföljande rutor går solen upp och ner över stugan. Det är kanske jag som läser in anksex i allting men även Rosa påpekar att kojans fönster vetter mot norr ”och ändå har all snön smält bort från taket efter bara tre rutor.”
Om Barks var skicklig på att förmänskliga ankor så var han minst lika ”skicklig” på att göra tvärtom med folk av andra etniciteter. Han använde gärna vidskepliga vildar, huvudjägare och tomahawkslungande indianer som komiska inslag. Rosa får istället luta sig mot modernare, mer accepterade, klichéer om ursprungsfolk som lär civiliserade människor/ankor att värdesätta naturen och prioritera annat än materiellt välstånd. När Joakim far på skattjakt till underutvecklade regioner kommer han i Rosas värld även med investeringar och arbetstillfällen.
© Disney.
Bortsett från Gullan – som är en spegelbild av Joakim – och Magica de Hex finns heller inga riktiga kvinnor av kött och blod i Barks värld. Farmor Anka är, förvisso i Rosas värld en ganska tuff, men fortfarande framförallt en farmor och Kajsa Anka fortsatt en stereotypisk utseendefixerad, gnatig black om foten på toffelhjälten Kalle (för att inte säga direkt sadistisk och manipulativ när hon spelar ut kusinerna Kalle och Alexander mot varandra).
Rosas skepsis mot kapitalismen kretsar främst kring vad en ständig jakt efter pengar gör med en människa. Joakims stolthet och paranoia hindrar honom från att någonsin förverkliga drömmen om ett liv med Gullan och bitterheten gör honom alltmer hänsynslös vilket leder till att han förlorar resten av sin familj, tills Kalle och Knattarna – i den allra första av Barks Joakim-serier – kommer in i hans liv på ålderns höst.
Oftast är det Knattarna som får förmedla Rosas socialliberala medelväg mellan den ansvarslöse och oekonomiskt sinnade Kalle och den egennyttomaximerande Joakim. I Hans majestät Joakim slår Rosa ett slag för vikten av ett samhälle. Joakim finner belägg för att marken där hans pengabinge står aldrig varit en del av Ankeborg och därför ska betraktas som ett självständigt rike. Han kräver staden på skatteåterbäring och stryper alla egna inbetalningar men blir snabbt medveten om problemen med att upprätthålla ett enmansrike utan undersåtars arbete och en fungerande samhällsservice.
Farbror Joakim är alltså ännu en av våra samhällsbärare som ibland stannar upp och frågar sig ”vad får jag för pengarna”, men till skillnad från verklighetens kapitalister resulterar hans mest ogenerade girigheter alltid i en sedelärande läxa.
