Nyheter

Krönika

En annan sida av nationalismen

Katalanernas frihetskamp ska inte avfärdas bara för att den är nationalistisk, skriver Stellan Hermansson, som menar att nationalism kan vara både vänster och internationalistisk.

Nyheter

 
Katalonien väcker starka känslor. Inte bara i Spanien och EU, utan också inom svensk vänster. En del är emot den katalanska kampen för självständighet, eftersom ”nationalism” aldrig kan vara bra. Ordet nationalism kopplas ofta i Sverige till rasisterna i SD.
Men nationalism måste i varje enskilt fall sättas in i sitt eget historiska och politiska sammanhang. Ingen ifrågasätter i dag Norge som självständig nation. Men när Norge krävde självständighet från Sverige år 1905, då hotade den svenska högern med militär invasion. Det var den svenska arbetarrörelsens massdemonstrationer för fred som stoppade ett krig mot Norge. I folkomröstningen röstade 368 208 norska män ja till självständighet, bara 184 röstade nej. Norska kvinnor saknade rösträtt, men samlade in hundratusentals namn för ett ja. Det var en norsk nationalism som svensk höger var emot och vänstern för.

Jag, och många med mig, vaknade politiskt på 1970-talet med Vietnams anti-imperialistiska befrielsekamp mot USA. Den svenska högern lierade sig med Washington. Vietnamesernas kamp för att återförena sitt land var en progressiv nationalism som skapade en av de starkaste internationella solidaritetsrörelserna någonsin.
”Nu är du på nationalistkontrollerat område”, sa mina vänner i vänsterpartiet Sinn Fein när vi körde upp längs Falls Road i västra Belfast. Som svensk reagerade jag förstås på ordet ”nationalist”. Men det ska förstås i ett sammanhang där Irland i 800 år var en förtryckt och plundrad brittisk koloni. I kompromissen för Irlands självständighet 1922, fick irländarna ge upp de sex grevskapen i norr som förblev en del av Förenade Kungariket. Kampen för att återförena Irland pågår än i dag – nu med fredliga och demokratiska medel. Det är en antikolonial kamp i vår tid.
I ”nationalisternas” Belfast vajar den irländska flaggan bredvid den palestinska. Man vet vilka man identifierar sig med. Om det är något som präglar de irländska nationalisterna så är det internationalism.

Den franske socialisten Jean Jaurès agiterade mot franska och tyska högernationalister och krigshetsare. Han mördades den 31:a juli 1914, samtidigt inleddes första världskriget. Ett av Jaurès mest kända citat lyder: ”Lite internationalism för dig bort från fosterlandet, mycket internationalism för dig tillbaka dit”.

Många talar om den katalanska nationalismen, men glömmer Madridregeringens storspanska nationalism med rötter i fascismen

De orden fanns i mina tankar när jag förra veckan lyssnade på debatten om Katalonien på Förenade Vänstergruppens (GUE/NGL) möte i EU-parlamentet. Det betonades att många talar om den katalanska nationalismen, men glömmer Madridregeringens storspanska nationalism med rötter i fascismen. Miguel Urban från Podemos underströk att det i Katalonien växer en bred folklig rörelse som vill fördjupa demokratin, något som också Spanien och EU skulle må bra av. Marina Albiol från Izquierda Unida underströk att Spanien är en federal stat, där ingen nation borde tvingas vara med om man inte vill. Att Spanien därför behöver en ny konstitution och fördjupad demokrati. Josu Juaristi från den självständighetskämpande baskiska vänstern underströk att han inte är spanjor, men att han som internationalist och bask stöder katalanernas kamp.

Barcelonas kloka vänsterborgmästare Ada Colau har klargjort att den katalanska folkomröstningen där bara 42 procent deltog inte är tillräckligt för en självständighetsförklaring, men en bra grund för dialog. GUE/NGL kräver också att EU agerar för just dialog mellan Madrid och Katalonien.
Oavsett vad man anser om Katalonien som en självständig stat, så borde en sak vara självklar: Katalanerna måste själva få bestämma det. Förslagsvis i en ny välorganiserad och demokratiskt genomförd folkomröstning.

    Nytt