När min mamma fick mig låg vi kvar på BB i en vecka. Det var standard för förstföderskor då. BB blev lite av en mjukstart på föräldraskapet. Den som behövde sova ut eller duscha i lugn och ro kunde lämna barnet i en sal med personal. Det var också standard. Tanken var att mamman skulle få en chans att vila upp sig. För ensamstående, eller för den som kände sig skör efter förlossningen, blev det kanske rent av ett livsviktigt andningshål. Och självklart underlättade BB-vistelsen att kunna fråga och få hjälp med amning, förlossningsskador och hur barnet verkade må.
När jag pratar med min mamma om min födelse, slås jag av vilken tillit det verkar ha funnits till vården. Så klart det fanns plats på BB när man kom in dit med värkar. Hur skulle det annars ha sett ut? Barnmorskor? Tja, de var där när de behövdes. Det var inget man oroade sig för eller ens reflekterade över. ”Jag vet inte om jag var ung och naiv, men jag tänkte aldrig på att sånt kunde bli ett problem”, säger min mamma.
För någon vecka sedan fick Emma föda i bilen. Sollefteå BB har lagt ner och nu hann hon och hennes sambo inte fram till Örnsköldsvik, dit de hänvisats. Barnet föddes efter landsvägen. ”Panik”, ”otryggt” och ”ovärdigt” är återkommande ord när Emma har berättat om sin förlossning i olika medier. Kontrasten mot min mammas minnen kan knappast bli större.
Även mindre dramatiska nutida förlossningsberättelser är mycket annorlunda mot 70-80-talets. Somliga blir ivägschasade från BB några timmar efter förlossningen. Andra oroar sig för att inte få plats på närmaste BB eller för att personalen inte ska ha tid för dem.
Barnmorskor? Tja, de var där när de behövdes. Det var inget man oroade sig för
Jag ska inte ägna en massa tid åt att reda ut hur det har blivit så här. Men en sak går att konstatera. Ungefär från den tidpunkt då jag föddes och fram till den förlossningskris vi ser i dag, har vi haft en enorm omläggning i skattepolitik. De allra rikaste har fått behålla mer och mer, samtidigt som det blivit mindre och mindre kvar till det offentliga. Erik Sandberg har till exempel beskrivit det bra i Jakten på den försvunna skatten. Under samma tid har vården lagts om enligt New public management-tänkande, där kostnadskontroll och ”effektiviseringar” fått styra före behov. Självklart har det påverkat negativt.
När det gäller just Sollefteå BB har det ibland hävdats att nedläggningen handlar om patientsäkerhet. Att man har för få förlossningar (drygt en om dagen) för att personalen ska få rutin. Mot det kan ställas att Sollefteå uppvisat bra resultat när det gäller säkerhet. Och om det nu enbart handlade om omsorg för mammors och barns säkerhet, borde väl andra alternativ ha diskuterats? Kanske att hysa in kvinnor från Ådalen på patienthotell i Sundsvall och Örnsköldsvik de sista veckorna av graviditeten? För Emmas förlossning blev knappast mer patientsäker nu än om den skett på Sollefteå BB.
Det här duger inte. Blivande föräldrar borde inte behöva oroa sig för något annat än den stundande förlossningen och föräldraskapet. Varför ska jag och mina jämnåriga medsystrar få otryggare förlossningar än våra mammor?