Kultur

En blodröd revolution

Louise Berg och Elin Bennett.

Mensen har gått från skamvrån till finkulturens främsta scener. Filmarna Elin Bennett och Charlotte Forsgård utforskar ämnet genom varsin dokumentärfilm och i dag den 28 maj firas internationella mensdagen.

Kultur

När kortversionen av dokumentären Blod, skam och fläckar visades på Flimmer filmfestival i oktober var salongen fullsatt.
– Många sa att den var befriande och att de inte hade väntat sig att de skulle skratta så mycket, säger filmaren och producenten Elin Bennett.
Hon är inte ensam att göra konst om mens. Allt började med att serietecknaren Liv Strömquist ägnade sitt sommarprat i P1 2013 åt ämnet. Det utlöste en mensvåg. Snart släpptes serieantologin Kvinnor ritar bara serier om mens, Kobra gjorde ett tv-program på temat och Stadsteatern satte upp pjäsen Girls will make you blush som innehåller en scen där skådespelarna jagar varandra med blodiga bindor. I höst intar mensen även Dramatens scen med en musikal. Det talas om en mensrevolution.

Elin Bennett och Louise Berg på kommunikationsföretaget Sibship har hittills samlat 150 menshistorier, både skriftligt och på film, pratat med experter och en ungdomsgrupp samt följt mensaktivister. Den långa versionen planeras vara klar om ett år.
– Syftet är att synliggöra skammen och tystnaden som finns kring mens. Att det ses som något folk helst inte ska prata om. Vi vill att människor i stället ska kunna skratta åt pinsamma eller tokiga situationer, säger Elin Bennett.
Många av berättelserna i Blod, skam och fläckar handlar om hur någon har försökt undvika skammen. En tjej berättar om när hon, iklädd vit klänning, blev skjutsad i en sportbil till en bal av en man hon just träffat.
– Hon börjar blöda i bilen och väl framme hade en stor röd ros brett ut sig bak på den vita klänningen. Tjejen ställde sig med ryggen mot en vägg på festen och stod så resten av kvällen. Om någon frågade svarade hon att hon hade ont i benet.
En del historier handlar om sjukdomar kopplade till mens, som endometrios där livmoderslemhinnan inte bara finns på insidan av livmodern utan även sitter på andra ställen. Den blöder vid mens och många får väldigt ont. Ungdomsgruppen berättar att de inte har fått lära sig vad PMS är eller att menskoppen finns som mensskydd. De har hört att den som fått mensblod på händerna måste tvätta sig mycket noga och att det är farligt med menssex.
– Mens är en laddad fråga eftersom det är en symbol för kvinnlighet och intimt kopplat till det fysiska könet. Tystnaden och myterna gör att de som menstruerar skäms över det, säger Elin Bennett.

Den finska filmstudenten Charlotte Forsgård har också samlat in videoklipp till dokumentären Period Stories. Människor från bland annat Finland, Nya Zeeland och Kenya har skickat in sina menshistorier.
– Kvinnor från Kenya till Kanada verkar ha liknande historier. Men tyvärr fick jag inga berättelser från kulturer där menstruation är ett stort problem i kvinnors vardagsliv, säger Charlotte Forsgård.
De flesta berättelserna handlar om första gången en person fick mens, sex med mens eller hur någon försökt dölja att den har mens.
– Skammen är meningslös och skapar problem, bland annat eftersom folk lider i tysthet. Jag insåg att jag själv bar på en internaliserad skam och använde kodord som ”min kvinnogrej”. Nu försöker jag öppna upp och normalisera mensen genom att prata om den.
Under arbetet med dokumentären har Charlotte Forsgård insett att alla som har mens har en historia och att det behövs en plattform för att berätta dem. Hon fick bland annat veta att både hennes mamma och mormor hade varit tvungna att operera bort sina livmödrar eftersom de hade stora problem med smärta och långvariga blödningar.
– Jag tror att skammen hänger ihop med patriarkatet och att mens har varit ett tabu genom historien. Tabut har särskilt förstärkts genom olika religioner som ser menstruation som ohygieniskt och orent.

 

 

”Det finns ett behov av att prata om mens”

Det behövs en revolution varje dag. Det menar Frida Ulvegren som är medredaktör till serieantologin Kvinnor ritar bara serier om mens. Idén till antologin dök upp när Frida Ulvegren lyssnade till Liv Strömqvists sommarprat 2013.
– Jag blev inspirerad och kände att jag måste berätta alla mina menshistorier genast, säger hon.
I ett Facebookinlägg berättade hon om när den kom första gången. Frida Ulvegrens familj firar den första mensen och hon hade länge varit avundsjuk på sin storasyster som såg så mallig ut med sina bindor. När den första blodfläcken visade sig flög 12-åringen runt lägenheten och ropade ”Woaah! Jag är kvinna nu!” Hon skrev en lapp till mamma och berättade stolt i skolan.
– Mamma tog med mig till Guldfynd där jag fick välja en vacker guldring. Den blev mitt menssmycke som jag alltid skulle ha på mig. Sedan åt de personer som fått mens i familjen, jag mamma och storasyster, middag på restaurang och skålade för att jag nu var invigd i kvinnoskapet.

Inlägget resulterade i en lång Facebooktråd där många serietecknare ville berätta sina historier. Snart dök idén om en antologi upp och boken väckte stor uppmärksamhet. Frida Ulvegren tror att Liv Strömquist bröt barriären till ett uppdämt behov av att prata om mens.
– Feministisk revolution kommer i vågor, det har varit okej att prata om mens tidigare, under de underbara 60- och 70-talen. Sedan kom en backlash med Baywatchtuttar och budskap som ”vaxa er” och ”ni ska skämmas”. Vi tar tre steg fram och ett tillbaka.
Om det sker en mensrevolution eller inte tror hon beror på vilka kretsar vi rör oss i. I hennes egen högskolekrets där många har läst genusvetenskap är det självklart att prata om mens, men några steg därifrån möts hon fortfarande av chock och skam. Det är dock på väg att luckras upp av böcker, tv-program och teater.
– Vi behöver en revolution varje dag. Folk glömmer fort och det är lätt att ramla tillbaka i gamla skammönster.

 

    Kultur